Dag 2 i Tuddal, Norge - En tur till Gaustatoppen (mååånga bilder)

När vi vaknat och ätit frukost i lugn och ro så begav vi oss till Gaustabanen för att få lite hjälp upp på Gaustatoppen. Först åkte vi en vagn rakt in i berget 850 meter. Där fick vi byta till en annan vagn som i 40 graders lutning tog oss upp till 1800 meter över havet. Connor älskade det! Han sa flera gånger att det var så roligt.
 
När vi kom ut där uppe var det dock smått panikdags för mig. Det var stup överallt och inga räcken och Connor hade spring i benen som för det mesta. Jag gick runt med smått böjda ben (såg väl ut som jag gjort ner mig eller nåt) och hade svindel till tusen. Jag har ingen höjdskräck, men extrem svindel kan jag säga. Väste åt Robin att hålla i Connor. Såg så tydligt för mitt inre hur Connor sprang nära kanten, halkade till och bara ramlade nerför bergets sida. Den bilden var faktiskt så tydlig att jag blev smått tokig. Andra föräldrar som hade små barn med som sprang runt tittade med stora ögon på MIG. En flashback till då syrran och jag var på valsafari i Nordnorge då jag inte hade minsta tillstymmelse till sjöben medan alla andra gick runt helt obegränsat och inte ens höll i sig. En del kände dock av höjden. Det låg ett barn på cirka 10 år på en mur för att dämpa näsblodet. Det var blod på större delen av ett trappsteg. Själv var jag upptrissad så jag kände inte förrän efter ett tag att jag hade en konstig huvudvärk med lite "lätthet"/yrsel.
 
Det kändes skönt när vi gått nedåt ett tag så det inte var några stup precis bredvid. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle åka upp och gå ner. Ner är enklare resonerade jag. Jovisst är det enklare, men långt från enkelt. I alla fall för mig. Riktigt kämpigt, men envisheten jag har hjälper mig mycket. Ibland stjälper den mig också, men även vi som lever med kronisk smärta och andra besvär vill ju kunna leva och då får man ta smällarna efteråt. Vi mötte folk som till och med sprang upp, vi mötte familjer, pensionärer, motionärer, hundar, ungdomar... ja det var full ruljans där. Trodde aldrig det var så många uppe på ett fjäll, men så här står på deras hemsida i alla fall: "Turen til Gaustatoppen er en familievennlig topptur som passer for spreke og turvante barn." så jag kanske inte skulle ha blivit förvånad egentligen.
 
Det tog oss en kvart upp med banan och 3,5 timmar ner till fots. Då letade vi efter cacher på vägen ner så någon minut gick åt till det. Beräknad tid UPP är 2,5 timmar. Så det gick inte fort för oss, men ner kom vi. Connor satt mestadels på Robins axlar. Connors morfar tog en annan brantare väg ner och var nere nästan 1,5 timme före oss. Efter turen åt vi mat på restaurangen vid campingen. Det var jättegott! Sedan däckade jag totalt. Puh!
 
Vägen in till Gaustabanen.
 
 Banan som går 850 meter in i berget.
 
 Denna åkte vi med.
 
 En fascinerad Connor.
 
 Sedan bytte vi till denna.
 
 På väg upp.
 
 Vägen ut till stupen.
 
 Inte närmare kanten än så.
 
 Connors morfar däremot... han gick hela vägen fram.
 
 
 
 
 
På väg ner. Sten sten sten sten...
 
 ...sten sten sten sten...
 
 
 
 
Den svarta pricken mitt i bild är Connors morfar som tog en brantare led ner.
 
 Snö!
 
 Mitt bland alla grå stenar hittade vi en vit.
 
 Toppen och leden som vi gick. Rätt mycket folk som ni ser.
 
 Där nere stod bilen. Det var dit Connors morfar var på väg.
 
 Sedan körde han bort till parkeringsplatsen där vi skulle komma ner. Som ni ser på höjden vi var på så fick han väääänta...
 
 
Helt plötsligt fick jag syn på denna fågelmamma med hennes bebisar. De var samma färg som stenarna så det var bra kamouflage. Någon sorts ripa tror jag då mamman lät som en höna och bebisarna pep som kycklingar.
 
 Sedan såg jag något mörkt och litet kila över stenarna mot mig. Då önskade jag att min systemkamera hade hunnit lagas. Denna lilla hermelin var nämligen väldigt svår att få på bild. Så kvick! Nyfiken också. Hen kom hela vägen fram till oss allihop och till och med nosade på Connors sko. Detta lilla besök var verkligen pricken över i på min dag!
 
 Snabba vändningar. När jag skulle vara lite förutseende och ta bilden framför så att hermelinen blev med, då gjorde den denna snabba vändning och tji fick jag.
 
 Parkeringen som var vårt mål var helt full.
 
 Tillbaka på campingen...
 
 ...och lilla Olsson hade energi kvar.
 
 Något som mamma Olsson inte hade kan jag säga. Men samlade mycket mental kraft med vackra vyer som denna, ha familjen nära sig (även fast jag saknade Connors mormor och moster som var hemmavid) och bara vara helt bortkopplad från resten av världen för en stund.
 

Kommentarer
Postat av: Monstars

Inga lämmel? :P

Svar: Bara döda tyvärr :-/ Såg kanske 5 stycken på vägen vid campingen, men ingen levande.
Highlandertess

2014-08-26 @ 20:18:36
URL: http://monstars.blogg.se
Postat av: Camilla

Oj, ser ut som tuff men fin vandring! Stupen ner kan man ju dock verkligen få ångest av. Minns en rastplats vid ett vattenfall vi stannade på i Norge förra sommaren, med café, kiosk o.s.v. Precis bredvid parkeringen var "stupet" ner till vattenfallet, ett kliv ut där och så ramlar man nån 100 meter. Inget staket eller nåt, och det var ju ändå vid en parkering vid ett fik... Gulp...

Svar: Huh hjälp :-O Vissa ställen är verkligen inte gjorda för att ha barn med hör jag. När det handlar om så "arrangerade" platser som en parkering och ett fik så tror man ju inte det ska vara ett stup precis där. Inte utan något räcke iaf.
Highlandertess

2017-08-02 @ 15:15:09
URL: http://aktivadagar.com

Jag publicerar bara kommentarer som har med inlägget att göra eller kommentarer som är svar eller fortsättning på tidigare korrespondens. Inga anonyma kommentarer, inget spam, inga personliga påhopp. Om du inte vågar stå för det du skriver så blir din kommentar ej publicerad i min blogg. Så enkelt är det!

Tack för att ni vill kommentera!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback