När vi vaknat och ätit frukost i lugn och ro så begav vi oss till Gaustabanen för att få lite hjälp upp på Gaustatoppen. Först åkte vi en vagn rakt in i berget 850 meter. Där fick vi byta till en annan vagn som i 40 graders lutning tog oss upp till 1800 meter över havet. Connor älskade det! Han sa flera gånger att det var så roligt.

 

När vi kom ut där uppe var det dock smått panikdags för mig. Det var stup överallt och inga räcken och Connor hade spring i benen som för det mesta. Jag gick runt med smått böjda ben (såg väl ut som jag gjort ner mig eller nåt) och hade svindel till tusen. Jag har ingen höjdskräck, men extrem svindel kan jag säga. Väste åt Robin att hålla i Connor. Såg så tydligt för mitt inre hur Connor sprang nära kanten, halkade till och bara ramlade nerför bergets sida. Den bilden var faktiskt så tydlig att jag blev smått tokig. Andra föräldrar som hade små barn med som sprang runt tittade med stora ögon på MIG. En flashback till då syrran och jag var på valsafari i Nordnorge då jag inte hade minsta tillstymmelse till sjöben medan alla andra gick runt helt obegränsat och inte ens höll i sig. En del kände dock av höjden. Det låg ett barn på cirka 10 år på en mur för att dämpa näsblodet. Det var blod på större delen av ett trappsteg. Själv var jag upptrissad så jag kände inte förrän efter ett tag att jag hade en konstig huvudvärk med lite "lätthet"/yrsel.

 

Det kändes skönt när vi gått nedåt ett tag så det inte var några stup precis bredvid. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle åka upp och gå ner. Ner är enklare resonerade jag. Jovisst är det enklare, men långt från enkelt. I alla fall för mig. Riktigt kämpigt, men envisheten jag har hjälper mig mycket. Ibland stjälper den mig också, men även vi som lever med kronisk smärta och andra besvär vill ju kunna leva och då får man ta smällarna efteråt. Vi mötte folk som till och med sprang upp, vi mötte familjer, pensionärer, motionärer, hundar, ungdomar... ja det var full ruljans där. Trodde aldrig det var så många uppe på ett fjäll, men så här står på deras hemsida i alla fall: "Turen til Gaustatoppen er en familievennlig topptur som passer for spreke og turvante barn." så jag kanske inte skulle ha blivit förvånad egentligen.

 

Det tog oss en kvart upp med banan och 3,5 timmar ner till fots. Då letade vi efter cacher på vägen ner så någon minut gick åt till det. Beräknad tid UPP är 2,5 timmar. Så det gick inte fort för oss, men ner kom vi. Connor satt mestadels på Robins axlar. Connors morfar tog en annan brantare väg ner och var nere nästan 1,5 timme före oss. Efter turen åt vi mat på restaurangen vid campingen. Det var jättegott! Sedan däckade jag totalt. Puh!