Sett filmen Rambo (2008)

Spoilers förekommer!
 
I Thailand så blir Rambo övertalad att bli med en grupp som ska rädda kristna hjälparbetare i Burma.
 
Det är en visuellt grym film med mycket blod och överdrivet våld. Nästan ingen handling och inget djup. I första filmen berör man posttraumatiska stressyndrom på ett väldigt bra sätt, men i den här är det bara våld våld våld. Jag förstår inte varför man gjort den här filmen. Den tillför inget till filmserien utan känns mer som ett sätt för Sylvester Stallone att visa att han fortfarande "duger" han också jämfört med yngre actionskådisar.
 

På bio: Alien Covenant

Spoilers förekommer absolut!
 
En besättning på ett koloniskepp väcks tidigt på grund av en olycka och upptäcker då en signal som kaptenen bestämmer sig för att de ska undersöka.
 
Filmen har både bra och dåliga inslag. Jag gillar till exempel inte att de frångår konceptet att det är en kvinna som har huvudrollen och som leder filmen. Jo, Katherine Waterston verkar vara den som ska fylla den posten, men hon har inte huvudrollen eller närvaron riktigt. Huvudrollen har Michael Fassbender och då han är android så funkar det inte för mig. Katherine lever upp något i slutet av filmen så där blir det bättre, men samtidigt känns det hafsigt på något vis. En scen nära slutet känns väldigt malplacerad. Som att man bara slängt in något som inte är relevant för handlingen. Det är duschscenen jag menar då.
 
I slutet känns det som Alien och i början känns det som Prometheus. Då Prometheus inte var någon favorit hos mig så är det alltså först i slutet som det börjar kännas bra för mig. Det är dock intressant hur de knyter ihop dessa två filmers handlingar, som ska utspelas 10 år från varandra. Hur vi får svar på en del saker från Prometheus. Effektmässigt ser filmen rätt bra ut till större delen. Miljön är fantastisk! Det som kan störa är att med de effekter som finns nu, så är rörelsemönster och snabbhet annorlunda jämfört med de äldre filmerna och de äldre filmerna händer EFTER denna film. Trots att någon scen här och där verkligen sitter, så saknar jag den där ursprungliga Alien-känslan. Den där "i rymden kan ingen höra dig skrika"-känslan. Rymden är SMUTSIG i Alien, men i Prometheus och nu i denna är den väldigt prydlig. Och även karaktärsbyggandet saknas. Det känns som att vi inte får lära känna någon karaktär i den här filmen, så när en efter en dör spelar det ingen som helst roll.
 
*STORSPOILER* I slutet av filmen fick jag även känslan av "hur dumma är ni". Om ni sett en reklamfilm där en man tittar ut ur fönstret och sedan ropar till sin partner på övervåningen "Älskling, det står en man i vår trädgård med en motorsåg. Jag ska höra om han kan hjälpa oss att ta ned björken." innan han går ut till motorsågsmannen... Det är reklam för att man ska se på film och poängen är då att mannen aldrig sett en film då han går rakt ut i motorsågsmassakern typ. Så kände jag i slutet när INGEN fattade att androiden Walter, som såg ut precis som androiden David från Prometheus, hade blivit ersatt av just David, trots att han då och då "glömmer" bort dialekten. Det saknades en del finess där.
 
Filmen landar på ett godkänt betyg för min del. Jag hoppas på en fortsättning som blir mer Alien! Spelet Alien Isolation hade väldigt mycket Alien-känsla, så mer åt det hållet tack!
 

Sett dokumentären Miss Representation

Spoilers?
 
Dokumentär om hur kvinnor framställs i media och avsaknaden av kvinnor i vissa positioner.
 
Det visas i dokumentären hur det viktigaste en tjej/kvinna har är sitt utseende. Att tjejer/kvinnor ska nå upp till omöjliga ideal och "godkännas" av män. Vad en kvinna GÖR spelar mindre roll, men om män anser att kvinnor gör något fel så kritiseras oftast utseendet i första hand.
 
När barn i USA är 7 år vill lika del pojkar som flickor bli president, ungefär 30%. Vid 15 års ålder har det förändrats massivt. Man tar upp könsbunden socialisering och visar på hur vi påverkas att tänka att politik är för män, ledarskap är för män för det är maskulint. De flesta filmer som görs handlar om män. De som handlar om kvinnor kallas för "chick flicks" och handlar väldigt ofta om att få en man. Denna genre ses det ofta ned på. Filmer med kvinnor i huvudrollen kan vara allt från drama till komedi, men alla får stämpeln "chick flick".
 
Om en kvinna är bossen så framställs hon som kall, bitchig, hård, strikt... som någon som måste "mjukas upp" och feminiseras ("tas ner"). Ofta av att hon blir kär i en man. I animerade barnfilmer har kvinnor lika lite kläder på sig som i filmer med 15-årsgräns. När en kvinna sedan når 40 år så "försvinner hon". Jag har personligen sett kvinnor nära 40 år få spela mormödrar och ibland mammor till en man som bara är några få år yngre än hon. När man följer skarorna av fans till The Walking Dead så ser man ofta hur Carols och Daryls förhållande beskrivs som ett mor och son-förhållande trots att det bara skiljer 4 år mellan skådespelarna. Detta tycker jag visar en tydlig attitydskillnad mellan hur folk ser kvinnor och hur de ser män.
 
Granskningsprocessen är hårdare mot kvinnor. En man kan nästan hyllas (och ibland inte bara nästan, utan faktiskt hyllas på riktigt) för "chipstuttar" och "pappakropp", medan det är skandalrubriker och foton om en skådespelerska blivit sett utan smink eller om man sett celluliter. Lady Gaga fick hån för sin kropp efter hennes föreställning i halvtidsshowen på Super Bowl. Män skrev om hur äcklade de blev över hennes dallriga mage som hängde över kläderna. Jag har sett klippet. Hon är supervältränad och smal, kan sjunga helt otroligt trots att hon dansar energiskt och stundtals hänger uppochner till och med. Den sortens hån hade INTE varit ok om artisten INTE varit normsmal heller, så missförstå mig inte. Men vad är detta för män egentligen som håller på sådär??
 
Kvinnor lär sig att döma andra kvinnor och sätts emot varandra på ett annat vis än män. Själv har jag mer och mer upptäckt hur bra kvinnor faktiskt kan stötta varandra. Systerskapet är fantastiskt och när jag blev mer medveten så har jag sett att det inte alls är många kvinnor som är backstabbers och som pratar skit. Inte mer än det finns män faktiskt (min erfarenhet). Jag tror att man ofta ser det man vill se, det man tror att man ska se, det man förväntar sig. Så jag vände på det hela och det har blivit ett väldigt positivt resultat.
 
"Vem ska ta hand om dina barn", kan yttas till en kvinnliga karriärist. Senator Clinton refereras till som mrs. Clinton. Man antar att kvinnor ser på historier om män, men att män inte ser på historier om kvinnor. Detta märks redan på barnnivå, enligt mig. Man släpper inte vissa figurer till serier och filmer för att "pojkar inte är intresserade av flickfigurer". Om man ser på till exempel Paw Patrol så saknas ofta valpen Skye på de kläder som säljs på pojkavdelningen. På flickavdelningen finns hon däremot, men där finns inte de övriga valparna. Jag har ett barn som tycker om ALLA valparna.
 
Det uttrycks i dokumentären hur viktigt det är att män gör något och visar pojkar en bra förebild. Män lär sig inte att uttrycka sig på hälsosamma sätt så det visar sig oftast i hemska och våldsamma beteenden. Aggressivitet är ok för män att visa, men inte att gråta. Att ge en manlig kompis en ordentlig kram är en omöjlighet för många män. Istället ska det ryggdunkas hårt för att visa att man är MAN. Mer om detta ämnet i dokumentären The Mask You Live In, vilken jag rekommenderar.
 
Detta var en intressant, sorglig och viktigt dokumentär! Den inriktar sig på USA, men mycket känns igen även här i Sverige.
 

Sett filmen Snowpiercer

Spoilers förekommer!
 
Ett experiment för att hindra klimatförändringarna misslyckades och livet på jorden har förgåtts, förutom för några lyckliga som finns ombord på tåget Snowpiercer som aldrig någonsin stannar.
 
Handlingen lät skum och fick upp mitt intresse och jag tycker det är en väldigt intressant film! Den väcker en del tankar och den berör inte bara klimatförändringar utan även klass. Tåget är nämligen väldigt tydligt indelat i olika "skikt". Chris Evans är lika svag som han brukar vara. Väldigt ofta så tittar han ner istället för att visa den känsla som ska fram i en scen så jag får intrycket av att han inte kan skådespela med ögon och uttryck. Han har känts väldigt "blank" i de filmer jag sett honom i.
 
Övriga skådespelare är bra och då blir det ännu tydligare. Kan nämna bland annat Octavia Spencer, Tilda Swinton, John Hurt, Jamie Bell och Ed Harris. Filmen är stundtals gripande och jag tycker överlag bra om den.
 

På bio: Sameblod

Spoilers förekommer!
 
Elle-Marja går på en samisk internatskola tillsammans med sin syster och andra barn. Meningen är att hon ska ta över som renskötare, men hon drömmer om att ta sig till ett annat sorts liv. Hon vill "bli svensk".
 
Filmen är väldigt välgjord och välspelad! Den visar upp en mörk historia om Sverige, då man använde sig av "rasbiologi", diskriminerade och tryckte ner samer. Det är upprörande och Sverige är inte ensamma om att behandla en del av sin befolkning på detta vis. Det är så hemskt när Statens institut för rasbiologi besöker skolan, gör mätningar av barnen (och behandlar dem som boskap i processen) och beslutar att de är annorlunda och därför har lägre intelligens samt aldrig kan klara av det "svenskar" klarar. Det går kalla kårar längs min ryggrad för filmen utspelar sig på 30-talet, men jag känner igen en del av retoriken från idag.
 
Filmen fokuserar på Elle-Marja och den skam hon känner för att hon är same. Hon vill bort från sin uppväxt, sitt förflutna. Hon vill "vara svensk", studera vidare och bo i Uppsala. Som ram till historien får vi följa den gamla Elle-Marja som tänker tillbaka på sitt ursprung, det ursprung hon velat ta bort. Jag tycker det är intressant att det fokuserar på en person som inte är stolt överhuvudtaget och att det inte visar en skönmålning av historien. Filmen känns väldigt realistisk och just att huvudpersonen är en stark person som ändå inte är "perfekt" och någon sorts "hjältinna" tycker jag väcker mer tankar. Jag kan verkligen rekommendera denna film!
 
Den slutade väldigt plötsligt så direkt efter filmen hade jag svårt att "avsluta" och komma ur den. Det kändes som att man hängde kvar på något vis. Det var lite förvirrande, men även intressant.
 

Sett filmen Divergent

Spoilers förekommer!
 
I en värld där man ska passa in i en av fem falanger upptäcker Tris att hon är "divergent". Hon kämpar för att undgå upptäckt och för att ta reda på mer om vem hon är.
 
Jag gillar ett det är en sådan stark kvinnoroll i filmen och att det aldrig görs en stor grej av det. Det är som det är bara. Shailene Woodley passar bra i den här rollen efter besvikelsen i The Descendents. Det känns bra att det kommer fler filmer med starka kvinnor, särskilt när de riktas till den yngre generationen.
 
Historien är inte nyskapande, men ändå intressant och tankeväckande. Den engagerar mig till den grad att filmen inte alls känns så lång som 2 timmar och 19 minuter. Det är flera andra sidokaraktärer som är intressanta och handlingen är fängslande. En del scener är riktigt hisnande trots att CGI:n inte är helt 100 överallt. Jag ser fram emot att se de övriga i den här filmserien! Tyvärr verkar det inte bli en avslutning med dessa skådespelare då det bestämts att sista filmen går direkt till tv och att det sedan blir en tv-serie.
 

Sett filmen Hachi-ko (1987)

Spoilers?
 
Baserad på den sanna historien om hunden Hachiko och hans lojalitet till sin husse.
 
Detta är den japanska versionen från 1987. Sedan tidigare har jag sett den amerikanska. Den amerikanska har hämtat mycket från den japanska, men flyttat det till nutid och USA. Så förutom kulturen, tidsepoken och att man i USA gärna smörar på lite extra med gripande musik och utdragna scener, så var de rätt lika. Det som griper tag mest är att hunden så troget återkommer för att vänta på husse och när man i sista scenen visar hur han träffar sin efterlängtade husse igen och att de leker under körsbärsträden... Då när Hachi dör... Det syns att den döda hunden är en docka, men det tar ändå tag om hjärtat. Djur är helt fantastiska och när man sett i den japanska versionen hur Hachi övergavs av person efter person, så värker det. Han förtjänade bättre.
 
Vi såg denna film igår 8 mars som var den dagen som Hachiko dog år 1935.
 

Oscargalan 2017

Sedan 1995 har vi haft denna tradition, syrran och jag. Och visst blir dagen efter väldigt konstig när man varit vaken hela natten, men det händer bara en gång om året så... På Röda mattan gillade jag Emma Stones outfit mest. Klänningen rörde sig fint när hon gick. För männens del känns det alltid som så tråkiga alternativ. Alla ser i princip lika ut. Det var "inne" med en del genomskinligt på den kvinnliga fronten i år och det hade väl varit kul om någon man haft en genomskinlig skjorta...? Lite mer fantasi, även fast det är ett "formellt" evenemang.
 
Av 24 Oscars så prickade jag rätt på 9 stycken. Mest glad blev jag över att Emma Stone fick Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll (La La Land), Mahershala Ali (Moonlight) för Bästa manliga biroll och Piper för Bästa animerade kortfilm. Då hurrade jag lite extra!
 
Under In Memoriam så var det förstås sorgligt... Det var många som gått bort under året. De hade dock kunnat ha en annan presentatör till detta. Galan i övrigt var rätt så händelselös, förutom sista programpunkten då man gjorde det stora misstaget att ropa ut La La Land som Oscarmottagare för Bästa film, när det egentligen var Moonlight som skulle ha den. Det hade blivit någon mix-up med kuverten. Det rättades dock till, men skadan var redan skedd. Pinsamt...
 
Jimmy Kimmel är inte min typ av värd. Han drog väl nåt skämt som var lite roligt, men överlag så var han anonym i mina ögon. Absolut inte den sämsta jag sett, men inte i topp heller.
 
Oscarkatten Neko. Syrrans katter verkade lite småförvirrade av "hela natten-vakan"...hehe...

På bio: La La Land

Spoilers förekommer!
 
En jazzpianist och en strävande skådespelerska möts...
 
En väldigt visuellt vacker film både när det gäller miljö, kläder, koreografi och sång. Emma Stone är fantastisk! Hon är en stor favorit hos mig och hon gör mig inte besviken i denna film! Hon fick även sin första Oscar för denna roll. Hon har ett sådant uttrycksfullt ansikte och hennes ögon är så levande. Det känns som att man ser allt hon känner och att skådespelare kan skådespela med ögonen är något av det viktigaste för mig. Och hon kan sjunga. Härligt! Ryan Gosling har jag inte gillat i något, men i den här filmen är han inte olidlig. Han är helt ok. Med en annan co-star kanske han inte funkat, men med Emma blir det bra.
 
Filmen är väldigt vacker som sagt och kanske finner en del det svårt att se allvaret bakom den glättiga ytan i musikaler. I en del scener så för musiken en åt ett helt annat håll känslomässigt än vad handlingen gör, men samtidigt så ger det ett extra djup. För det är väldigt vanligt att en person som säger att hen mår bra egentligen mår dåligt, så att det även är så i denna film ger det där lilla extra. Kanske är det bara jag som tolkar det så, men så ser jag det i alla fall.
 
I en del scener blir filmen lite "corny", men jag gillar det ibland och när första scenen började på det viset så bestämde jag mig för att släppa på gränserna och bara njuta av den. Det är en blandning av dans, musik, corny, allvar, humor och sorgsenhet. Jag tycker filmen är väldigt välkomponerad och välspelad. Sådana små grejer som hur Sebastian (Ryan Gosling) låtsas som att han inte hittat sin bil efter en fest bara för att följa med och prata mer med Mia (Emma Stone) medan hon söker efter sin bil... Charmigt! Jag gillar sådana små diskreta gester. En mysfilm med feelgood-stunder och allvar. Den hyllar det "gamla" Hollywood väldigt tydligt i en del scener och det tycker jag är en fin detalj. Är man inte totalt anti musikaler så rekommenderar jag den!
 

Till Karlstad på bio

Igår blev jag bjuden på bio av Maria som tack för att jag "vaktat" plantor. Tack så mycket, det var jättekul! <3 Vi såg den underbara filmen La la land (recension kommer). Extra kul att hinna se den innan Oscargalan som går inatt, då den fått så många nomineringar! Vi följer vår tradition, syrran och jag, och ska se galan live!
 
And the Oscar goes to...

Sett filmen Pacific Rim

Spoilers förekommer!
 
Ett krig mellan mänskligheten och gigantiska monster pågår och man har byggt stora monstermaskiner för att kunna hindra hotet.
 
Jag uppskattar hyllningen till japanska monsterfilmer, men i övrigt var det inget för mig. Det är rätt ok effekter och en del bra skådespelare med, som till exempel Idris Elba, Charlie Hunnam och Ron Perlman, men det är för överdrivet och alldeles för mycket. Som så vanligt i actionfilmer så existerar i princip bara en enda kvinna också. Och hon måste bevisa att hon "duger nåt till", vilket också är ett klassiskt grepp i många filmer tyvärr... Kvinnor får inte bara finnas och helt enkelt vara BRA och det är aldrig någon mångfald när det gäller hur de framställs. Många manliga karaktärer är också väldigt stereotypiska och ytliga, men då det finns 10 manliga på varje enstaka kvinnlig så är det trots detta mer mångfald bland männen.
 
Man håller på att göra en uppföljare av någon anledning och där ser det åtminstone i nuläget ut att vara fler kvinnor med (Rinko Kikuchi från första filmen är med igen). Och ja, jag tycker definitivt att även actionfilmer kan vara representativa trots att fokus ligger på action och effekter.
 

Sett filmen Captain Phillips

Spoilers förekommer!
 
Ett amerikanskt fraktskepp under ledning av kapten Phillips blir kapat av somaliska pirater. Baserat på en sann händelse.
 
Som så ofta när det gäller film som är baserat på sanna händelser så är det svårt att avgöra vad som verkligen hände och vad som är tillagt i filmiskt syfte. Dock så finns det sidor på nätet som går genom filmen bit för bit om man är intresserad. Det visar sig vara en del fabrikationer och en del som stämmer. Men om jag ska tycka något om filmen utan att tänka på det så anser jag att den känns realistisk och den är intressant. Dock så känns karaktärerna lite för stereotypiska och det hade varit intressant att få se mer djup i dem alla.
 
Med det material de fått är det dock välspelat och jag är särskilt imponerad av Barkhad Abdi som spelar Muse, en av piraterna. Denna roll var hans debut och att bära en sådan stor roll utan erfarenhet är det inte alla som klarar. Att han själv var flykting och flydde från Somalia som barn med sin familj och längre fram kom till USA gör hans framgång extra speciell i mina ögon.
 

Walking Dead-figur - Michonne

Min Carol har fått sällskap av Michonne. De är figurer från olika figurserier, men jag samlar inte specifikt på märke utan på karaktärer. Denna Michonne är väldigt välgjord och lik originalet. På måndag (13/2) fortsätter säsong 7 här i Sverige. Cirka dygnet efter att avsnittet visats i USA.
 
 

Leia-figur, Star Wars

Beställd innan Carrie Fisher avled och så kom den på posten efter. Jag hade hoppet uppe för att hon skulle klara det, men tyvärr... Figuren är väldigt välgjord och fin! I sin roll som Leia Organa har hon gjort ett avtryck som varar. Jag kommer även komma ihåg hennes humor samt hennes öppenhet och kamp för kvinnors rättigheter och för personer med psykisk ohälsa.
 
 

Kortdokumentär Extremis (Oscarnominerad 2017)

Spoilers förekommer absolut! Jag rekommenderar er att SE denna kortdokumentär och läsa recensionen efteråt! Finns på Netflix.
 
En kortdokumentär om känslor och val kring livets slutskede på en intensivvårdsavdelning.
 
Denna dokumentär har legat på min Netflix-lista ett tag och nu såg jag att den är Oscarnominerad så då tog jag tag i att se den. Det är en tung och känslosam dokumentär som man lyckas få till på under 25 minuter. Man har verkligen lyckats få med alla känslor som både den döende, anhöriga och sjukhuspersonalen känner. Jag börjar gråta över den 38-åriga kvinnan som berättar att hon precis blivit mormor och inte vill dö än. Ingen ska behöva dö så tidigt, eller ännu tidigare. Sedan visas någon patient där det kommer som en frihet att bli frikopplad från de livsuppehållande systemen... Livet slutskede är lika olika som våra liv.
 
Man visar även på en tragisk verklighet i USA. En kvinna bad sina anhöriga att inte ringa ambulans för det skulle kosta 2000 dollar. Istället körde de henne till sjukhuset, men på vägen drabbades hon av hjärtstillestånd och trots rådigt ingripande av de anhöriga som räddade hennes liv så var syresförlusten för stor... Med ambulans hade hon fått vård direkt och saker hade kanske sett annorlunda ut. Det är fruktansvärt att folk ska vara så uthängda beroende på sin ekonomi när det gäller sjukvård på liv och död.

Vem bestämmer över livet slut? Om man anser att patienten kan det så får hen göra det. Men om någon tveksamhet finns kring om patienten är vid fulla sinnens bruk så kan läkare fatta beslutet. Finns anhöriga så får de fatta beslutet. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara. Låta en person gå bort naturligt eller hänga fast vid hoppet? Hur medveten är man som patient om man är så kallat "medvetslös"? Medvetslös betyder ju att man inte är vaken och inte svarar på yttre stimuli... Men vad betyder det om man går djupare? Kan man vara medveten, trots att man är medvetslös? Några anhöriga visas som väldigt religiösa. De ber om ett mirakel, trots att läkarna säger att chansen är minimal. Kan man hålla fast för länge vid någon på grund av tro? Kan tro hjälpa en att släppa taget? Jag anser att det går att gå båda vägar och att det är väldigt individuellt. Jag är inte troende själv, så det är bara teorier från min sida.
 
Filmen väckte många tankar och frågor som ni kan se. Jag hoppas ni har sett den! Den var väldigt jobbig, men ack så bra.