Sett filmen Mozart and the Whale (2005)

Spoilers förekommer!
 
Två personer med Aspergers syndrom träffas och blir kära.
 
Precis som Silver linings Playbook där man satte titeln Du gör mig galen så är den alternativa titeln till denna också rentav kränkande. Crazy in Love heter den nämligen också. Man är INTE galen om man har Aspergers så vad är det för idioti? Jag kör därför på originaltiteln i rubriken.
 
Filmen i sig är väldigt lågmäld och lite knepig. Jag har lite svårt för en del vändningar. Jag tycker rollerna är väldigt välspelade av Radha Mitchell och Josh Hartnett. Hur trogna skribenterna varit till Aspergers kan jag dock inte gå in långt på, då jag inte är så insatt. Jag tycker en del saker känns rätt överdrivna, ungefär som i svenska filmen I rymden finns inga känslor, där de verkligen tagit allt en extra sväng. Det är en film som väcker tankar och frågor och det uppmuntrar jag alltid, så där lyckas de. Vill man ha något lågmält och inte allt för "peppigt" så kan man se den här filmen.
 

Sett filmen 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Spoilers förekommer!
 
Allan har levt ett färgglatt liv och bor nu på ett äldreboende. På sin 100-årsdag får han nog och kliver ut genom fönstret för att finna livet igen.
 
Då och då i filmen får jag Forrest Gump-känsla. Att Allan berättar om saker han varit med om tidigare i sitt liv, precis som Forrest gör där han sitter på parkbänken med sin chokladask. Andra gånger spårar det ur lite väl långt och blir mest larvigt. Filmen är alldeles för lång och för någon (som jag) som inte gillar Robert Gustafsson alls, så är den bitvis plågsam. Förvecklingar och komplikationer i stil med Päron till farsa finns det gott om i filmen också. Sådana brukar jag tycka är rätt jobbiga och irriterande och det är ingen skillnad i den här filmen. Jag tycker även att det inte är det minsta roligt att spränga ihjäl djur. Inte min humor helt enkelt.
 

Sett filmen 6 souls (2010)

Spoilers förekommer!
 
En psykiatriker upptäcker att alla hennes patients personligheter är människor som existerat på riktigt och blivit mördade. Hon måste lösa problemet innan hon själv blir en av dem.
 
Vad tänkte Julianne Moore när hon tackade ja till denna film? Hon brukar vara med i bra filmer och hon brukar själv lysa som skådespelerska. Den här filmen är rent religiöst nonsens som utmynnar i en "blaha"-lösning. Efter ett intressant intro så går den stadigt nedåt i kvalité, i handling och även skådespelarna börjar kännas mindre närvarande.
 
Då Julianne vanligtvis är så bra så utgår jag från att hon är dålig i den här på grund av det hemska material som hon jobbat med. Tror jag aldrig "facepalmat" en film, som inte är komedi, så ofta tidigare faktiskt. Ni missar inget om ni missar denna film!
 

Sett filmen The Ouija Experiment (2013)

Spoilers förekommer!
 
Filmstudenten Brandon och fyra av hans vänner experimenterar med en quija bräda och öppnar en port till andevärlden och ett mysterium med en drunknad flicka.
 
En lågbudget film som faktiskt lyckas! Det är filmat med "amatörkamera", något som kan vara svårt att få till på ett bra vis. Här lyckas de som sagt. Filmen är cool och man lyckas sätta stämningen perfekt! Jag sitter och försöker titta runt hörn och bakom dörrar. Då är man engagerad i filmen kan jag säga. Det är kul när man lyckas hitta en film som får en att känna så.
 
Har man svårt för skakiga handhållna kameror så avråder jag, men annars tycker jag ni ska köra! Rekommenderas!
 

På bio: Thor: Ragnarök

Spoilers förekommer!
 
Dödsgudinnan Hela tar över Asgard och Thor måste finna en väg tillbaka dit för att skydda sitt folk.
 
Filmen innehåller överlag alldeles för mycket komik och humor. Marvel-humor har alltid funnits i de filmer som ingår i MCU (Marvel Cinematic Universe), men den har inte tagit över (förutom i Guardians där det också blir för mycket och för larvigt). Den har funnits där som en blink i ögat, som en inte alltför uppenbar "lätta upp stämningen"-grej. Sarkasm, ironi... Thor: Ragnarök svämmar över av den och tyvärr blir den ofta fjantig. Några scener hade verkligen förtjänat en mer seriös ton.
 
STORSPOILER! Som när Bruce Banner inser att han varit Hulken i 2 år och att han inte vet om han kan bli Bruce igen om han förvandlas till Hulken en gång till. Mark Ruffalo lyckas förmedla en panik och ångest i en kort sekvens och sedan tafflas detta bort med ett skämt. Just den biten var jag mest besviken på då jag såg potentialen i historien och i Bruce's reaktion och så struntar man bara i det.
 
Scenerna med Mark är väldigt bra. Man skulle kanske kunna tro att jag är partisk då Bruce Banner är min favorit, men jag upplever det mer som att jag är MER kritisk just på grund av det. För att jag har en bild av hur Bruce bör vara. Därför är det glädjande att de scenerna lever upp till det. Tyvärr är de för få. Effekterna är stundtals riktigt överdrivna och man vräker på med stor arsenal där.
 
Chris Hemsworth passar som Thor och har faktiskt ett par bra scener i den här filmen. Han lyckas komma ur det där "blank"-stadiet för mig en aning. Bredvid Tom Hiddleston bleknar han dock, för DEN mannen har utstrålning. Jag tycker det är synd när det gäller de kvinnliga rollerna i filmen... Cate Blanchett är en stark skådespelerska, men i denna film är hon en pastisch av en skurk. Rättare sagt en kvinnlig skurk då, för uppenbarligen är det viktigt med sex appeal då. Hon har figurnära kläder och svänger med höften så jag undrar om hon bara är ögongodis trots att hon ska föreställa en av de mäktigaste varelserna i Marvel.
 
Så....valkyrian då? Nej tyvärr. Den karaktären får inget som helst djup. Man går bara in ytligt på hennes historia och hon känns inte alls trovärdig som en ångestfylld försupen rymling som försöker glömma sina löften och skyldigheter. Tessa Thompson har varit stark och kunnat förmedla känslor utan ord i andra filmer, men det slarvas bort i den här. Karaktären Skurge spelad av Karl Urban känns totalt onödig också. Benedict Cumberbatch är med lite kort som Dr. Strange. Rollen känns inte helt väsentlig i denna film, utan mer som att man bara vill koppla ihop den med MCU på något vis inför Infinity Wars.
 
Och jo...jag har inte nämnt skräpplaneten med The Grand Master (Jeff Goldblum). Mest för att det påminner för mycket om Guardians of the Galaxy, som jag verkligen inte gillar. Det inträffar dock några roliga scener där, som när Loki blir överlycklig för att Thor får smaka på samma grej som Loki fick i Avengers. Då skrattade även jag gott.
 
Två extrascener bjöds vi på till denna film. En av dem var värd att se i alla fall. En scen som är introduktionen till Infinity Wars.
 

Sett filmen Woman in Black 2 (2014)

Spoilers förekommer!
 
40 år efter första filmen så skickas en grupp barn till det hemsökta huset för att undkomma bomberna som faller under andra världskriget. Deras närvaro väcker något ont...
 
Filmen är alldeles för mörk och då menar jag inte symboliskt eller handlingsmässigt. Den är för mörkt filmad. Jag blir bara irriterad på sådant då jag förlorar mycket behållning från en film om jag inte kan se folks ansiktsuttryck och ögon. En viss "mörkhet" gillar jag ju, då jag inte gillar när saker blir övertydliga, men när det knappt syns nåt så blir det för mycket. Handlingen är osammanhängande och oengagerande. Jag gillade inte den första filmen heller, men den har åtminstone mycket mer av en röd tråd och handling än den här.
 

Sett filmen Selma (2014)

Spoilers förekommer!
 
Baserad på den sanna historien om när bland annat Martin Luther King, Jr. jobbade för samma rösträttigheter för afro-amerikanska medborgare. Filmen följer demonstrationen via en marsch mellan Selma till Montgomery i Alabama, 1965.
 
Det är en stark skiftning mellan lågmält och ren brutalitet i filmen. Vi får se hur "everyday people" (vardagsmänniskor?) stiger fram och gör något enormt. Vilket civilkurage det krävde, för de visste att de med stor sannolikhet skulle möta motstånd och då specifikt våldsamt motstånd. Det gjorde de också. Dessa scener blir väldigt jobbiga att se, då man vet att det hände (och händer) på riktigt. När man klubbar ner en person med ett kraftigt slag mot huvudet med batong, när man sliter och drar i gamla tanter och kastar ner dem i gatan...
 
Det enda de gjorde var en fredfull marsch mellan två orter för att de ville ha samma rättigheter som de vita. Att stå upp för något som åtminstone jag tycker är så självklart och att mötas av.... ja, se filmen får jag skriva istället. Jag har inte ord att beskriva känslan som fanns där. Det är väldigt välspelat och gripande. Den är även realistisk och visar inget helgonförklarande av någon människa, utan visar alla som just människor. Kan rekommendera denna för alla!
 

Sett filmen Halloween (1978)

Spoilers?
 
15 år efter att han mördat sin syster rymmer Michael Myers från mentalsjukhuset och återvänder till den lilla staden för att fortsätta mörda.
 
Såg den här för måååååånga år sedan, men det blev en återtitt. Jag tycker fortfarande den håller och med dagens mått så ser jag den på ett annat sätt. Då var reaktionen att "men dör han aldrig, vad överdrivet". Men kollar man på dagens skräckfilmer så har den helt plötsligt blivit subtil och inte alls extrem längre...hehe... Den följer det klassiska "receptet" förstås och är en kultfilm. Som en liten bonus för dem som sett Real Housewives of Beverly Hills så är Kyle Richards med som barn.
 
En klassiker som alla borde se!
 

Sett filmen The Trust (2016)

Spoilers förekommer!
 
Ett par poliser råkar på ett mystiskt bankvalv då de är på drograzzia.
 
På papperet har den här filmen det som krävs. Storyn är egentligen intressant, men utförandet misslyckas så filmen blir inget vidare alls. De två poliserna (Elijah Wood och Nicolas Cage) har ingen gemensam våglängd och känns felmatchade hela filmen genom. Och vad har hänt med Nicolas Cage egentligen? Han som var så otroligt bra ett tag. Det är som att han tagits över av sin "elaka tvilling" som inte kan skådespela överhuvudtaget. Mannen från City of Angels, Con Air, Leaving Las Vegas, World Trade Center och Face/Off finns inte mer. Helt förändrad till det sämre tyvärr...
 
Om filmen, trots sina potential, misslyckas på grund av skådespelarna eller genomförandet är nästan som frågan om hönan och ägget. Ser att den fått en del positiva betyg från användare på IMDb, så kanske är det en film som faller en hel del i smaken. För min del saknade den mycket.
 

Sett filmen Top Secret (1984)

Spoilers?
 
En parodi på spionfilmer. I denna är det en amerikansk rocksångare (Val Kilmer) som blir involverad i ett räddningsförsök på en forskare som hålls fången i Östtyskland.
 
Det är inte en av Zuckers och Abrahams roligaste filmer. Airplane till exempel är hysteriskt rolig. Den här filmen bjuder kanske på nåt enstaka skratt här och där om man är på rätt humör. Jag är van att Zuckers och Abrahams filmer är späckade med parodi, humor och små konstiga grejer som man får vara uppmärksam på och därför känns den här filmen ganska "tom", då den är rätt enkel. Jag såg den en gång som barn så det var lite nostalgi att återse den.
 

Sett filmen Funny Girl (1968)

Spoilers förekommer!
 
Fanny Brice (Barbra Streisand) är en ung kvinna som slår genom som komiker och underhållare under tidigt 1900-tal samtidigt som hon träffar kärleken.
 
Det här är en sådan klassisk film som jag av någon anledning inte sett tidigare. Erhm...ja, det finns massvis med klassiska filmer så man kan inte se alla på en gång antar jag. Men jag är glad att jag kom fram till den här nu. Det var fantastiskt att se en sådan "tidig" Streisand och nu förstår jag ännu mer storheten med henne. Hon är verkligen klockren i den här filmen och det är verkligen hon som bär den, trots att Omar Sharifs ögon är väldigt vackra som vanligt.
 
Det är musik, det är sång, det är underhållning, men det existerar en seriös historia i grunden för det hela. Eller ska man säga att det är tvärtom? Att filmen bygger på de första sakerna och att en seriös historia vilar ovanpå allt? Båda beskrivningar kan passa. Absolut en sevärd film i mina ögon!
 

Sett filmen Planet Terror

Spoilers förekommer!
 
Ett biologiskt vapen på experimentstadiet släpps ut och förvandlar tusentals till zombies. En grupp överlevare måste bekämpa dessa.
 
Verkligen inte min typ av film! Den är hemsk. Vid första anblicken tänkte jag att det nog innehåller en stark kvinnoroll och eftersom man inte bjuds på det varje dag så var jag förväntansfull. Filmen osar dock av kvinnoförakt och är så förnedrande mot kvinnor. Jag blir så trött på den här typen av film. Handlingen är oengagerande och det är otroligt att jag klarade se filmen till slutet. Verkligen inget jag rekommenderar.
 

Sett filmen Pride & Prejudice + Zombies

Spoilers förekommer!
 
Fem systrar i England bekämpar zombies samtidigt som de letar efter någon att gifta sig med.
 
Grundhistorien är Stolthet och fördom, men mycket är ändrat. Någon form av kemi mellan skådespelarna existerar tyvärr inte. Kanske har jag blivit bortskämd av den version med Colin Firth och Jennifer Ehle där takten är långsam och man ser känslorna växa fram. I en film, där man dessutom slängt in zombies, så funkar det inte. Är man ute efter detta så rekommenderar jag den miniserien istället, men vill man bli road för stunden så tyckte jag denna film var helt ok. Jag välkomnar badass-kvinnor som tar hand om sig själva på vita duken. Trist att de oftast måste framställas som "sexiga" dock. Var beredd på att effekterna verkligen inte är av högsta kvalitet. Ibland är de rentav usla, men det blir inte smärtsamt i alla fall.
 

Med i "Hold my toys"

Som femtioandra var jag med. Kul grej! Ni kan kolla mitt bidrag och alla andras på Pepitoscollection på Instagram. Där kan ni läsa motiveringen till varför man valt just den samlarsaken/leksaken som man visar upp.
 

Dirty Dancing - 30 år sedan premiären

Premiären på bio var lite senare i Sverige (oktober 1987), men i USA var det i augusti 1987 som filmen hade premiär. Dirty Dancing. En film som håller än idag då den berör tidlösa ämnen. En ytlig romantisk film om dans säger en del? Visst, man ser olika saker. Det jag ser är en mångfacetterad, samhällskritisk och feministisk rulle.
 
Till exempel...
 
...pratar Johnny (Patrick Swayze) minst lika mycket känslor och drömmar som Baby (Jennifer Grey).
 
...Baby's pappa (Jerry Orbach) ska föreställa familjens överhuvud, men är i grunden riktigt mänsklig. När Baby konfronterar honom så får man se honom visa känslor och gråta. Han är mån om sin familj och när allt gäller så är det deras lycka som är viktigast, inte vad andra människor kan tro om dem. Han vågar även erkänna sina misstag.
 
...Baby's mamma (Kelly Bishop) är där som en stabil klippa i bakgrunden hela tiden. Hon har mer inverkan än många tror, om man tittar bortom ytan.
 
...måste Penny (Cynthia Rhodes) genomgå en abort, men det är hela tiden svinet Robbie (Max Cantor) som får skulden för att han utnyttjat henne och sedan inte bryr sig när det visar sig att hon är gravid. Hon skuldbeläggs inte och trots komplikationer så säger den riktiga läkaren att hon kommer kunna skaffa barn i framtiden. Sättet man tar upp olagliga aborter och hur viktigt det är med säker kvinnovård är väldigt välgjort.
 
...är uppdelningen mellan de "fina" människorna (de som går på högre utbildning och de som har pengar) och de "lägre" människorna (arbetarna, de mindre välbeställda) väldigt tydlig. Som svinet Robbie säger "en del människor räknas, andra inte". Detta bryts i slutscenen då man integrerar som bara den på dansgolvet.
 
...Baby kommer till insikt om att allt inte är svart eller vitt (relationen med systern (Jane Brucker) blir också bättre till exempel), Johnny får upp hoppet om att han räknas.
 
Jag har säkert fler punkter, men dessa är dem jag kommer på just nu. Sedan är självklart dansen och musiken en stor del av filmen och den är helt fantastisk! En del scener är så pinsamt igenkänningsbara ("I carried a watermelon") och det är också en del av charmen med filmen. Att karaktärerna verkligen ÄR mänskliga och kan relateras till.

Grattis till 30-årsjubiléet Dirty Dancing och till alla som var med och skapade denna filmhistoria!
 
 




















  • RSS 2.0