Läst klart: Främlingar av Dean Koontz

Från bokens baksida:
 
"De är främlingar. En handfull människor. Med olika bakgrund, bosatta i olika städer och byar spridda över Amerika. De har ingenting gemensamt - utom sin fruktan. De är offer. En okänd skräck smyger sig kall och naken in i deras drömmar. Och gradvis förvandlas också deras dagar till outhärdliga mardrömmar. De är utvalda. De kan inte undkomma. Djupt ur hjärtat av en vidsträckt öken kallar ett svart och undertryckt minne på dem. Och mot sin vilja dras de alla till det ödsliga Motell Lugnet - där den fruktansvärda sanningen väntar..."
 
Jag märker en tydlig skillnad mellan hur Koontz beskriver de manliga karaktärerna och de kvinnliga. Männen presenteras först och beskrivs sedan kortfattat i utseende. Kvinnorna beskrivs däremot i detalj vad gäller utseende, de betygsätts och presenteras till sist. Alltså vinklas det som att det viktigaste med männen är vad de gör och hur de ÄR, medan det viktigaste hos kvinnorna är utseendet och om detta anses till deras favör hos männen. Jag blir lite förvånad då Koontz inte brukar göra så enormt stor skillnad, men här blir det så tydligt att det blir extremt. Det drar ner upplevelsen av boken för mig.
 
Till exempel så nämns en man som kan beundra övertygelsen om att alltid få sin vilja genom hos en annan man, men sällan eller aldrig hos en kvinna. Whaaaaaaaat? Om mannen i övrigt beskrivits som mansgris eller liknande kanske, men det framställs som att han har "rätt". Att det med att få sin vilja genom är "oattraktivt" i en kvinna. Suck...
 
Karaktärer brukar vara Koontz styrka, men i den här är skillnaden så tydlig så det funkar helt enkelt inte. När det gäller själva handlingen så håller han länge på mysteriet och det är ett plus. Jag tycker inte om historier där man avslöjar för mycket på en gång. Han för fram någon viktig punkt kring att nyhetssändningar är skoningslöst förenklade och hur detta är fördärvligt. Det känner jag igen. På bara några minuter går det aldrig att få fram djupet i något och även de gånger när man har med folk i studion och diskuterar frågan efteråt så tycker inte jag att det framförs något väsentligt egentligen. Oftast tar man in två personer som står på olika "sidor" och då kommer folk lyssna på den de håller med. Fakta har fått ge vika för sensationalism.
 
Inte en av Koontz bättre böcker, i mitt tycke.
 

Läst klart: Queen av Jeff Hudson

En bok om bandet Queen med många bilder.
 
Det är fina bilder i boken! Några nya från till exempel Nelson Mandelas 90-årskonsert i Hyde Park 2008. Det var kul att slå upp den sidan då jag och pappa var på den konserten! Det väckte minnen. Då var det Paul Rodgers som sjöng och det går inte ens att jämföra med Freddie, men att se 50% av Queen var ändå magiskt! Boken är stundtals intressant. Inte så mycket nytt för mig egentligen, men jag har läst många mycket sämre biografier om detta band. Den är lite upprepande bara...
 
Som tur är så innehåller den ett faktafel. Tur, undrar ni? Jag ska förklara. Det var dock inte ett faktafel vid bokens tryckning, men jag är glad att det numera är det. Det står nämligen att Sacha Baron Cohen skulle spela Freddie Mercury i en film om hans karriär, men det skar sig mellan honom, Brian May och Roger Taylor så det är inte aktuellt längre. Underbart! När jag hörde varför det skärt sig så blev jag ännu gladare. Har aldrig gillat Sacha Baron Cohen, så det är bra att de andra stod på sig. Det handlar ändå om DERAS arv på många vis.
 

Second hand-fyndat

Jag fick möjligheten att ta en tur till Erikshjälpen och Kupan häromdagen. På Kupan hade jag dessutom halva priset på ett helt köp då jag är medlem i Röda Korset, så det blev rejält fyndat!
 
Dessa fina utgåvor av Edgar Allan Poes verk hittade jag på Erikshjälpen.
 
 De tre övre från Kupan.
 
 Lite smått till Connor. Burken blir perfekt till utedagarna i skolan då han bara brukar ha med sig ett par Digestive-kex (en matlåda blir lite väl stor för det). My Little Pony och Mario är favoriter.
 
 Ett somrigt plagg till mig och något att växa i för Connor.

Läst klart: Glashuset av Rachel Caine

Från bokens baksida:
"När Claire Danvers kommer till Morganville för att plugga på college tror hon att hennes största problem är de brutala tjejerna i elevhemmet. Men Claire inser snart att det finns värre saker i Morganvilles nattmörker - starka, hungriga krafter som törstar efter blod och gör vad som helst för att få det de vill.
 
Claire finner skydd i Glashuset tillsammans med tre andra udda karaktärer: gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiske Michael som försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången."
 
Första delen i en serie. Jag vet inte riktigt om jag kommer fortsätta med den. Första boken avslutas med en cliffhanger just för att hålla kvar en, men jag känner att jag inte blivit så engagerad i karaktärernas liv så att jag egentligen är intresserad. Det är väldigt stereotypiska, snudd på fördomsfulla, beskrivningar av karaktärerna. Handlingen i sig är helt ok och boken är väldigt lättläst, men för mig är karaktärsbeskrivningar väldigt viktiga så det saknas något för att hålla mig fast. Den riktas inte till min målgrupp, men jag har läst många böcker som inte varit riktade till min målgrupp och de har ändå kunnat få upp intresset mer än den här.
 

Bokrea 2017

Jag saknar fortfarande nattrean... Det var en speciell känsla att gå runt och kolla på böcker efter midnatt. Men nu har två reor bockats av i alla fall. Connor var med mig till Akademibokhandeln och valde två böcker och jag var själv på Coop Styckåsen.
 
Det visade sig att båda böckerna som Connor valde handlade om födelsedagar. Själv kunde jag inte motstå en fin utgåva av Unga kvinnor (som jag läst förut) för 39 kronor och titeln på bok två gjorde mig intresserad så den är jag tvungen att kolla närmare på...hehe...
 
 På Coop hittade jag bara en bok till mi...erhm...Connor menar jag...hehe...

Läst klart: Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

Från bokens baksida:
"Claire Randall gav sin kropp och sitt hjärta till Jamie Fraser. Hon älskar den skotske klanledaren passionerat och bortom allt förnuft. Tillsammans reser de till Frankrike för att rädda Skottland från undergång. Deras mål är att hindra Bonnie Prince Charlie att få fram pengar till det tragiska fälttåget mot engelsmännen. De möter intrigerna vid Solkungens hov och tvingas kämpa för sina liv och sin kärlek."
 
Karaktärerna och historien fortsätter att fascinera, men tyvärr får jag inte riktigt upp intresset när de är i Frankrike. Det är först när de befinner sig i Skottland igen som jag tycker det blir intressant. Om det är på grund av att jag både är mer kunnig och intresserad av Skottlands historia och kultur än Frankrikes, eller om det beror på intrigerna och hur det berättas är lite svårt att avgöra. Kanske är det lite av båda, med en lutning gentemot mitt intresse. Kan i alla fall säga att det flöt mycket bättre och gick snabbare att läsa sista halvan av boken än den första.
 

1 meter böcker under 2016?

Denna utmaning har jag roat mig med sedan 2013. Dock tar jag det inte så väldigt allvarligt utan läser för att det är kul! Första året nådde jag 64 cm, 2014 blev det 76 centimeter och 2015 slutade det på 64 centimeter igen. 2016 blev ett mindre resultat av olika skäl. Det stannade på 37 centimeter. Jag tar nya tag för 2017 nu, men går genom vad jag läst för 2016.
 
1 enda bok var på engelska, i övrigt läste jag på svenska. 7 män och 5 kvinnor författade de olika böckerna. Dock så var två böcker skrivna av samma man (Dean Koontz) så det blir 6 stycken egentligen. I fotot här nedan saknas tre böcker. Två är utlånade och en hade jag lånat då jag läste den. Recensioner dyker upp här i bloggen och jag har inte skrivit alla för 2016 än. De som finns går att söka på om ni vill veta vad jag tyckte och kanske få något tips.
 

Roliga Snipp och Snopp-böcker!

Connor gillade verkligen den första Snipp och Snopp-boken vi skaffade så vi beställde en till och den kom idag. Den tyckte han var ännu roligare! Jag tycker också de är väldigt bra! Pedagogiska, roliga, tankvärda. Kan rekommendera dem för nyfikna barn och för föräldrar som kan hålla ett seriöst ansikte när man läser dem...hehehe...
 

Läst klart: Ensam på Mars av Andy Weir

Från bokens baksida:
"Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever - i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne och en ännu större dos självironi ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö. Målet är att en dag kunna återvända hem."
 
Detta är en författare jag kommer ha ögonen på, för detta är debutromanen och den är väldigt välskriven och engagerande. Jag gillar när man har med vetenskap i böcker och när man använder sig av logik. Om allt i boken är möjligt har jag ingen aning om (vi har inte varit till Mars än så där får man sträcka sig lite), men det låter väldigt trovärdigt i alla fall. Det tackar jag författaren för. Jag tycker mig känna igen Michael Crichtons stil i boken, men denna författare har även med sig en egen grej - humor. Humor i böcker brukar vara svårt, men det händer att jag skrattar högt vid flera tillfällen då jag läser denna. Min läsarstil gör att jag kan överraskas och ibland även hoppa till, så det är spontana skratt han lyckas framkalla. Mark Watney är en härlig karaktär som jag tycker om och engagerar mig i. Jag börjar "heja" på honom efter några kapitel.
 
Personbeskrivningar och karaktärers djup är viktigt för mig när det gäller böcker, film och tv-serier och här blir det väldigt viktigt då en enda karaktär måste bära upp handlingen. Det existerar andra karaktärer och de skrivs också på ett bra vis, men det är ändå Mark som allt hänger på. Jag tycker han är en sympatisk, intelligent, djup, humoristisk person med en härlig inställning till livet. Rekommenderar denna bok!
 

Läst klart: Landet bortom haven av Tamara McKinley

Från bokens baksida:
"Landet bortom haven är en passionerad kärlekshistoria och en spännande berättelse om hur det tidigare okända Australien, vars urinvånare kände sitt land och levde i harmoni med naturen, "upptäcktes" och förvandlades till brittisk fångkoloni. Läsaren får en dramatisk bild av det hårda livet i "tjuvkolonin", där ond bråd död, prostitution, epidemier och svält hörde vardagen till för många människor. När handlingen slutar har nationen dock börjat blomstra och framtiden ter sig ljus och full av möjligheter.
 
Något jag absolut inte gillar i böcker är osympatiska karaktärer som man dessutom ska "heja" på. Den manlige huvudkaraktären i den här boken är en sådan. Han är ett utnyttjande svin som förstör kvinnor, fast han egentligen framställs som ett kärleksintresse, som en charmör, som en Don Juan. Inte konstigt om kvinnor faller för sådana här typer om de i litteratur får veta att det är så "det ska vara". För jo... som jag skriver så framställs han som drömmen i boken, men jag blir bara äcklad av hans framfart. Jag ser genom den där "drömmen".
 
Förutom detta så är berättelsen våldsam. Något som ter sig rätt självklart eftersom det handlar om hur vita människor "upptäckte" Australien och där förslavade, utnyttjade och våldtog urinvånarna. Jag gillar delarna där man kan läsa om Aboriginerna och deras sätt att leva, men det är så sorgligt när det sedan förstörs. Boken slutar väldigt plötsligt med många lösa trådar. Det kanske finns en fortsättning så att det är därför, men jag har inte tagit reda på det då jag inte tyckte särskilt om denna bok.
 

Läst klart: Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Från bokens baksida:
 
"Första gången Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. "Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen - det var en ton som hade passat ett yttrande som: 'Du är ju för terrorism'.". Chimamanda bestämmer sig för att göra ordet till sitt. Alla borde vara feminister är hennes personliga och inspirerande upprop för en feminism som angår oss alla och som lyfter blicken ut mot världen. Texten är från början ett bejublat TED-talk som setts av över två miljoner människor på Youtube, och som samplats av Beyoncé i låten "Flawless"."
 
En mycket intressant essä där det var en del igenkänning och en del nya perspektiv. Så som jag brukar recensera böcker av det här slaget gör jag även nu. Med lite tankar kring det som väckte mitt intresse mest.
 
Om vi gör saker om och om igen så blir de "normala", så som det "ska vara" och då tänker vi inte på att det går att göra annorlunda. Därför är det svårt att bryta mönster. Vi måste först bli medvetna om mönstret. Jag har jobbat en del med att medvetandegöra mönster hos mig själv. Till exempel så märkte jag en tendens att nedvärdera sådant som räknas som "tjejigt". Jag har väl aldrig haft en särskilt feminin stil eller sådana intressen, men varför nedvärdera det? Jo, det var något man gjorde om man ville vara med killkompisar. Det räckte liksom inte med att ha gemensamma intressen utan eftersom jag var tjej så var jag även tvungen att aktivt ta avstånd från det andra, det jag inte var intresserad av. Annars tog de för givet att jag var det (eftersom jag ju var tjej) och jag fick inte vara med då.
 
Då var jag barn och sedan fortsatte detta av ren vana i tonåren. Men det finns inget som helst skäl till att klanka ner på sådant man själv inte är intresserad av. Särskilt inte när det gäller det "tjejiga" eftersom det redan får ta så mycket skit från olika håll och ses som mindre värt än annat. När jag såg detta och även såg hur jag hanterat det så blev jag arg. Arg på samhällets konstruktion och att det maskulina alltid ses som så mycket bättre och arg på mig själv som anammat och fört vidare detta korkade synsätt. Men nu är det slut med det! När jag väl blivit medveten om det så var det inte så svårt att sluta. Nu har jag ett barn som gillar bådeock och för hans skull är jag glad över att jag blev medveten om detta innan han föddes. Innan han föddes så var jag helt "inget av mina barn ska ha rosa på sig oavsett kön", men med insikten så blev det "mitt/mina barn ska få ha det hen/de tycker om och jag ska erbjuda alla alternativ för inget är sämre".
 
"Vi fokuserar för mycket på att lära flickor att oroa sig för vad pojkarna ska tycka om dem." Och detta fortsätter i vuxen ålder. Kolla på nästan varenda tidning som riktar sig till kvinnor. "Så får du platt mage", "så tänder du din kille", "tappa 5 kg på 2 veckor" och så vidare. Huvudsyftet är tyvärr inte att må bra, tycka om sin egen kropp och trivas... huvudsyftet är ofta att vara attraktiv för män. När man hör kvinnor nedvärdera sina egna kroppar som är helt fantastiska så känns det att vi verkligen inte behöver det här. Det behövs mer kroppspositivitet!
 
Män beröms som handlingskraftiga när kvinnor skammas som aggressiva. Samma beteende bemöts olika beroende på personens kön. En arg kvinna är ilsken, känslosam, ostabil, hysterisk. En arg man vet vad han vill, sätter ner foten, är bestämt...
 
"Ju hårdare en man upplever att han måste vara, desto omtåligare blir hans ego."
 
Flickor lärs att inte ta för sig för mycket, inte ha för höga ambitioner för att de då upplevs som ett hot av män. Nu verkar saker ha ändrats när det gäller just skolan och det är fler och fler tjejer och kvinnor som lyckas bra där och som studerar vidare på högre nivå, men när jag gick i skolan var det killarna som skulle vara bäst. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och blev sporrad av att tävla mot någon i kunskap, i att bli först färdig med mattetalen och så vidare. Detta har även gällt tv-spel. Gissa hur impopulärt det var när jag vann i dessa tv-spel som jag älskade att spela? Att jag vann berodde, enligt dem, på "nybörjartur", att killarna "lät mig vinna" (så att jag inte skulle börja "gråta som en tjej"), att de inte brydde sig om att vinna och så vidare.
 
Vi är lyckligare av att vara våra individuella jag och inte förväntas leva upp till en könsroll. Dessa könsroller är i princip omöjliga ändå och varför ska folk inte kunna plocka och blanda som de vill och vara sig själva? Varför ska vi stöpas till vissa former?
 
När vi lär barnen att bli sociala varelser överdrivs skillnader och en självuppfyllande process inleds. Ja, vissa biologiska skillnader finns, men hjärnan är dessutom plastisk. Det man tränar på blir den bra på. Man utvecklar de bitar av hjärnan som behövs för att utöva det man gillar. Om man då för in barnen på områden som är "passande" enligt den könsroll de förväntas ha, så uppfylls just de förväntningarna. Jag blev inte bra på tv-spel första gången jag spelade. Nej, jag blev bra på det för att jag satt där och spelade gång på gång på gång på gång. Numera är det en del saker som går lätt även i helt nya spel, men det beror på att jag lade grunden där i barndomen.
 
Mannen "hjälper till" och får ett tack. Detta är något som stör mig väldigt. Två vuxna människor delar ett hem. Eventuellt har de barn. Är det ett heteropar så förväntas kvinnan klara hemmet och sköta det mesta. Om mannen gör något så är det "fint gjort", snällt och han "hjälper till". Nej nej nej! Barnet/barnen hjälper till. För de håller på att lära sig så de en dag kan bli självständiga och flytta hemifrån. De två vuxna individerna delar på ansvaret. Detta betyder inte att man delar 50/50, utan det betyder att man delar som båda är överens om, MEN mannen tar också sitt ansvar. Han hjälper INTE till.
 

Läst klart: I kroppen min av Kristian Gidlund

Från bokens baksida:
 
"Jag har fått besked om en envis cancer. En elak. En cancer som gjort sig omöjlig. Omöjlig på alldeles fel ställen. Och jag har fått besked om att jag inte kommer att klara mig den här gången. Det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Det här är mina känslor när de osar, fräser och dundrar inom mig."
 
Boken är baserad på Kristians blogg, men innehåller även en del som han skrev speciellt för boken. Han skriver rakt, ärligt och grymt om denna hemska sjukdom och vad den gör med människor som drabbas och dess närstående. Han skriver även väldigt intressant kring sådant han tänker på, som inte rör sjukdomen, men som kanske är insikter som drabbat honom på grund av att han blivit tvungen att stanna upp... att omvärdera vad som betyder mest och så vidare.
 
Jag känner igen mig mycket när han skriver om hur han blir totalt intetgjord av Försäkringskassan och att han undrar vad som var värst...kampen mot cancern eller mot FK. Och att även Kristian fick kämpa så, trots att han hade en sjukdom som går att se, trots alla operationer han gick genom, trots alla behandlingar som gjorde honom riktigt illa för att försöka ta kål på sjukdomen... en sjukdom som alla FATTAR vad det är... det är så skruvat så jag kan inte ens förstå det. HUR kan man ifrågasätta sjuka människor på detta vis? Jag är inte ett dugg förvånad över allt jag fått utstå om till och med en person som hade cancer fick det.
 
Han skriver intressant om alla "goda råd" han fått för att bli frisk. Att han ska detoxa, äta det eller det, träna si eller så och då försvinner cancern. Som en person som skrev till Kristian "om du inte tar till dig mitt råd, så får du skylla dig själv"? Tänk att skuldbelägga de som drabbas av cancer på detta vis? Att det är deras eget fel om de drabbas och deras eget fel om de dör? Patetiskt!
 
Jag sitter och nickar när jag läser följande för att det är så klockrent beskrivet: "Det finns en övertro på yttrandefriheten i Sverige - illusionen om att vi måste säga något bara för att vi får. Den retoriken hävdar att det fortfarande heter n-boll bara för att det "alltid" har gjort det." Vilket bakåtsträvande! Och denna underbara frihet vi har att få tycka och att få uttrycka sig... Precis som Kristian skrev så måste vi inte säga/skriva något bara för att vi får. När en person lägger upp en bild och får kommentarer som "vad fult" och liknande. Vad menar man hyllar yttrandefriheten med det?
 
Kristian uttrycker sin besvikelse över hur landet började se ut. Det inlägget är skrivet mars 2013 och handlar om försämrad välfärd, främlingsfientlighet och så vidare. Allt onödigt hat och all splittring. Han slipper se varåt det barkat, men kanske visste han redan då var det var på väg. Han skrev då om hur Sverige vill utvisa ensamkommande flyktingbarn och han tyckte det var så stört att han knappt orkade skriva om det. Jag kan inte föreställa mig hur det kändes för honom, men om jag varit i den sitsen så hade jag nog känt en frustration över att inte kunna lämna världen till en bättre framtid. Men vi får fortsätta kämpa, stötta varandra, dela med oss av vänskap och kärlek, säga ifrån när det behövs och försöka skapa en bättre framtid.
 
Jag rekommenderar denna bok!
 

Läst klart: Ivanhoe av Sir Walter Scott

Från bokens baksida:
 
"Romanen har till historisk huvudperson den tappre Rickard Lejonhjärta, nytt återvänd från sitt korståg i Palestina och sin fångenskap i Österrike. Historisk är i viss mån också den ädle rövaren Robin Hood - romanens Locksley. Ivanhoe är namnet på den egentlige hjälten, en diktad person, som förvisats av sin angelsaxiske fader men som efter en lång rad skiftande äventyr försonas med denne."
 
Jag har inte sett den filmen som visas kring varje nyår på svensk tv. Jag har däremot sett en miniserie från 1997. Boken skiljer sig mycket från serien. I princip kan jag säga att de kvinnliga karaktärerna har ingen som helst karaktär. De beskrivs ytterst ytligt och man fokuserar på deras utseende. De manliga karaktärerna beskrivs dock inte så värst mycket mer och det är väldigt stereotypiskt. Inte så värst mycket till tankeliv i någon. Att detta räknas som den mest kända och största riddarromanen ligger nog mer i beskrivningen av miljön och det som sker, särskilt kring själva riddarspelen. För en stark karaktärsbeskrivning finner jag ingenstans.
 

Läst klart: Främling, vad döljer du för mig av Marcus Priftis

Från bokens baksida:

"Ordet rasism väcker starka känslor. Många associerar till främlingsfientliga partier eller högerextremister. Men det är sådana som du och jag som står för den största delen av rasismen - även om den är välintegrerad och kamouflerad. Med ett brett perspektiv och personligt tilltal belyser Marcus Priftis rasismen i dagens Sverige - utan att väja för kontroversiella frågor som rasism bland minoriteter och bland antirasister. Boken är både ett debattinlägg och en analys, men kan också läsas som en introduktion till ämnet.
 
Främling, vad döljer du för mig? handlar om makt, näthat och nidbilder, såväl som om vardagsrasism, svenskhet och segregation. Och om varför det mångkulturella samhället inte är ett ideal utan det enda val vi har."
 
Detta var en bok som väckte många tankar och känslor hos mig. Jag kommer här ta upp några av de saker som berörde mig extra.
 
Priftis skriver om hur det görs skillnad på terrordåd. När Utøya skedde så trodde och "gottade" sig rasister åt att terrorn kommit dit också och "bevisat" deras åsikter, då ordet på nätet var att det var islamister. När det sedan visade sig vara en etnisk norsk som gjort det så försvann benämningen terror trots att brottet var exakt detsamma som innan. Den här skillnaden i retorik är anmärkningsvärd.
 
Det skrivs om hur det anses vara värre att kalla någon rasist än att faktiskt vara rasist. Ja, ordet missbrukas säkert av en del, men inte av en sådan stor mängd att det skulle kunna anses vara ett större problem än själva rasismen anser jag. Jag har märkt att i debatter och diskussioner nu under senare tid så drar folk fram "rasistkortet" mot antirasister trots att ingen ens nämnt ordet innan. Det ser väldigt skumt ut. Det jag menar är att man diskuterar t.ex. invandring, flyktingfrågan etc. och så nämner en person att det är problematiskt att klumpa ihop folk och se dem som belastning eller liknande och då reagerar person två med "va, kallar du mig rasist? Så typiskt er vänster att dra rasistkortet." Som sagt, TROTS att inget sådant nämnts tidigare i konversationen....? Eh?
 
Man kan även använda retorik för att ändra känslor. "Hat mot muslimer" ger en helt annan syn på saken än till exempel "islamkritisk".
 
Vi som inte drabbas av rasism tar oss rätten att bestämma om något är en småsak och när det beskrivs i boken så reagerar jag starkt på det. Jag har sett det så ofta. Det är en "struntsak" vad man kallar ett bakverk trots att de som har kallats och kallas för det ordet reagerar. Deras reaktion är "överdriven", "pk", "larvig" och så vidare. "Man har alltid sagt så", "jag menar inget illa med det"... De som reagerar kallas för "lättkränkta.. Jag känner faktiskt en mörkhyad som tycker namnet är roligt. etc.". Kränkt är dessutom ett ord som jag tycker missbrukas otroligt mycket på nätet och i sociala medier numera. Så otroligt trött på det!
 
"Rasistiska fördomar är inte orsakade av fakta, och fakta kommer därför inte åt att påverka dem." Kan förklara hur man kan dra fakta, statistik och källor utan effekt. Det är mycket känslor med och känslor kan försvåra.
 
Priftis skriver om hur boken "Inte utan min dotter" är rasistisk. Där är en punkt som jag inte riktigt håller med om för min egen del. Den boken färgade inte min totala syn på islam, men jag förstår hur den kanske kan göra det om det är enda intrycket man har av den religionen (trots att Betty i boken aldrig belastar islam eller alla muslimer). Många möter det främmande med skepticism och det tycker jag kan vara bra, men när skepticism övergår till en oförmåga att se, lära och vara nyfiken på det nya så har det gått överstyr.
 
Det sker en normaliseringsprocess så att till exempel språkbruk som sågs som fruktansvärt för kanske 5 år sedan inte ens får någon att höja ögonbrynen idag. När Lasermannen härjade och sköt invandrare så kände han moraliskt stöd för att göra det på grund av rådande debattklimat.
 
Att ens prata om invandring som en kostnad är inte en etablerad nationalekonomi utan kom som ett politiskt förslag från Ny Demokrati (90-talet).
 
Ibland hamnar diskussioner på helt fel spår då man diskuterar vad man får och inte får säga istället för sakfrågor. Yttrandefrihet används som en sköld, som att man har rätt att yttra sig oemotsagd, som att det man säger är sant. Det är helt falskt. Yttrandefrihet innebär att man får säga vad man tycker (inom lagens gränser), men INTE att folk inte får säga emot och tycka något annat. Många som skriker yttrandefrihet när de framhäver hatiska kommentarer och ibland rena hot brukar förespråka kraftigare straff. De verkar omedvetna om att DE själva då skulle råka ut för dessa, men kraftigare straff verkar oftast bara riktas åt den del av kriminella som "råkar" ha annan hudfärg än vit. Inför lagen ska vi alla stå lika. Men det verkar en del inte tycka. De verkar tycka att man ska bedömas olika baserat på varifrån man kommer.
 
Ytterligare en sak jag känner igen i boken är missbruket av benämningen "pk". Numera verkar en del tycka att det står för "du tycker inte så egentligen, du vågar bara inte säga sanningen". Dessa personer brukar ofta säga till folk att "sluta blunda" och de kallar sig själva för "de som vågar säga sanningen". Jag blir så trött på det. Verkligheten är väldigt nyanserad och inte svart och vit. Allt som har att göra med tolerans, jämlikhet och solidaritet får regelbundet kängor av dessa "sanningssägare".
 
En annan sak som jag ofta sett är att de som säger ifrån kallas humorlösa. Att man inte skrattar åt ett grovt "skämt" innebär inte att man är humorlös, bara att man skrattar åt annat.
 
Priftis skriver om hur en del använder kvinnors och HBTQ's rättigheter som ett sätt att puckla på islam. Problem med diskriminering etc. finns inom alla led, inklusive islam, då det är människor som står för det. Det spelar ingen roll om man så är ateist, det finns problem där också. Dessa män som säger sig stå för kvinnors trygghet kanske skulle fråga kvinnorna om det hela...? Eller... när dessa "medborgargarden" började så skedde faktiskt en demonstration för att uppmärksamma att problemet har funnits länge och i alla grupper, men de kvinnor som uppmärksammade det blev hotade, kallade för olika nedsättande saker och liknande. Istället för att lyssna så skulle de alltså hålla kvinnor "trygga" genom att hota dem till tystnad om de uttryckte något annat än den bild de själva ville ha...?
 
Det är skillnad på arbetskraftsinvandring, flyktinginvandring, anhöriginvandring etc. men det brukar ofta samställas. Man drar allt över en kam och ser inte att det handlar om helt olika saker, olika behov.
 
Många tankar som ni ser. Många frågor och även många insikter. Boken var lättläst, men tung i ämnet.
 
 

Läst klart: Överlevare av Dean Koontz

Från bokens baksida:
 
"Den väldiga Boeingmaskinen gick med nosen före och fullt pådragna motorer rakt ner i marken. Förintelsen var total. Inga överlevande. Inte en mikroskopisk chans att någon skulle ha slungats ut ur planet och klarat sig. Bland offren finns kriminalreportern Joe Carpenters hela familj: hustru och två döttrar. På ettårsdagen av katastrofen blir Joe kontaktad av Rose Tucker, en mystisk kvinna som hävdar att hon överlevt kraschen."
 
Det står mer på baksidan, men jag tycker det spoilar alldeles för mycket så låter bli att skriva det här. Boken börjar väldigt bra. Det är mystiskt, det är stämning och man läser vidare i jakt på svar på frågor. Koontz kan det här med stämning och karaktärsbyggande, så det är mycket givande läsning ända fram till slutet. När det närmar sig slutet får hela historien en twist av religiös överdrivenhet och det känns mer som att man försöker sälja en tro än skriva en mystisk rysarroman. Då tappar jag helt sugen för boken, så den slutar i ett antiklimax för mig tyvärr.