En hämndlysten fé kastar en förbannelse över barnet till en man som en gång utsatte henne för det värsta sveket av alla. Ett svek som gjorde henne kall.

 

Effekterna är otroligt hemska och fult gjorda. Hade de gjort dem bättre så hade denna film kunnat vara en fullpoängare, för handlingen är nämligen riktigt bra. Till skillnad från den klassiska Törnrosa-sagan så får man här höra allt från den onda féns perspektiv. Fortfarande så lägger hon en förbannelse över ett oskyldigt barn, men handlingen ger mer inblick då man vet vad barnets far gjort mot Maleficent. Att man sedan får följa Maleficents utveckling efter detta visar hur vänliga och "vanliga" människor kan drivas till ilska, vansinne och hat av andra människors handlingar och svek samt att även det omvända är möjligt. Jag gillar hur man visar att "ond" inte är enkelspårigt och att en som anses "ond" kanske inte alls är det, samt att en som är "ond" faktiskt kan sluta att vara det. Det ger en mer komplicerad syn på godhet och ondska än vad många filmer brukar framställa.

 

Särskilt så gillar jag twisten de tillför med "sann kärlek". Den följer samma trend som filmen Frost och visar att sann kärlek inte behöver vara den romantiska sorten. Äntligen! När slutet närmade sig och de försökte få prinsen att väcka Aurora (Törnrosa) så tänkte jag att om de gör så ytterligare en gång till på film så blir filmens betyg ett väldigt lågt sådant, för hon hade träffat prinsen vid ett tillfälle och pratat med honom i en kvart max. Sann kärlek tar tid att växa fram. Nu tog de en annan väg, skönt nog.

 

Hade de som sagt gjort effekterna bättre så hade allt varit toppen!