Connor och jag var till Apoteket idag för mina mediciner började sina. Det var dock frestande att gå därifrån då jag fick nummer 80 och nummer 61 betjänades då. Men vi "trökade" oss genom väntetiden genom att titta runt lite. Connor hade en riktigt tålmodig dag. Han har mer tålamod än en del vuxna då, så det gick jättebra! Köpte bubbelbad till honom och då fick man med en necessär med lite prover och en badleksak. Sånt gillar jag!

Efter det var vi på Miljömyran och ÄNTLIGEN visade Connor intresse för en keps. Han har en solhatt och en "gubbkeps", men ingen vanlig keps så har varit ute efter det ett bra tag. Fast fram till idag har Connor alltså inte visat något intresse alls, så han letade nog bara efter "rätt" keps. 5 kronor var ett riktigt kap också!

Idag är Connor 22 månader!

Spoilers förekommer!

Expeditionen på Prometheus följer ett uråldrigt meddelande från vad man tror är en ras som skapade människan. Resan har tagit dem långt från jorden i deras sökande efter livets början.

Den här filmen har fått sjunka in lite innan jag skriver denna recension. Jag vet fortfarande inte helt hundra vad jag vill tycka. Det finns så många oklarheter och frågor angående en del saker.

Om jag kunde bortse kopplingen mellan denna film och Alien så vore det ändå en del saker som är oklara, men det är sådant jag kan låta glida förbi ändå. Effekterna är väldigt blandade. En del är riktigt bra, medan andra får mig att vilja gråta. Jag förväntade mig nog mer tid på planeten och lite mer sammanhang. Jag förstår till exempel inte varför en del personer dog, medan andra förvandlades till "något". En riktigt skum film, men sammantaget måste jag nog säga att den var bra. Även fast en del saker inte var logiska eller hängde ihop så fick filmen mig att fundera en hel del. Det gillar jag!

Från bokens baksida:

"This book contains the history of one of the principal figures in the fight for Scottish nationalism. William Wallace is regarded by many as a heroic and inspirational figure because of his valiant adherence to his goals and principles. He successfully led an army to victory against the English at the Battle of Stirling Bridge despite being heavily outnumbered. As Guardian of the Realm, he led many others raids across the country. He was betrayed in 1305 and was tortured and executed on August 23 that year. He suffered terribly for his country and has become a powerful symbol, more than any other Scottish figure, of patriotism and of the struggle for Scottish independence."

En del av historierna som berättas i boken är teorier och en del historier har även flera olika teorier då olika källor visar på olika händelseförlopp. Jag tycker man visar detta väldigt bra i boken och visar på att man inte är helt säker på hur en del saker utspelade sig. Källkritik är alltid bra! Det är en ganska "tung" bok med många namn och årtal, men den var riktigt intressant och då det inte förekom alldeles för många namn, datum och olika teorier så tyckte jag det flöt på riktigt bra. En intressant bok som verkligen visar en annan sida än filmen Braveheart (inte för att jag tycker att filmen är dålig - tvärtom, men man förstår att den är aningen "broderad" för att bli en bra film).

Hahahaha...vad jag skrattar åt detta! Jag bryr mig inte om det var överraskning på riktigt eller om det var uppgjort. Det är kul!

Japp, i år är det redan 10 år sedan jag tog studenten. Samtidigt som det känns lite avlägset så känns det inte alls som så länge sedan. Kommer ihåg att jag envisades med de högklackade skorna hela dagen så mina tår domnade bort och återkom inte förrän efter 4 dagar. Det var lite äckligt. Annars så hade jag superkul! På själva studentdagen var det hem och fira med släkt. Dagen efter gick vi ut med skolan och käkade mat och sedan var det PARTY. Jag passade verkligen på då, för jag tyckte det var underbart att ha tagit studenten. I och med mina värkproblem så blev skolgången försenad och jag kämpade mot värk, trötthet och frånvaro från skolan. I slutändan gick det alltså och jag firade till tusen!

10 år senare då. Vad har jag gjort? Jag har blivit sambo. Jag har blivit mamma. Det största som hänt i mitt liv! Jag har tagit högskoleexamen i turism (underämne psykologi). Jag har rest en hel del, varit på konserter, lärt mig MYCKET och haft en riktigt bra tid! Visst har det funnits mörka, tråkiga saker också, men det är sådant jag tar mig genom och går vidare ifrån.

Ett glatt 10-årsjubileum önskar jag alla klasskamrater från den tiden! Ta och unna er något extra en dag för att fira!

Diana frågade efter närmare bild på studentplakatet, så här kommer det. När jag gjorde skylten så var fokus på mystik. Thea föreställer en skimrande (farlig?) älva som dyker upp på en mörk dimmig landsväg. Jag gjorde skimmer runt henne och strödde sedan glitter på det. Skimret och glittret blev blått för att matcha helheten i hennes klädsel (som hon hade på sig på Halloweenfest här 2008) och hår. Texten blev röd för att jag vet att Thea gillar den färgen + att hennes balklänning var röd.

Angående en artikel i tidningen Kommunalarbetaren 10/2012.

Artikeln handlar om förskolan Nicolaigården och när jag läser hur de förhåller sig till barn så blir jag glad. De ser barn som individer. Precis så som jag tycker det ska vara. Några saker i artikeln får mig att fundera. Till exempel så nämner en person att han tror att folk är rädda för att vi ska ta bort kärnfamiljen. Då undrar jag: Var lever dessa människor och var har de befunnit sig de senaste 50 åren? Kärnfamiljen är inte norm längre. Folk har "mina, dina och våra" barn, folk adopterar, samkönade par får adoptera och/eller skaffa barn biologiskt med assistans (singelpersoner får dock inte göra detta, vad jag vet) och så vidare. Enligt vad jag förstått så är kärnfamiljen mamma, pappa och barn samt att barnet då är båda föräldrarnas biologiska barn. Jag tycker därmed inte att man ska vara rädd för att någon vill "ta bort kärnfamiljen" som norm. Snarare så ser jag det som positivt att olika familjekonstellationer är godkända idag. Självklart finns den klassiska kvar, för den är en del av de valmöjligheter man har idag. Varken den eller någon av de nyare konstellationerna är dåliga så länge som barnen behandlas bra.

Det jag gillar bäst med artikeln är "Nicolaigårdens genuslathund" (det kursiverade inom parantes är hur jag själv hanterar/funderar kring det nämnda):

1. Vi säger kompisar, kamrater eller barnen istället för pojkar och flickor (jag kallar alltid barn för barn eller så använder jag deras namn då jag känner dem, både då jag pratar med dem och när jag pratar med Connor)

2. Vi uppmuntrar alla barn till alla lekar och när vi ger förslag på lekar gör vi det utan könsrollstänk (jag gör precis likadant med Connor)

3.Vi förutsätter aldrig att barn "är" på ett visst sätt, lugn/vild/busig utifrån barnets kön (håller med helt)

4. Vi pratar, kramar, uppmuntrar och ser alla barn lika mycket (tänk vad härligt att ses som individ och som den man är istället för att det tas för givet att man är på ett visst vis och gillar vissa saker enbart på grund av ens kön)

5. Vi bekräftar givetvis ett barn som stolt visar upp ett nytt plagg. Vi försöker då använda neutrala ord som skön eller varm istället för tuff eller söt. Men vi förstärker aldrig barn genom att kommentera kläder (för bara några år sedan var jag fast i sättet att tala om att kläder var fina, söta och så vidare. Men så insåg jag att jag själv alltid tyckt att sådana kommentarer till mig har känts lite konstiga. Så varför skulle jag sprida något jag själv ansåg var konstigt? Numera kan jag fortfarande kommentera kläder, men använder mig av "mer" språk på ett vis. OM jag kommenterar så blir det aldrig bara "Vad fin" utan det blir kanske något i stil med "Vad härlig tröjan ser ut! Vad många olika djur du har på den. Vet du vad alla djur heter" och sedan så säger antingen barnet vad djuren heter eller så hjälps vi åt. Och till vuxna... där kan jag ta exempel på senaste kommentaren jag sa. Det var en kille som hade en t-shirt med Nintendo 8-bit på. "Jag gillar din t-shirt! Det spelet gillar jag verkligen och jag har många härliga minnen av det." Ser ni skillnaden i bemötande?)

6. Vi ser till att variera "hon" och "han" i sånger och sagor eller använder "hen" eller "den" (jag kan inte använda ordet "den" för levande varelser. Det tycker jag blir så opersonligt och objektifierat på något vis. Jag tränar på att använda "hen" mer och mer då jag inte vet kön på någon människa eller något djur. Tyvärr har jag tendensen att använda "han" då jag inte vet. Något man är upplärd med eftersom "han" är normen. Men allt går att träna på. Jag lyckades få bort mitt förvåningsutrop (Åh herre gud) efter ett par års träning eftersom jag inte tyckte det passade en ateist att säga något sådant. Har dock fortfarande lite problem med andra saker som jag inte lyckats hitta en bra ersättning för än.)

7. Vi ser till att böckerna som finns i varje barngrupp alltid innehåller lika många kvinnliga som manliga huvudrollsinnehavare, samt att innehållet motverkar konservering av könsrollerna (ett brett utbud är jag helt för.)

1989 kom låten Right here waiting med Richard Marx, en låt som jag gillat sedan dess. Han följde upp med en del andra mysiga ballader, men just denna satte sig mest i mitt minne. Nu har jag kollat runt lite på nätet och "upptäckt" att han visst varit låtskrivare till några andra kända ballader som jag verkligen gillar, fast de har framförts av andra artister.

This I promise you - N*Sync
To where you are - Josh Groban

Right here waiting - Richard Marx.
Pianomelodin är underbar!

This I promise you - N*Sync.
Myslåt, med en alldeles för smörig video tyvärr! JC hade enligt mig bästa rösten i bandet (det är kille två som sjunger solo, den första känner nog många fler igen...Justin Timberlake).

 

To where you are (live) - Josh Groban.
Underbar röst!

Spoilers förekommer!

Familjen Lambert har flyttat till ett nytt hus när mystiska saker börjar hända. Deras ena barn råkar ut för en olycka och hamnar i ett komaliknande tillstånd.

Mer än så vill jag inte skriva om handlingen, för mer än så visste inte jag innan och jag tror det var bra för jag fick en bra upplevelse av filmen då. Patrick Wilson (Phantom of the Opera) tycker jag är ett litet konstigt val som ena huvudrollen då han är rätt så "blank" i mina ögon. Han gör dock skapligt ifrån sig och förstör inte stämningen. Rose Byrne (Bridesmaids) är helt olik sig och passar bra in i sin roll.

Filmen ger mig kalla kårar gång på gång på gång. Handlingsmässigt så är den egentligen inte bra, men den utförs så otroligt bra att filmen blir bra ändå. Effekterna och stämningsbyggandet är otroligt bra! Tyvärr tror jag den, i likhet med The Others, är en film man kan se en gång för att det är själva grejen med att inte veta som ger den en extra kick. Jag är väldigt kräsen när det gäller skräck, men denna kan jag rekommendera!

Idag fick studentplaketet som jag gjort på min arbetsprövning på Tilde Tryck bli med hem och här hemma lade jag den sista touchen på det. Det blev precis som jag hade föreställt mig. Kul när saker funkar på det viset!

Spoilers förekommer!

Stig Helmer Olsson lever ett lugnt liv och umgås med vännen Ole. När han av en händelse träffar en mobbare från barndomen börjar han tänka på den tiden och då han träffade sin första kärlek.

En del scener tycker jag är riktigt roliga! Andra scener engagerar på andra vis. Som när mobbarna är i farten till exempel. Då vill jag gå in i tv:n och skrika åt dem. Hatar mobbare! Filmen är väldigt stillsam och stundvis tycker jag den är lite tråkig. Kanske tilltalar den Stig Helmers generation mer då det är nostalgi deluxe och jag tror att de kan sitta och känna en massa "aha"-känslor när de ser alla prylar, bilar, hör musiken, ser danserna och så vidare. Ungefär så som jag känner för 80-talet. För den yngre generationen är det nog mer skoj att se att man pratade om mobiltelefoner som en framtidsgrej och att de var stora som en skokartong, att stereo var nytt och att inte alla hade en egen tv (och nu menar jag alltså EN tv per hem, inte per person).

Jag är lite mittemellan den äldre generationen och den yngre. Jag förstår storheten i att få sin egen första stereo. Jag kör fortfarande med stereo då jag tycker att ljudet blir bättre än ur datorn. Jag har fortfarande en lp-spelare och kassettspelare i denna stereo, inklusive standard-cdspelaren då. När det gäller mobiltelefoner så har en stor utveckling skett bara under min livstid. Från pappas första tegelsten, via min första mobil som 18-åring (då det fortfarande var ovanligt att ha en egen mobiltelefon) till dagens små minidatorplattor. Numera har folk tv överallt. En del kan till och med ha i badrum och kök och att ha en tv i sovrummet verkar vara standard. Där vägrar jag. Tv hör inte hemma i ett sovrum och så är det bara!

Filmen är alltså ganska intressant ur detta perspektiv, men jag tycker den saknar något i känslolivet. Den gör mig inte så glad som Sällskapsresan.

En släkting och hans sambo har skaffat nytt kök och hade därför rensat en del grejer. Vi hade chansen att få det antingen till oss själva eller till loppis innan de kör det till Kupan, så vi gjorde ett besök idag och jag hittade en helt underbar kaffeservis! Jag erbjöd betalning för att den var så fin, men de ville inget ha. Ett extra plus är att den är efter min släktings mamma så det är kul att den håller sig inom släkten.

Spoilers förekommer!

Ett krig pågår mellan människor och hemofager (vampyrer). Violet upptäcker ett hemligt vapen som är menat att utrota. Vapnet...är ett barn.

GÄSP! Filmen är fult gjord, saknar engagemang, har ingen vidare handling och är riktigt riktigt tråkig. Det är fullt med fightscener, men ingen känns spännande eller snyggt gjord överhuvudtaget. Det här är nog bland det tråkigaste jag sett. Att jag orkade dryga mig genom hela filmen var för att jag väntade på att NÅGOT skulle hända. Något! Vad som helst. Men jag väntade för ingenting. Rekommenderar inte denna film till någon.

Vi behöver några fler anmälda till bloggboken. Vore jättekul om ni anmälde er! Nämn bara ert intresse i en kommentar och lämna namn och mailadress.

Spoilers förekommer!

En civil oljeborrarbemanning rekryteras till ett räddningsuppdrag där man ska hitta en ubåt på stort djup och söka efter överlevande. Något mer finns nere i djupet och plötsligt står människorna öga mot öga med en utomjordisk ras.

Jag har sett denna flera gånger förut och jag gillar den än! Det är ett verk från James Cameron från den tid då han var som bäst. Det vill säga innan han började använda mer datoranimationer än riktiga saker i sina filmer. Det är effekter i denna film också, men de är otroligt snygga! En tidig datoranimation (kontrollerat vatten) i samma stuk som från Terminator 2 (flytande metall) är med, men den passar och eftersom just den sortens effekt inte tar över hela filmen så blir det riktigt bra. Michael Biehn (från Terminator och Aliens) är riktigt psykotisk i denna film och han spelar det riktigt övertygande. Han är helt olika sina andra karaktärer.

Övriga skådespelare är också riktigt bra. Ed Harris gör nog en av sina bättre roller och Mary Elizabeth Mastrantonio har en stark del i filmen. Scenen där hon väljer att drunkna då två personer bara har en dykardräkt får mig att känna klaustrofobi. Hennes val är logiskt då vattnet är kallt och hon kan återupplivas, men tänk att ha modet att VÄLJA att drunkna? Jag får rysningar bara av att tänka på det.

På denna dvd-utgåva fanns två versioner av filmen. En theatrical och en director's. Jag valde att se den sistnämnda, då jag inte sett den tidigare. Den fördjupade filmen och budskapet blev tydligare. Båda versioner funkar dock lika bra i mitt tycke.

Jag rekommenderar verkligen denna film, men förbered er på att den är lång. Nästan 3 timmar.

Spoilers förekommer!

Kate är en mer än heltidsarbetande mamma till två barn. Hon reser mycket i jobbet och då en chans till befordran dyker upp blir det ännu mer. Hur ska hon få allt att gå ihop?

Filmen handlar om den tröttsamma föreställningen om att män kan jobba och inte ens VILL spendera tid med sina barn, medan en kvinna som jobbar ständigt har dåligt samvete för tid hon INTE spenderar med sina barn. Dessa otroligt tråkiga könsroller är bland sådant som jag försöker motverka, i den mån jag kan. Varför ska kvinnor som vill jobba skuldbeläggas och varför ska män som spenderar tid med sina barn höjas till skyarna? Skrota alla trista gamla dammiga könsroller och låt alla få vara människor med sina egna val!

Jag har gjort ungefär samma val som den "onda" mamman i filmen. Hon säger: "När jag valde att skaffa barn så gjorde jag det för att jag själv ville uppfostra dem." (Lite dåligt uttryckt av henne bara, då jag inte anser att föräldrar som har sina barn på förskola inte själva uppfostrar sina barn.) Sedan hänger den mamman på gymmet från tidig morgon till eftermiddag då barnen är i skolan och just DET är inget jag skulle välja, men vi har gjort det "kontroversiella" valet att inte ha vårt barn på förskola (dagis) utan vi pusslar ihop det på annat vis. Jag tycker inte att någon har rätt att kritisera någon som väljer att göra annorlunda än dem själv, förutom om det vore tydligt att barnet far illa. Men de flesta föräldrar vill sina barn det bästa. Det som är bäst för en familj är inte bäst för en annan familj och så vidare.

I filmen hittar Kate till slut balansen som gör att hon trivs och inte har skuldkänslor längre. Önskar att alla kunde få hitta sin balans och inte bli påprackade en massa strunt från andra som har åsikter om att barnet inte går på förskola, barnet går för lite på förskola, barnet går för mycket på förskola och så vidare. Hur folk än gör så står en bunt och kritiserar. Till dessa människor kan jag bara säga: LÄGG AV! Sköt ert eget och låt andra sköta sitt!

En slutnot om själva filmen då. I "mellanakterna" visas på ett lite humoristiskt sätt hur de gamla könsrollerna påverkar förväntningar på folk (negativt), men i själva filmen tycker jag att man mest bibehåller könsrollerna ändå och inte lär sig ett minsta dugg. Se bara själva översta raden på filmaffischen. Den får mig nästan att spy! "If it were easy, men would do it too". Kan man nedvärdera män mer eller? Om man inte klemar bort män så är de fullt kapabla att ta hand om barn, hem och jobb de också. Det handlar som sagt om förväntningar och social fostran. De som säger att det är genetiskt bortförklarar bara varför de inte orkat lära sina söner att ta hand om sig själva och andra.

Ända sedan jag var liten så har vi firat namnsdagar i vår familj. Fira allt som firas kan är väl lite av vårt motto... hehe... Idag har Robin namnsdag så han fick det som visas på bilden här nedan.

I en skog finns ett ställe som troligtvis varit lekpark tidigare. Det finns en sandlåda där gräset växer högt och en bit bort står en ensam häst. Ibland är vi dit och besöker den ensamma hästen. Jag blir påmind om då jag var barn och trodde att även ting kunde känna och jag känner för den ensamma hästen.

Spoilers förekommer!

Arbetsnarkomanen Beth har haft otur i kärlek hela sitt liv. Under sin systers bröllop i Rom når detta ett klimax för henne och hon "stjäl" mynt ur en kärleksfontän för att rädda människorna som kastat i dem. Istället händer något som kan förändra hennes liv.

Lite lustigt att mynten hon tar upp på måfå alla råkar tillhöra män. Hmm... Ja ja, det är en ganska klassisk romantisk komedi och jag gillar Kristen Bell, men filmen är verkligen inte bra. Den är en enda lång gäspning. Allt är så otroligt förutsägbart och trist. Jag förväntade mig mer av filmen och kanske var det just förväntningen som sänkte den.

Vädret höll så Connor och jag mötte upp med Kimmi och hennes barn och min syrra på Sågudden här i stan där det var nationaldagsfirande i form av familjefest. Vi stannade dock bara en timme ungefär, för det var många stora barn i lekparken och det var lite svårt för Connor att få leka utan att bli omkullsprungen.

På aftonen invigde vi syrrans grillhink och det var riktigt mumsigt. Jag har fallit för grillade majskolvar, det är SÅ gott! Men det ska vara just majskolvar. Jag kan verkligen inte med majskorn annars.

Spoilers förekommer!

En man är på väg till ett affärsmöte och tar bilen. En bit på väg hamnar han bakom en stinkande lastbil som han kör om. Vad han inte vet är att för lastbilschauffören var det en inbjudan till en duell och det leder till en hisnande färd genom bergen.

Jag har sett denna flera gånger och gillar den! Den är "enkel", men väldigt väldigt bra. Trots att jag sett den flera gånger så känner jag av den psykiska spänningen. Det är en väldigt bra stämningsfilm och en riktig klassiker. Rekommenderar alla att se denna!

Passande nog så hade jag massage inbokad efter dagens arbetsprövning. Det var behövligt! Det var den massage som jag vann på Gûnnerskemârten. Det var härligt! Visst var det saker som gjorde ont, men det är det alltid så sammanfattat var det riktigt skönt. Kan absolut rekommendera denna typ av massage! Det lutar starkt åt att jag gör återbesök och jag ska försöka göra dessa så regelbundna som möjligt. Bara ekonomin går ihop så löser det sig.

Spoilers förekommer!

Under ett olagligt test av hydrofoner spricker ett stort isblock som hållit två varelser fångade i miljoner år. En megalodon och en jättebläckfisk. Det dröjer inte länge innan de börjar sprida skräck i världen. Vapen biter inte på dem. Vad ska mänskligheten göra?

Jajamen, detta är en B-film minsann. Tyvärr inte en B-film i stil med de äldre där effekterna kanske var usla, men ändå på riktigt (smink, dockor etc.). Här visar dataeffekter sin allra värsta sida. Men jag skrattar och är road. Jag får ett WTF-ögonblick när megalodon hoppar upp i luften och käkar upp ett flygplan. Snacka om luftgropar...haha... Tur att jag inte är flygrädd. Skådespelarna är stela, otajmade och inte särskilt bra. Lorenzo Lamas är med i en roll. Undrar varför stackarn är det? Jag minns honom som mest från tv-serien Falcon Crest som jag kollade på som barn.

Se denna i brist på annat och för ett roat skratt åt usla effekter och skådespeleri!

Tomatplantorna är fortfarande ganska små, men jordgubbsplantorna har tagit sig bra.

Spoilers förekommer!

Wheelers är "det perfekta paret". Ett hus i förorten, två barn, stadigt jobb för mannen och kvinnan är hemmafru. Men under ytan döljer sig frustrationen och känslan av att befinna sig i en hopplös tomhet.

Kate Winslet och Leonardo DiCaprio tillsammans igen (Titanic). De känns bekväma med varandra på något vis. Kate spelar dock ****** av Leonardo. Hon känns äkta, hon känns verkligen bipolär och frustrerad. Det är en vardagsdeprimerande film, men med så bra skådespel att till och med jag faktiskt gillar den. Personerna runt om paret är perfekta. Jag gillar mannen som säger dem sanningen (fast han ursäktas med att han har en mental sjukdom). Att få folk att se sanningen i vitögat på det viset brukar alltid göra dem upprörda eftersom det skakar hela deras världsbild. Så är det nog oavsett vilken världsbild man har. Det är en tankeväckande film och det gillar jag. Kan rekommendera denna om man är ute efter något känslosamt, stillsamt drama.

Connors morfar har denna helg varit på en fiskeresa och han hade köpt med en present till Connor.

Idag var vi på tipspromenad i Tvärud. Kluriga frågor. Vi vann inget tyvärr, men det var kul att vara med. Det var Connors första tipspromenad som deltagare (förut har han bara varit med "bakom scenen" när jag och mina föräldrar anordnat tipspromenader i Treskog). Han gjorde fina cirklar istället för kryss på tipslappen. Kanske hade han fler rätt än vad jag hade...?

Spoilers förekommer absolut!

Tonårsdottern i en brittisk familj börjar bete sig konstigt. Hon hör röster, gör saker som hon inte minns efteråt och ser syner. Efter ett krampanfall undersöks hon av läkare, men inget fel hittas. Slutligen blir läget akut och man kallar in en exorcist.

Jag ville se denna eftersom den var brittisk. Det utlovades att den inte skulle följa samma mönster som alla andra (amerikanska) exorcistfilmer. Det stämmer. Det är en twist med som i alla fall jag inte sett tidigare. Annars så är det ganska "receptmässigt". Kul dock med en brittisk exorcistfilm.

Idag var vi bjudna till Mirja med familj för att äta grillat. Det var riktigt gott! Skönt att sitta och prata och umgås en del också, medan barnen lekte.

Är allt som målas på allmän eller privat egendom utan ägares tillstånd klotter? Enligt lagen: ja, då det räknas som skadegörelse. Ett litet barns tolkning av klotter: "Måla!"

Det var Connors reaktion när vi var ute i skogen där det finns ett ganska nedklottrat vattentorn. Han gick runt och kollade på ALLT (jag är tacksam att han inte kan läsa än, för en del saker är inte så "fina"), kände på det och var helt fascinerad. Gång på gång pekade han och sa: "Måla!" Han verkade även berätta för mig vad allt var då han även kunde peka och säga: "Pippi", "Vovve", "Den", "Mun" och "Batt" (katt). Han såg saker som jag inte såg och jag var förundrad över hans öppna sinne.

Spoilers förekommer!

Kane är en välbärgad känd man som när han dör yttrar ett enda ord: "Rosebud". Vad eller vem är Rosebud?

En av de filmer som man "måste se". Så nu har jag sett den. Handlingen var väl ok, men i allmänhet tyckte jag att filmen och skådespelarna var tråkiga och ensidiga. Mitt intresse kanske var svalt eftersom jag redan visste vad Rosebud var efter att avsnitt av Simpsons där de kör sin egen Citizen Kane. Allmänbildning genom ett program som Simpsons...hihi...

Jag tycker det är en film som alla ska känna till och att den är en viktig del av filmhistorien. Men på något annat vis kan jag inte se den. Det är inte en film jag kommer se igen.

Blomskott har jag nästan alltid haft fullt av då det gäller till exempel Elefantöra och Clivia. Nu har jag fått mitt allra första orkidéblomskott. Rötterna hade tagit sig väl på lilla bebisen så nu hoppas jag att den vill rota sig i sin nya kruka.

• Han kanske tänker miljövänligt och inte vill göra sig av med något som funkar.
• Han kanske tänker ekonomiskt (ja, han skulle FÅ en smartphone av Comviq men det skulle innebära en bindningstid på ett abonnemang som i slutändan troligtvis kostar mer än att köpa en obunden smartphone).
• Han kanske inte har ett behov av att ha det senaste (och därav inte ser någon status i att ha just det senaste hela tiden).
• Han kanske inte har behov av att vara uppkopplad hela tiden utan tycker det räcker med att kunna ringa.

Och sist men inte minst: Han kanske är NÖJD. Det borde väl allra minst hans polare respektera.

De fem ovanstående argumenten stämmer in på mig som har en "gammal" mobiltelefon. Som tur är slipper jag ha så korkade polare som killen i reklamen. De jag umgås med beter sig inte som sektmedlemmar utan förstår att alla gör sina val.

 

Min första mobil. Den blå plattan var utbytbar så jag hade tre andra sådana och kunde växla. Den fick jag 1998 då jag var 18 år.