Att uppmärksamma ett problem, är inte problemet

Det här är något jag sett rätt länge, men det verkar ha nått en sorts topp nu. Från att ha varit någon enskild händelse där folk fått höra att de "förstört stämningen" och att DE själva är problemet när de sagt ifrån när någon uttryckt sig problematiskt (sexistiskt, rasistiskt etc.) så verkar det nu ha gått en trend i att försöka deraila diskussioner genom att hävda att dem som uppmärksammar problemen är de som ÄR problemen. På så vis går diskussionerna inte framåt utan låser sig fast vid förklaringar.
 
Nej, man är inte rasist om man pekar på rasism. Nej, man förtrycker inte om man uppmärksammar förtryck. Sedan kanske man själv uttrycker sig problematiskt i andra situationer, men att just där och då påstå att den som ser problemen och vill uppmärksamma folk på det är den som "skapar" problem och som överdriver...? Jag förstår att en del vill behålla status quo, men det är inte rätt att göra det på bekostnad av andra. Som exempel har det förekommit diskussioner om en annons från ett klädföretag. De som varit upprörda har blivit förlöjligade av en grupp personer, som inte alls berörs av problemet. Denna grupp människor har vägrat att lyssna på de utsatta och de som tagit illa vid sig och hävdar istället att det är tramsigt, onödigt, förstoras upp och att "de minsann inte ser sådant och att det därför är de som SER sådant som själva är rasister" (just i detta fall är det rasism som varit problemet, men i andra fall kan det röra sexism, förtryck, mobbing etc.). Det är antingen dumhet eller ignorans och som en karaktär säger i Margaret Atwoods bok Alias Grace - hellre ignorans än dumhet för då kan man göra något åt det med kunskap.
 
Själv är jag så oerhört glad över att fler säger ifrån. Jag hoppas att de förändringens vindar som börjat blåsa fortsätter och kommer upp i orkanstyrka så reella förändringar kan ske. Så att, som Oprah Winfrey sa i sitt tal på Golden Globes, ingen mer behöver säga "metoo"!

Got me thinking (ang. bildkvalité)

Vad man uppskattar med film är förstås olika, så att jag använder benämningar som fejk och liknande är inte menat som kritik åt vad andra gillar, det är enbart en beskrivning av känslan JAG får när jag ser vissa saker.

 

För några år sedan hyrde vi filmen It follows på dvd. Filmen tilltalade oss inte särskilt överlag, men EN scen skrämde skiten ur mig. Nu såg jag att filmen finns på Netflix så körde den igen för att se den scenen. Till min besvikelse så var den annorlunda. Den var ljusare, mer syntes, men det som syntes såg så fejk ut. Det var motsatsen till skrämmande (eller skrämmande ändå fast då i meningen brist på kvalité).

Det fick mig att tänka. Det är just p.g.a. detta som jag väljer dvd över blu-ray. För känslans skull. För att blu-ray får nästan allt att se fejk och overkligt ut. För att scener ljusas upp. Jag är alltid ute efter känslor när jag ser en film. Visst, en duglig upplösning är ok, men det är inte min första strävan. Jag vill engageras och dras in i filmer och det händer inte när saker känns och ser fejk ut. Så folk kan prata pixlar och upplösning allt de vill och gå igång på "skärpa", men det kommer aldrig bry mitt huvud. Jag är ute efter en helt annan kvalité än den tekniska. Jag är ute efter känsla, råhet.
 
Eftersom jag såg denna skillnad mellan dvd och Netflix så blev jag fundersam. Har det funnits filmer som jag sett på Netflix som hade kunnat ge mig en upplevelse på dvd? Sådana som gav mig en "blaha" -känsla, inte p.g.a. handling och skådespeleri utan för att den SETT fejk ut? Och om ni undrar vad jag menar med fejk...Jag ser oftast detaljer och "skummar" inte en bild. Därför ser jag ofta skarven mellan riktigt och CGI/effekter. Denna skarv syns inte så tydligt på dvd. Testa själva om ni vill. Ta en film ni inte gillar (vill inte förstöra en film ni gillar) och ta reda på var man lagt in CGI. Kolla sedan i överlappande område. Inte alla som ser det och i en del filmer ÄR det väldigt välgjort så man kan missa det. Men i t.ex Jurassic World syns det väldigt väl.
 
Ett till exempel. När jag såg La La Land på bio såg paret ut att vara utomhus, i samma scen på blu-ray blev det jättetydligt att de var i en studio. När jag såg den på bio så kunde jag "nästan" känna vinden i mitt ansikte (SÅ mycket påverkar känslan för mig), medan jag med blu-rayversionen inte kände det alls.
 
Vad vill jag med detta inlägg förutom att sätta ord på mina egna funderingar då? Jo, jag är så trött på folk som hackar på, dumförklarar och försöker trycka ner folk som mig. Som påstår att det vi tycker är sämre och att vi är korkade som inte vet vad som "är bäst". Det handlar inte om vem som har "rätt" här, för det är bara olika tycke och olika smak. Där finns inget "bäst", där finns inget "rätt". Man uppskattar olika, precis som man ofta tycker bäst om olika genres av film. Låt det vara så!
 
Hittade ett bra bildexempel. Ja, bilden längst ned är skarpare och tydligare. Men särskilt om ni kollar på Doc Browns skor, så ser det för mig mer fejk ut än bilden ovan. Det syns att man filmat två separata scener och satt ihop dem. Det syns även på dvd-versionen, men inte lika tydligt och därför bevaras magin mer där i mitt tycke. DET är vad jag är ute efter när jag ser på film. 

Det här med att "våga"

"Våga vara dig själv", "skinn på näsan", "gå din egen väg"... Liknande motivationsordspråk hör man med jämna mellanrum. Det är alltid den som sticker ut som måste vara tuff, som ska "härda ut". Det kräver en enorm viljekraft och stort mod om man bryter mot någon norm. För det där med att "våga"... det är just detta man måste. För sticker man ut från normen så finns det alltid folk där som skrattar, hånar, hotar, hatar och har sig. Olika hårt beroende på vilken norm man bryter mot. Att som kvinna ha byxor på sig reagerar knappt någon på längre, där har normen förändrats. Men en man i kjol eller klänning? Då är det hård hud som gäller, för där är omgivningen inte nådig.
 
Folk som mår dåligt för att de känner att normerna inte är för dem, som mår dåligt av att de förtrycker en del av sig själva, på grund av rädslan för vad som kan komma om de följer sin egen väg. Varför ska personer som går sin egen väg och som kanske äntligen får må bra, mötas av rädsla, förlöjligande och hat från omgivningen?
 
Hur tokigt är det inte egentligen att man måste våga vara sig själv? Det ska man bara få vara!
 
De normer jag bryter mot är för det mesta inte synliga. Därför kan jag välja, men oftast väljer jag att vara rak och ärlig för att jag mår bäst så. Jag klankar inte ner på någon annan, det är inte det jag menar med "rak och ärlig". En del människor blir ändå provocerade bara av det faktum att jag väljer annorlunda.
 
I och med att mina normbrytanden oftast är "osynliga" ändå, så kan jag inte föreställa mig hur det är att konstant "synas". Jag har hittat ett Instagram-konto där jag kan lära mig mer, för det är just det som är grejen. Det folk själva inte har erfarenhet av, måste man lyssna till andra för att få mer förståelse för. Mikael i Kjol heter kontot och jag tipsar er om att följa det.