Föregående tre inlägg har varit tidsinställda för jag har varit i Ullared med Connor, syrran och Connors morföräldrar. Vi åkte söndag morgon och kom hem måndag kväll. Vi hade hyrt stuga på campingen. Jag är helt slut, men har haft kul med undantag för en del trotsutbrott från Connor då... Det tog otroligt lång tid att ta sig genom halva Gekås under söndagen så jag fick göra ett nytt försök på måndagen då Connors mormor passade honom. Då gick det plötsligt jättelätt och jag var ute ur affären väldigt snabbt trots att jag tog det lugnt och inte stressade alls.

 

Ja ja... varje år har varit olika så det blir intressant att se hur Connor beter sig nästa år.

• Första gången han var med låg han på insidan och sparkade som bara den.
• Andra gången blev han trött och hungrig halvvägs in så jag fick mata sittandes på en bänk vid damkläderna och så somnade han redan klockan 18 på kvällen och sov ända till efter klockan 6 på morgonen.
• Tredje gången var han överlycklig över allt han såg och ville utforska mycket på egen hand, men förstod ännu inte konceptet med att "ha saker".
• Fjärde gången, det vill säga denna gång, var det glada miner på parkeringen men trots nästan direkt vi kom in i affären. Han såg en duschflaska i form av en bil och trodde att det var en riktig leksaksbil och blev därför jätteledsen när han inte fick den och det satte tonen för hela besöket.

När vi passerat skyltar utanför frisörsalonger och det stått olika pris beroende på dam och herr så har jag ibland påpekat att "kvinnor kan ha kort hår och män kan ha långt. Borde det inte vara mer rättvist och logiskt att ta betalt efter tid?" Jag trodde att det, som så mycket annat, "bara var så", men nu har jag lärt mig något nytt. Att ta betalt efter kön räknas som diskriminering.

 

"Frisörsalonger får inte ha olika pris för kvinnor och män för samma behandling, exempelvis klippning. Olika prissättning kan vara lika med diskriminering. Lagen kräver inte enhetstaxa hos frisörer men prissättningen får inte utgå från kön. Det finns frisörer som till exempel har varierande pris för olika hårlängder medan andra frisörer tar betalt efter hur lång tid behandlingen tar. Detta är däremot tillåtet enligt lagen." Källa: Diskrimineringsombudsmannen.

 

Det var en intressant föreläsning och mycket igenkännande som jag misstänkte. Det var även roligt att höra att det finns folk som tar kronisk smärta på allvar och inte bara "borstar bort" det som psykosomatiskt. Det finns forskning som visar att det INTE är psykiskt, även fast det förstås finns en grupp (en liten grupp sa föreläsaren) där smärtan är följden av psykiska problem och de ska inte heller förringas. Fast för en stor grupp med kronisk smärta så kan depression, frustration, ilska och psykiska problem vara en följd av att ha ont. Det vill säga att värken kom först.

 

Och säg den som kan gå år in och år ut med smärta, bli illa behandlad och bemött av sjukvård och myndigheter, bli misstrodd, få höra av folk (även folk de känner) att "det är nog skönt att gå hemma och bestämma över sin tid" och att de överdriver, det är bara att "skärpa sig" och så vidare. Jag har som tur är ett starkt psyke. Jag blir frustrerad, arg, ilsken, förbannad, ledsen och så vidare men har aldrig varit deprimerad. Men även jag har en gräns och ibland känns det som att den testas. Det är jobbigt nog att ha ont varje dag, att vara abnormt trött varje dag... att inte orka göra det jag så gärna vill göra... att sedan behöva försvara sig och förklara sig... ÅH vad det känns onödigt.

 

Jag förstår att man kan behöva förklara, för hur ska en utomstående annars ha någon möjlighet till att försöka förstå? Men det är inte den form av förklarande jag menar. Det är inte: "Hur är en dag för dig?"-frågor utan mer "Varför börjar du helt enkelt inte bara att GÖRA något?" Att då behöva förklara hur man mår, allt man faktiskt gör (sådant friska personer kanske tar för givet, men som är ett helt företag för personer som mig med smärta) och hur man kämpar och verkligen FÖRSÖKER... tröttsamt!

 

Hittade ett bra citat på Facebook så kan inte låta bli att ha med det här också. Det är så klockrent!

 

"Pojkvän, flickvän, partner. Mamma, pappa, förälder. Pojke, flicka, barn. Syster, bror, syskon. Hon, han, hen. Svårare än så är det inte." 

 

För de som tror att ordet hen ska ta bort hon och han, trots många förklaringar om att ordet är ett komplement. Kan inte bli tydligare än så här. Vi har haft icke könsbestämda benämningar i många år.

Enkelriktade föräldrar verkar tycka så synd om sig själva. Pappor sägs helst vilja ha en son som de kan "lira fotboll" och "snacka bilar" med, för att en tjej skulle vilja detta är bortom deras förståelse. Mammor kan gråta då de får ytterligare en son för att de vill ha en dotter som de kan gå och dansa med, klä i fina kläder och sminka, som att deras barn skulle vara en docka istället för ett barn.

 

När ska föräldrar inse att deras barn inte är deras chans att leva livet igen, utan att det är barnets rätt att leva SITT liv? Och att ens uppgift som förälder är att erbjuda alla möjligheter och stötta barnet vad det än väljer och inte tidigt (ibland redan innan barnet är fött) avgöra vad barnet kommer ha för intressen.

 

Ja, som jag skrivit så firar inte jag påsk men vill lämna öppet för Connor att bestämma själv så därför får de som firar påsk inkludera Connor om de vill och så är det upp till honom. (Önskar alla kunde låta sina barn bestämma själva över sådana grejer och lämna öppet för dem.) Än så länge förstår han inte vad det handlat om förutom att han fått väldigt mycket godis och det tackar han inte nej till...hehehe...

 

Tänk vad en del folk kan bli paffa och ibland till och med lite griniga om man inte firar sådant som de firar. Detta gäller det som är "vanligast" i Sverige då. Jag tror ingen blir särskilt paff eller grinig om jag säger att jag inte firar Chanukka, men då jag säger att jag inte firar de vanliga "svenska" traditionerna så blir det reaktioner. Kan inte folk bara få fira det de vill och inte bli ifrågasatta? Jag får många gånger förklara varför jag inte firar, men får väldigt sällan svar på varför någon firar. Det är väl så... minoriteten "måste" alltid försvara sig och förklara sig. Men det vore intressant om majoriteten också tänkte till och visste varför de firade.

 

Jag firar inte påsk. För det första så är jag ateist så den kristna biten av påsk är bara inte för mig. När det gäller den andra mer sekulära biten så förstår jag inte grejen med påskkärringar, påskgubbar och allt godis. Jag gillade det inte som barn för jag tyckte inte om att vara målad i ansiktet. Tyckte inte om att få stämplar på händerna heller, men det hör något annat till. Jag gillade inte godis, vilket jag inte gör nu heller. Så, nej, jag ser ingen orsak till att JAG ska fira påsk.

 

Jag håller dock öppet för Connor. Vill någon som firar påsk ge honom ett kort, ett brev, godis eller liknande så är det helt ok. När han blir äldre så kommer han se att en del gör på detta viset och en del gör det inte och han kommer veta att han får välja.

 

Tänk om folk kunde vara öppna och inte reagera defensivt direkt någon gör annorlunda. Det vore skillnad om det skulle skada någon, men jag tror absolut inte att någon lider för att jag väljer att inte fira påsk. Jag ifrågasätter inte dem som firar så, som så många gånger förut, frågar jag mig: "Varför kan inte jag få samma bemötande tillbaka som jag ger andra?"

Häromdagen skrev jag ut några målarbilder från Rorri's hemsida och så målade Connor och jag lite. Tyckte jag såg lite tendenser i Connor till att vara som jag var som barn. Han verkade bli lite frustrerad när han inte kunde måla innanför linjerna och jag minns att jag reagerade på det viset som barn för att jag alltid ville kunna allt direkt. Kanske inte bästa egenskapen att ärva, men på ett vis var den positiv för mig i alla fall. Den gav mig en rejäl dos envishet.

 

Jag ser det (väldigt förenklat) som att man kan reagera på tre sätt om man blir frustrerad. Antingen kan man ge upp direkt, bli mer envis eller hamna nånstans i mitten. Mitten är troligtvis bäst för att ge upp direkt gör kanske att man slutar att ens försöka till slut och envishet kan faktiskt bli för mycket det också. Jag är ibland alldeles för envis vilket leder till nackdelar. Jag vill inte riktigt inse mina egna begränsningar. En balans vore fint. Jag hoppas att Connor ska hitta en fin balans och att jag kan hjälpa honom om han behöver det.

 

Varför gör man det? Är folk verkligen så tarvliga att de börjar bråka om någon har "fel" tröja?

 

På ICA upptäckte jag en kampanj häromdagen. Om man köpte tre produkter från ett stort urval av märken så fick man fingervantar och bidrog till Friends arbete mot mobbing. Jag hade två produkter från dessa märken och lade till en produkt till, både för att fingervantarna var mysiga och för att det gick till en riktigt viktig sak.

 

Ger man sig in i modellbranschen så tror jag att man faktiskt måste förvänta sig att folk har åsikter om hur man ser ut och vill att man ska se ut på ett visst vis. Ändra frisyr, hårfärg... det där med vikten... huh. Att modellagenturer kan säga till redan smala personer att de behöver gå ner några kilo är en annan fråga. Men angående det här med håret då...

 

En tjej i programmet Top Model Sverige vägrade att klippa sitt hår kort i makeover-avsnittet. Hon motiverade detta ungefär med: "ingen kille blir kär i en tjej med kort hår, man ser ut som en kille och killar vill inte ha killar, jag kan inte få någon pojkvän om jag klipper mig".

 

Vad för sorts killar har denna tjej umgåtts med? Visst kan alla ha en preferens över vad de gillar, men man blir inte KÄR I HÅRET. Man blir kär i en person, en individ. Och oavsett om man har kort eller långt hår så är man samma person. Om man är tillsammans med en kille som skulle göra slut om man klippte sig, så har man problem. En persons kropp är deras egna att bestämma över. Jag älskar min sambo lika mycket om han så snaggar sig eller sparar ut till långt hår. Det sitter nämligen inte i håret.

Ja, vilka cirkelargument det kan bli. Jag är en sådan person som vill uppleva saker för att tro på dem. (Nu finns undantag som till exempel saker som någon annan kollat upp och det finns objektiva bevis och källor för. Man behöver inte uppleva precis allt för att veta att det finns. Exempel: Jag har aldrig sett en vild giraff, men jag vet att de finns för att det är bevisat.)

 

Men cirkelargumenten i rubriken uppstår oftast då det "övernaturliga" kommer upp. Jag är helt ok med att andra tror på vad de än vill tro på, men när de har attityden om att deras tro är "bäst" eller "rätt" och de försöker övertyga mig om att tycka som dem så blir jag irriterad. Jag respekterar deras tro och då vill jag behandlas på samma vis. En del kan detta, men en del inte och det är dessa personer som kommer med sista argumentet i rubriken.

 

När jag säger att jag inte upplevt något och därför inte tror på det så säger de "Ja, men du måste ju tro för att kunna uppleva det för annars är du "stängd"." Och där klarar de sig undan allt som alla andra behöver göra för att verifiera sina teorier. För hur man än argumenterar efter det påståendet så är man bara "stängd" och det är därför man inte tror. Så en del personer funkar det nog inte att diskutera sådant med. Jag blir bara så arg när det finns folk som tjänar pengar på stackare som förlorat en kär familjemedlem och vill ha någon form av sista kontakt med denna, så det är därför jag inte kan låta bli att ge mig in i sådana diskussioner. Jag vill inte att någon ska bli lurad.

 

(Och för att förtydliga, jag menar inte att de som tror på det "övernaturliga" är lurade utan jag menar att det finns en del som kallar sig för "medium" som lurar folk. De är duktiga på att tyda folks kropps- och ansiktsspråk och de ställer en del subtila frågor och berättar sedan lite svävande om saker tills de träffar rätt. Det kan till och med jag göra.)

 

Förresten så har även jag "upplevt" saker, men allt har gått att förklara på rationella sätt. Till exempel det med att se personer i ögonvrån och sedan vända sig dit och de är borta. Det säger en del är "andar" eller "spöken", men det finns en funktion i hjärnan som kallas för kategorisk perception och dessa figurer man kan se kan vara ett resultat av detta. Vi läste en del om detta då vi gick genom den kognitiva psykologin när jag läste psykologi på universitetet. Hjärnan är fascinerande (och skrämmande)!

Såg Uppdrag Granskning som handlade om näthat mot kvinnor och hur brutalt detaljerat det hatet är. Jag förstår inte dessa personer som anser sig ha rätt att skriva (snarare spy) ur sig hat mot andra människor. De som intervjuades som skrivit sådana kommentarer ursäktade sig med att "det betyder inte nåt när det är på nätet", "jag var full så jag minns inte", "det var bara ett uttryck så jag menade det inte bokstavligen" och så vidare. Den ena lama ursäkten efter den andra.

 

För NEJ! Man skriver inte sådana saker till folk på nätet, lika lite som man säger det till någon som man står mittemot, ansikte mot ansikte. Folk har rätt att uttrycka åsikter utan att behöva få en mängd hot tillbaka. Att hota och håna är INTE detsamma som att försvara sin åsikt. Gillar man Tupac till exempel (två av fallen som diskuterades handlade om att två kvinnor hade åsikter om att H&M haft en tröja med Tupac-tryck på) så kan man väl inte seriöst tro att man försvarar honom och ger heder till honom genom att skriva kränkande, äckliga hot till en person som ifrågasatt KLÄDKEDJAN som tryckt hans ansikte på en tröja? Patetiskt!

 

Jag reagerar på att det pratas om "heat of the moment". Att folk skriver saker i stundens hetta och att det då inte är lika allvarligt menat som annars. Ingen ska skriva saker i stundens hetta, i alla fall inte om man inte klarar av ett vårdat språk. Känner man "hettan" och bara vill ösa ur sig en massa strunt så är nätet inte rätt plats. Lugna ner er och när ni kan skriva PÅ RIKTIGT, återkom då.

 

Med en sådan här liten blogg har jag aldrig råkat ut för sådant intensivt hat. Visst har det dykt upp kommentarer även här där personen inte är ute efter en god diskussion utan bara är ute efter att hävda sin "rätt" och i samma veva klanka ner på mig som person (trots att personen inte känner mig). Jag känner igen det i programmet då de pratar på två olika ämnen som verkar röra upp mest hatare. Två ämnen som jag berör då och då i denna blogg, det ena oftare än det andra. Och precis som de i programmet pratar på att "tystas" och inte våga gå hela vägen för att man vet att det genererar denna typ av kommentarer så känner även jag att när jag skriver om dessa ämnen så måste jag vara sååååå extremt tydlig, förklara nästan på förskolenivå för att det inte ska gå att missuppfatta. Och det enda jag skriver om är åsikter som jag har.

 

Jag skriver med fakta, egna erfarenheter och jag uttrycker mig ALDRIG nedsättande utan poängterar alltid att det är just MIN åsikt. Trots detta reagerar en del folk och de verkar ute efter att tysta en ännu mer. Att man aldrig ens ska knysta en annan åsikt om dessa frågor än den åsikt som enligt dem är den "rätta".

 

Nej, stå på er allihop! Ni kvinnor som var med i avsnittet av Uppdrag Granskning visar ett stort civilkurage när ni ställer upp och pratar om detta! Jag beundrar er!