Sluta trycka ner folks engagemang!

Jag har skrivit om ämnet förut, men tyvärr blir det än en gång. Jag ser det som att man har två alternativ när det gäller engagemang kring olika saker. Som när det var Internationella kvinnodagen till exempel. Antingen så engagerar man sig för att man tycker viktiga saker förs fram då, eller så engagerar man sig inte. Men neeejdå... Det finns de som infört ett tredje alternativ och det är så otroligt energi- och tidsslösande. Mina medsystrar vet nog redan vad det handlar om.
 
De personer som ägnar tid och energi åt att trycka ner andras engagemang, att hävda att det inte behövs, att det är oviktiga saker man ägnar sig åt. Oviktigt? OVIKTIGT? Vad är då inte att gnälla på att folk engagerar sig? DET är väl oviktigt om något. Engagera er i det NI tycker är viktigt eller strunta i att engagera er alls, men trampa INTE på dem som engagerar sig i något ni tycker är oviktigt. Om det är så oviktigt, varför ägnar ni då tid och energi åt att dissa det? Tänkt på det?

Sett dokumentären Miss Representation

Spoilers?
 
Dokumentär om hur kvinnor framställs i media och avsaknaden av kvinnor i vissa positioner.
 
Det visas i dokumentären hur det viktigaste en tjej/kvinna har är sitt utseende. Att tjejer/kvinnor ska nå upp till omöjliga ideal och "godkännas" av män. Vad en kvinna GÖR spelar mindre roll, men om män anser att kvinnor gör något fel så kritiseras oftast utseendet i första hand.
 
När barn i USA är 7 år vill lika del pojkar som flickor bli president, ungefär 30%. Vid 15 års ålder har det förändrats massivt. Man tar upp könsbunden socialisering och visar på hur vi påverkas att tänka att politik är för män, ledarskap är för män för det är maskulint. De flesta filmer som görs handlar om män. De som handlar om kvinnor kallas för "chick flicks" och handlar väldigt ofta om att få en man. Denna genre ses det ofta ned på. Filmer med kvinnor i huvudrollen kan vara allt från drama till komedi, men alla får stämpeln "chick flick".
 
Om en kvinna är bossen så framställs hon som kall, bitchig, hård, strikt... som någon som måste "mjukas upp" och feminiseras ("tas ner"). Ofta av att hon blir kär i en man. I animerade barnfilmer har kvinnor lika lite kläder på sig som i filmer med 15-årsgräns. När en kvinna sedan når 40 år så "försvinner hon". Jag har personligen sett kvinnor nära 40 år få spela mormödrar och ibland mammor till en man som bara är några få år yngre än hon. När man följer skarorna av fans till The Walking Dead så ser man ofta hur Carols och Daryls förhållande beskrivs som ett mor och son-förhållande trots att det bara skiljer 4 år mellan skådespelarna. Detta tycker jag visar en tydlig attitydskillnad mellan hur folk ser kvinnor och hur de ser män.
 
Granskningsprocessen är hårdare mot kvinnor. En man kan nästan hyllas (och ibland inte bara nästan, utan faktiskt hyllas på riktigt) för "chipstuttar" och "pappakropp", medan det är skandalrubriker och foton om en skådespelerska blivit sett utan smink eller om man sett celluliter. Lady Gaga fick hån för sin kropp efter hennes föreställning i halvtidsshowen på Super Bowl. Män skrev om hur äcklade de blev över hennes dallriga mage som hängde över kläderna. Jag har sett klippet. Hon är supervältränad och smal, kan sjunga helt otroligt trots att hon dansar energiskt och stundtals hänger uppochner till och med. Den sortens hån hade INTE varit ok om artisten INTE varit normsmal heller, så missförstå mig inte. Men vad är detta för män egentligen som håller på sådär??
 
Kvinnor lär sig att döma andra kvinnor och sätts emot varandra på ett annat vis än män. Själv har jag mer och mer upptäckt hur bra kvinnor faktiskt kan stötta varandra. Systerskapet är fantastiskt och när jag blev mer medveten så har jag sett att det inte alls är många kvinnor som är backstabbers och som pratar skit. Inte mer än det finns män faktiskt (min erfarenhet). Jag tror att man ofta ser det man vill se, det man tror att man ska se, det man förväntar sig. Så jag vände på det hela och det har blivit ett väldigt positivt resultat.
 
"Vem ska ta hand om dina barn", kan yttas till en kvinnliga karriärist. Senator Clinton refereras till som mrs. Clinton. Man antar att kvinnor ser på historier om män, men att män inte ser på historier om kvinnor. Detta märks redan på barnnivå, enligt mig. Man släpper inte vissa figurer till serier och filmer för att "pojkar inte är intresserade av flickfigurer". Om man ser på till exempel Paw Patrol så saknas ofta valpen Skye på de kläder som säljs på pojkavdelningen. På flickavdelningen finns hon däremot, men där finns inte de övriga valparna. Jag har ett barn som tycker om ALLA valparna.
 
Det uttrycks i dokumentären hur viktigt det är att män gör något och visar pojkar en bra förebild. Män lär sig inte att uttrycka sig på hälsosamma sätt så det visar sig oftast i hemska och våldsamma beteenden. Aggressivitet är ok för män att visa, men inte att gråta. Att ge en manlig kompis en ordentlig kram är en omöjlighet för många män. Istället ska det ryggdunkas hårt för att visa att man är MAN. Mer om detta ämnet i dokumentären The Mask You Live In, vilken jag rekommenderar.
 
Detta var en intressant, sorglig och viktigt dokumentär! Den inriktar sig på USA, men mycket känns igen även här i Sverige.
 

Pinsamt uppenbart att FK inte läser papper som de grundar beslut på

Som rubriken säger så fick jag tydliga bevis för att FK inte läser papper som de får i ärenden som de ska fatta beslut i. Bland mina papper finns nämligen intyg från Arbetsförmedlingen där det står vilken hjälp jag haft därifrån, hur jag blivit utredd och vad de kommit fram till. Det står vilken form av stöd jag har från dem även fortsättningsvis i mitt arbete.
 
Så i brevet från FK står det att "vi kan hjälpa dig med kontakt med Arbetsförmedlingen så du får veta vilken stöttning du kan få". Alltså, det är verkligen skrattretande! Jag HAR kontakt med AF och har haft det regelbundet även under min nuvarande anställning, då jag är i behov av arbetshjälpmedel. Jag är fullt informerad. Det är en standardformulering från FK, för den är exakt likadan som jag fått tidigare. Men grejen är att om de LÄST mina papper så är det enkelt att ta bort en standardformulering som inte är relevant för mig och min situation. Jag frågar mig ofta vad de gör på den här myndigheten egentligen, för de efterlever inte "Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning." Trygghet = bullshit!

"Hur mår du?"

Som svar på frågan förväntas ett "bra". Jag har dock lite svårt för att säga osanningar, även när det gäller kallprat. Ibland blir det dock ett bra ändå, hur jag än mår för att jag inte orkar försvara att jag mår dåligt. Ja, jag skriver försvara för hur jag mår blir ifrågasatt då och då. Jag vet att andra kan ha mer på sin "bricka" än vad jag har, mer att göra osv. För mig är kanske 1-2 av de grejerna allt som krävs för att jag ska vara slutkörd, få värre ont och värre magproblem etc.

 

Jag nedvärderar inte att andra också kämpar och jag ser att folk har sitt. Folk utgår från sig själva och det gör jag med. Därför är jag nästan dagligen förundrad över hur mycket folk orkar och hur starka de är. Men egentligen är jag stark jag med. Det borde jag veta, som vet vad jag har varje dag och som vet hur jag mår... Men man jämför tyvärr och då ser jag inte så stark ut. Andra jämför och undrar varför jag inte orkar för det gör ju de, trots allt de kämpar med. Jag förstår detta, men allt detta gör det svårt att se sin egen styrka. Jag måste lära mig att inte jämföra med någon annan än mig själv <3

 


Bra program på Internationella kvinnodagen i Arvika

Jag önskar att jag hade haft ork att vara med på fler föreläsningar på Arvika Bibliotek idag! Jag var där på föreläsning om Mäns våld mot kvinnor (och ja, alla ni "inte alla män"...föreläsaren sa faktiskt att det inte är alla män som gör detta) av Maria Scheffer Lindgren, lektor på Karlstads universitet, från Riksföreningen Stoppa mäns våld mot kvinnor. Det var en föreläsning varvad med statistik/fakta och personliga upplevelser från de som Maria intervjuat för sin doktorsavhandling "Från himlen rakt ner i helvetet - Från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer.". Det var så gripande och hemska saker.
 
Efter den föreläsningen var det dags för tre kvinnor från tre olika länder (Colombia, Somalia och Syrien) att berätta om sina liv, sin kamp och vägen till Sverige och nutid. Det är på ett vis ofattbart vad folk har gått genom. Tror fler skulle behöva sitta tysta och lyssna till andra människor. Så starkt av er att berätta och dela med er! Jag beundrar er! Mycket berörande!
 
Jag har pendlat mellan tårar, tacksamhet och ilska på 90 minuter. Mycket engagerande och väldigt nyttigt att få höra! Det är detta som den Internationella kvinnodagen handlar om!
 
 
 
 
De tre kvinnorna fick blommor av "Selma Lagerlöf" efter att de delat med sig av sina liv. Tyvärr hamnade en av kvinnorna bakom en annan när jag tog bilden...

Internationella kvinnodagen - inte en dag att säga grattis egentligen

En del väljer att säga grattis till kvinnor på internationella kvinnodagen. Det är upp till var och en, men säger någon grattis till mig så får ni nog bereda er på en liten föreläsning...hehe... Det är nämligen en dag för att uppmärksamma problematiken som finns i världens olika delar för kvinnor. Visst kan man uppmärksamma framsteg och jag tycker det är speciellt bra att framhäva kvinnor som gjort något som fört oss framåt (ofta "glömda" kvinnor i historien), kvinnor vi ser upp till (vilka dessa är skiljer sig från person till person, då det är väldigt personligt vem man ser upp till) etc.
 
Du behöver inte engagera dig om du inte vill, men låt dem som vill göra det. Internationella mansdagen är 19 november och har varit så sedan 1999. Själv ska jag försöka gå på nån av händelserna på biblioteket här i stan. De är ett intressant och fullmatat schema i år.
 
Arvika bibliotek
 
Program:
12.00 Mingel, fika, utställningar

12.50 Selma Lagerlöf inviger dagen och Ulla Magnusson spelar durspel.

13.00 Är Arvikas gator säkrare än de i Afrika? Poliserna Lars Jakobsson och Kent Gustafsson.

13.30 Soroptimist - vad är det?
Info om bibliotekets språkcaféer.
Skolundervisning för ensamkommande m.m.

14.30 Mäns våld mot kvinnor! Definitioner - omfattning - konsekvenser. Maria Scheffer-Lindgren, lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet. Vi uppmärksammar alla kvinnor som dödats i nära relationer genom att tända ljus.

15.30 Kvinnor från olika länder intervjuas om livet där och här.

16.00 Flera kvinnoorganisationer presenterar sitt arbete, bl.a. Rebeckorna och Ladies Circle.

16.15 Tjej- och kvinnojourernas arbete.
Prostitution på Värmländska hotell.
S-kvinnorna informerar.
Svenska kyrkans internationella arbete och kvinnocaféet i Glava.

17.30 FIA. Elisabet Axelsson om kvinnlig företagsverksamhet i Arvika.

18.00 Kvinnors hälsa. Inga Bodil Melinder.

18.15 "Att som ung kvinna stå mellan två kulturer". Donna Amati och en väninna berättar.

18.30 Kören Kvinnfolk.

19.00 Avslutning

Samarr.: Arvika Soroptimistklubb, Tjejjouren Miram, Kvinnojouren Eva, Ladies Circle, Rebeckorna, Svenska kyrkan, NBV, Syriska kulturföreningen, Amnesty international, S-kvinnor i Värmland, Arvika bibliotek, Arvika kommun.

Folk som klagar på engagemang och som själva sitter på arslet

En sak som en del sysslar med är just det som rubriken säger. De klagar på folk som engagerar sig i olika frågor, de säger att de engagerar sig i "fel" saker, att det finns "viktigare" saker att engagera sig i. Grejen är dock att väldigt ofta så visar det sig att de som klagar själva gör.....just det.... INGENTING. Förutom att sitta bakom en skärm och tycka sig ha rätten att påpeka var andra människor ska lägga sin energi, sina tankar, sina pengar. Var och en engagerar sig i de frågor som DE vill. Tycker man att energin läggs på fel ställe så är det upp till en själv att lägga SIN energi där man tycker den bör vara, INTE att klaga på andra som gör saker på sitt håll.
 
Sedan det där med att det finns "viktigare" saker. Ja, det kommer det alltid att göra, men det ska inte hindra oss från att jobba på de "små" sakerna heller. Är det värre i ett annat land? Varför skulle vi inte kunna jobba på det OCH på det som behövs förbättras i vårt land? Dessa personer som tycker att folk lägger energi på "fel" saker ödslar själva energi på att enbart klaga, hata och vara bittra. Tänk vad mycket vi skulle kunna göra om detta upphörde!
 
Repris på bild.

Diskussionssänkare

Jag gillar diskussioner, men något jag verkligen inte gillar är de som sänker diskussionen och som bara är ute efter att "vinna" oavsett.

Några exempel:
* Öppna med att säga att meningsmotståndaren har fel = skapar ett dåligt och ojämnt diskussionsklimat där den ena slår bort den andras argument utan att bemöta dem.

* Säga att meningsmotståndaren är sjuk, dålig, dum osv = fokuserar på personangrepp istället för sakfrågan och kan inte bemöta argument alls samt att fokus på sak försvinner för meningsmotståndaren känner sig ofta tvingad att försvara sin person.

*Härskartekniker i form av "lilla gumman", "svetsare" och liknande = fokuserar på att förminska meningsmotståndaren istället för att bemöta argument.

Detta är bara några få exempel. Tyvärr verkar många ha anammat dessa låga metoder för samtalsklimatet är hemskt just nu. Jag vet hur ämnen som t.ex feminism, tro och icke-tro, rovdjur (då särskilt vargar), politik och invandring/flyktingfrågan nästan alltid drar fram detta i folk. Jag tycker det är sorgligt att man ska känna att det inte går att yttra sig för att då får man mottaga hot, skällsord, aggressiva personer, "troll" och liknande istället för personer som kan diskutera sakfrågan. Varför reagerar folk så snabbt? På nätet har man fördelen att kunna läsa om det man skrev och redigera det. Varför agerar folk så snabbt och så aggressivt?

Nej, jag är inte "sjuk i huvudet" för att jag har en annan åsikt än dig. Nej, jag tycker inte att jag förtjänar att bli misshandlad för att jag tycker något annat än dig. Och nej, jag har inte fel i min åsikt, den är bara annorlunda mot din. Suck...

 


Folk vill klaga, men tål inte när det klagas tillbaka

Själva klagandet i sig har två sidor. För det första så kan det vara bra eftersom klagomål kan ge positiva förändringar, men för det andra så kan klagandet ske bara för klagandets skull. Ett fint utlopp i och för sig, men då får man vara beredd på en grej.

Nu gäller det ett specifikt klagande som dessutom visar på en stor dubbelmoral. 2015 klagades det på julkalendern OCH på de som tyckte om den. Man var tråkig, korkad och "inte riktig" om man tyckte den var bra. Själv gillade jag inte 2016 års julkalender och mitt barn tappade intresset nästan direkt. Många gillar den dock. Så presenterade man en undersökning över hur mycket taltid pojkar/män har i de 12 första avsnitten gentemot flickor/kvinnor och funnit att över 70% innehas av de förstnämnda. Ett konstaterande bara, sedan var man fri att tolka resultatet.
 
Då förfasades de som gillade kalendern över "gnället". Det är inte "gnäll", det är ett uppmärksammande över hur det faktiskt ser ut. Sedan blir det lite kasta sten i glashus för hur kan man bete sig så och samtidigt anse att man var i sin fulla rätt att 2015 klanka ner? Fattar inte folk längre att man kan tycka olika och att det är helt ok? Varför personangrepp och varför tål man inte om någon tycker annorlunda? Det är ändå ett tv-program det handlar om.
 

Låt barnen få vara det de vill

Som alltid i dessa tider så har debatt om Lucia poppat upp igen. Jag förstår inte varför folk blir så upprörda. Det finns så kallade "traditionella" Luciatåg med deltagare i övre tonåren eller tidiga 20-årsåldern som man kan åka och titta på om man har ett behov av att saker ska vara på ett visst vis. Så VARFÖR ger man sig på BARN?! Attackerar barn, begränsar barn, skäller, gormar och har sig.
 
Se det vuxna Luciatåget som sagt och låt barnen få välja fritt vad de vill vara och om de ens vill vara med. Gör inte Lucia-högtiden till en tid fylld med ångest och prestationskrav för de små, låt dem ha kul och glädjas tillsammans. Det är väl ändå huvudsaken?
 
I år blir det inget Lucia-tåg för Connor på grund av brandföreskrifter gällande lokalen och att det blir för många med alla elever på skolan samt anhöriga, utan istället blir det ett uppmärksammande i klassen utan föräldrar. Nästa år har Connors klass Lucia-tåg. Än så länge säger han att han vill vara med. Om han skulle ha haft tåg i år så ville han vara utklädd till smällkaramell. Helt ok tycker jag! Det är ju "juligt". Jag firar inte Lucia själv, men Connor får välja vad HAN vill och så står jag bakom det och hjälper honom om han behöver det. I mitt tycke så gör barnen ändå detta för sig själva och föräldrarna ska inte komma först.
 
Sammanfattat: Eftersom det FINNS "traditionella" Lucia-tåg att åka och titta på med äldre deltagare så tycker jag att barnen ska få ha KUL och få vara precis det de vill och även välja om de VILL vara med. Spelar ingen roll om det blir 14 Lucior när det gäller barn liksom.
 
 Har ingen passande Lucia-bild då jag som sagt inte firar, så en rosettkatt får duga.

"Upptäcka"?

Reklam för resebolag visar en person som simmar i en pool och texten "Upptäck Kanarieöarna". Eeeh, inte "upptäcker" man en plats genom hotellpoolen. Nej sök er utanför turistbubblan om ni vill upptäcka nåt och kalla inte hotellvistelse för att "upptäcka". Hotellvistelse är snarare uppvilande.

 

Bild från vårt hotell på Hainan, Kina, 2008. Underbart och vackert, men inte nåt "upptäckande". Det skedde utanför hotellet.


Kommersiellt och kommersiellt?

Folk som vägrar Halloween för att "det är kommersiellt" och sedan firar jul...? Det känns tvetydigt. "Men jul måste inte vara kommersiell, det handlar om familj och att umgås." Eh...exakt samma sak gäller för Halloween! Det blir vad man gör det till. Jag säger inte att alla måste fira vissa saker, men att använda argumentet om kommersiellt och sedan själv fira en liknande "kommersiell" högtid klingar illa i åtminstone mina öron.

 

 Pyssel från ifjol.

Ett oändligt tjat

Connor har inte gått på förskola för vi har inte behövt det och det har funkat bra för oss. Det har dock stört en del personer som känt sig tvungna att upplysa oss om sina åsikter. Han skulle visst bli "efter", inte klara det sociala och skolan skulle bli jobbig. Nu har han gått förskoleklass i snart 3 månader och allt går jättebra! Han har fått nya kompisar och han tycker skolan är jättekul!

Men en del bryr sig mer om att ha rätt än om barns känslor. Så nu heter det att han går miste om saker, inte får den socialisering och stimulans som han behöver och så vidare för att han inte går på fritidshem.

Vad är det med folk egentligen? Varför "måste" de ha så många åsikter om andras liv som de inte är helt insatta i? Kan de inte bara fatta sina egna beslut och sluta hacka på dem som gör på ett annat vis? Jag förstår mig inte på detta letande efter fel. Jag trodde dessa åsikter skulle upphöra vid skolstart, men det verkar vara ett oändligt tjat. Suck!


Nya folksjukdomen: Rastlöshet?

Det är inte konstigt att folk bränner ut sig till höger och vänster, anser jag. Jag vet så många som är så rastlösa. Det ska hända något hela tiden och om de får en stilla stund så börjar de nästan klättra på väggarna. Varför? Det är inte konstigt att kurser i mindfulness drar folk för man har helt enkelt glömt bort hur man kopplar av. Folk blir STRESSADE av att ha INGET att göra. Hur omvänt är inte det?

Läst klart: Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Från bokens baksida:
 
"Första gången Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. "Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen - det var en ton som hade passat ett yttrande som: 'Du är ju för terrorism'.". Chimamanda bestämmer sig för att göra ordet till sitt. Alla borde vara feminister är hennes personliga och inspirerande upprop för en feminism som angår oss alla och som lyfter blicken ut mot världen. Texten är från början ett bejublat TED-talk som setts av över två miljoner människor på Youtube, och som samplats av Beyoncé i låten "Flawless"."
 
En mycket intressant essä där det var en del igenkänning och en del nya perspektiv. Så som jag brukar recensera böcker av det här slaget gör jag även nu. Med lite tankar kring det som väckte mitt intresse mest.
 
Om vi gör saker om och om igen så blir de "normala", så som det "ska vara" och då tänker vi inte på att det går att göra annorlunda. Därför är det svårt att bryta mönster. Vi måste först bli medvetna om mönstret. Jag har jobbat en del med att medvetandegöra mönster hos mig själv. Till exempel så märkte jag en tendens att nedvärdera sådant som räknas som "tjejigt". Jag har väl aldrig haft en särskilt feminin stil eller sådana intressen, men varför nedvärdera det? Jo, det var något man gjorde om man ville vara med killkompisar. Det räckte liksom inte med att ha gemensamma intressen utan eftersom jag var tjej så var jag även tvungen att aktivt ta avstånd från det andra, det jag inte var intresserad av. Annars tog de för givet att jag var det (eftersom jag ju var tjej) och jag fick inte vara med då.
 
Då var jag barn och sedan fortsatte detta av ren vana i tonåren. Men det finns inget som helst skäl till att klanka ner på sådant man själv inte är intresserad av. Särskilt inte när det gäller det "tjejiga" eftersom det redan får ta så mycket skit från olika håll och ses som mindre värt än annat. När jag såg detta och även såg hur jag hanterat det så blev jag arg. Arg på samhällets konstruktion och att det maskulina alltid ses som så mycket bättre och arg på mig själv som anammat och fört vidare detta korkade synsätt. Men nu är det slut med det! När jag väl blivit medveten om det så var det inte så svårt att sluta. Nu har jag ett barn som gillar bådeock och för hans skull är jag glad över att jag blev medveten om detta innan han föddes. Innan han föddes så var jag helt "inget av mina barn ska ha rosa på sig oavsett kön", men med insikten så blev det "mitt/mina barn ska få ha det hen/de tycker om och jag ska erbjuda alla alternativ för inget är sämre".
 
"Vi fokuserar för mycket på att lära flickor att oroa sig för vad pojkarna ska tycka om dem." Och detta fortsätter i vuxen ålder. Kolla på nästan varenda tidning som riktar sig till kvinnor. "Så får du platt mage", "så tänder du din kille", "tappa 5 kg på 2 veckor" och så vidare. Huvudsyftet är tyvärr inte att må bra, tycka om sin egen kropp och trivas... huvudsyftet är ofta att vara attraktiv för män. När man hör kvinnor nedvärdera sina egna kroppar som är helt fantastiska så känns det att vi verkligen inte behöver det här. Det behövs mer kroppspositivitet!
 
Män beröms som handlingskraftiga när kvinnor skammas som aggressiva. Samma beteende bemöts olika beroende på personens kön. En arg kvinna är ilsken, känslosam, ostabil, hysterisk. En arg man vet vad han vill, sätter ner foten, är bestämt...
 
"Ju hårdare en man upplever att han måste vara, desto omtåligare blir hans ego."
 
Flickor lärs att inte ta för sig för mycket, inte ha för höga ambitioner för att de då upplevs som ett hot av män. Nu verkar saker ha ändrats när det gäller just skolan och det är fler och fler tjejer och kvinnor som lyckas bra där och som studerar vidare på högre nivå, men när jag gick i skolan var det killarna som skulle vara bäst. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och blev sporrad av att tävla mot någon i kunskap, i att bli först färdig med mattetalen och så vidare. Detta har även gällt tv-spel. Gissa hur impopulärt det var när jag vann i dessa tv-spel som jag älskade att spela? Att jag vann berodde, enligt dem, på "nybörjartur", att killarna "lät mig vinna" (så att jag inte skulle börja "gråta som en tjej"), att de inte brydde sig om att vinna och så vidare.
 
Vi är lyckligare av att vara våra individuella jag och inte förväntas leva upp till en könsroll. Dessa könsroller är i princip omöjliga ändå och varför ska folk inte kunna plocka och blanda som de vill och vara sig själva? Varför ska vi stöpas till vissa former?
 
När vi lär barnen att bli sociala varelser överdrivs skillnader och en självuppfyllande process inleds. Ja, vissa biologiska skillnader finns, men hjärnan är dessutom plastisk. Det man tränar på blir den bra på. Man utvecklar de bitar av hjärnan som behövs för att utöva det man gillar. Om man då för in barnen på områden som är "passande" enligt den könsroll de förväntas ha, så uppfylls just de förväntningarna. Jag blev inte bra på tv-spel första gången jag spelade. Nej, jag blev bra på det för att jag satt där och spelade gång på gång på gång på gång. Numera är det en del saker som går lätt även i helt nya spel, men det beror på att jag lade grunden där i barndomen.
 
Mannen "hjälper till" och får ett tack. Detta är något som stör mig väldigt. Två vuxna människor delar ett hem. Eventuellt har de barn. Är det ett heteropar så förväntas kvinnan klara hemmet och sköta det mesta. Om mannen gör något så är det "fint gjort", snällt och han "hjälper till". Nej nej nej! Barnet/barnen hjälper till. För de håller på att lära sig så de en dag kan bli självständiga och flytta hemifrån. De två vuxna individerna delar på ansvaret. Detta betyder inte att man delar 50/50, utan det betyder att man delar som båda är överens om, MEN mannen tar också sitt ansvar. Han hjälper INTE till.