Hata något som "inte finns"?

Jag läste i en rätt så arg blogg att svenskar "hatar gud". Min första tanke var: "hata något som inte finns? Det går ju inte." Det är nog en person som missuppfattat ateism och sekularism helt och hållet som fått för sig detta. Ja, Sverige är ett väldigt sekulärt land. Kyrka och stat är åtskilda till exempel och vi bygger inte längre vårt samhälle efter en tro (även om en viss grund ligger kvar sedan tidigare). Många är icke-troende. Uttalade ateister är i minoritet, men många anger att de inte tror på en gud eller att de inte är religiösa. ("Global Index of religiosity and atheism", WIN-Gallup International, 2012). Betyder detta att man "hatar gud"?
 
För ateister är själva begreppet löjligt. Eftersom vi inte tror på en guds existens så vore det som att hata luftslott...fantasiskapelser. Däremot kan man hata vad religion kan göra. Allt lidande och alla orättvisor som begåtts och begås i religionens namn. Jag har dock gått från det stadiet. Jag hatar inte längre religion, för det är människor som bestämmer vad den nyttjas till. Det är människorna som nyttjar religion till onda ting. Det är människorna som nyttjar religion till goda ting. Sedan tror jag inte att de icke-troende eller icke-religiösa som inte är ateister går runt och hatar gud heller. Att en sak inte har en del i ens liv innebär inte att man bär på aggression eller hat gentemot det.

Insändare ett år senare

Denna kom med i Allas nu strax innan Halloween, långt efter att jag slutat prenumerera på den tidningen (orkade inte med allt tjat om dieter, gå ner i vikt och liknande). Tror jag skrev den ifjol, men den är lika giltig än.
 

Styla barn?

När jag växte upp ville föräldrar gärna "klä upp" sina barn när det var nåt särskilt, som till exempel skolavslutning, trivselkväll, jul, födelsedagar etc. Nu verkar många styla och "klä upp" sina barn när de bara ska iväg på förskola eller skola en helt vanlig dag. Jag har sett barn som inte får smutsa ner sig och alltså väljer bort att leka på rasterna för att de är rädda för att göra just det. Och sedan undrar jag hur det sätter sig i självkänslan och självvärdet, om det konstant ska stylas, matchas och se "fint" ut utifrån en eller flera föräldrars blickar.
 
Hur känner ett barn som får lära sig hur viktigt det är att kläderna inte "skär" sig? Som inte får experimentera med olika saker själv? Barn som medvetandegörs kring sina kläder i tidig ålder (när de egentligen inte ska behöva tänka på vad de har på sig alls förutom att det ska vara bekvämt och skönt för årstiden).
 
Sedan att den stora mängden man gör så på är flickor, gör mig ännu mer orolig. Det är mycket större fokus på utseende i tidig ålder numera. Hur hände det här? För oss som fokuserar på glada färger, lekvänlighet och slittåliga grejer så blir det väldigt svårt när barnen blir äldre och äldre. Gruppen påverkar. Barn vill passa in. Nu har jag en son och det som är tråkigt åt det hållet är att pojkar inte verkar få ha färgglatt överlag. Eftersom färger har bevisats påverka ens sinne så tror jag det är viktigt att kunna variera.
 
Hur man bemöts påverkas också av färger som man har på sig. I affärsvärlden så tas en person i grå kostym mer seriöst än en i orange, men då handlar det om vuxna och det handlar om arbete. När barn (och oftast är det pojkar) har grått och svart så bemöts de tuffare. De anses VARA tuffa, coola och så vidare. Det är problematiskt! Folk märker inte ens när de behandlar olika, då det är väldigt svårt att se om man inte medvetandegörs. Även då kommer man på sig själv med att kanske använda olika tonlägen, så det är verkligen supersvårt!
 
Och så till flickor då. De får många fler kommentarer om kläder och utseende än pojkar. De behandlas som skörare och då de kan avstå från lek för att de har "fina" kläder så hindrar det dem från att utvecklas fysiskt OCH det ger pojkarna en bild av att flickor är tråkiga, rädda om sina kläder och "kan inget". Det är en otroligt tråkig utveckling! Jag vill bryta sönder de trånga mallar som finns och låta barn få prova allt.

Tjejer/kvinnor, stötta varandra!

Något jag brukar möta oftare än vad jag vill är förväntningen kring att tjejer är falska, snackar strunt och spelar sociala spel. Detta sagt av tjejer. Tjejer som menar att med tjejer måste man vara falsk och spela spel. Jag tänker: blir det inte en ond cirkel då? Om DU beter dig falskt mot andra tjejer så kommer de tänka likadant om andra tjejer och alltså bemöta även DIG falskt. Kan vi inte bara lägga ner? Ta folk för det de är och sluta förvänta oss att tjejer är någon form av illa snackande, gå-bakom-ryggen-på, socialt spelande, falska personer??
 
Jag föll väldigt länge för samma form av kvinnoförtryck (för jo, det är en form av kvinnoförtryck att även kvinnor ska trycka ner kvinnor, att männen framställs som så otroligt mycket bättre och rakare så att man till och med står ut med sexism och rasism från män just för att "de är ju raka ändå och står för vad de tycker"). Men så bestämde jag mig för att lägga bort mina "förförståelse"-glasögon och se saker med nya ögon. Och vad har jag upptäckt so far? Jag har upptäckt att det finns skitsnackande falska spelare av alla kön och att det finns underbara människor av alla kön. Det har öppnat upp för fler och bättre relationer med tjejer/kvinnor när jag slutat förvänta mig att de ska bete sig som stereotypen säger.
 
Släng dina "förförståelse"-glasögon du också så kan vi jobba för en mer förstående och öppen miljö, med nya relationer! Relationer där vi stöttar varandra och känner oss trygga med varandra! Så trygga att vi kan skoja och prata både högt och lågt, utan att behöva sparka på andra <3 NoHate-dagen infaller den 4 november. #NoHateSE
 

Skillnader på bloggande för 5 år sedan och nu

Jag har lagt märke till en stor skillnad på bloggande nu jämfört med för cirka 5 år sedan och tidigare. Jag har lika många besökare nu som då, men förr var det fler som kommenterade och som diskuterade ämnen i kommentarsfältet. Jag saknar det där litegrann, men jag antar att många har "gått vidare" till andra sociala medier. Instagram kommenteras det mer frekvent på till exempel. Det får mig att fundera på varför antalet besökare är detsamma ändå...
 
Man tittar in, men engagerar sig inte. Tittas det bara på bilder, eller läser man innehållet? En sak som jag tycker har blivit vanligare i kommentarsfält på Facebook är att folk bara läst rubriken och eventuellt ingressen till en artikel och sedan kommenterar antingen helt felaktigt eller med frågor vars svar man kan finna i artikeln, bara man läser den. Har vi blivit ännu mer av ett snabbkonsumtionssamhälle?
 

Lite basic träningskläder för Connor + en del om grupptryck och frihet

Connor vill prova på karate. Det har han velat i flera år, men det är 7-årsgräns. Nu är han 7 år så nu är det dags! Till att börja med blir det bara vanliga mjukiskläder, så skaffar vi dräkt om han verkligen gillar det och vill fortsätta. Tyvärr krockar det med baletten så denna termin blir det karate istället. Han ville köra varannan vecka, men det blir alldeles för rörigt och han missar säkert en del på det viset också. Därför fokuserar vi på EN sak. Om karate inte är för honom så återvänder han gärna till baletten. Om schemat inte krockar nästa termin så återvänder han till baletten. I alla fall om man frågar honom i dagsläget.
 
Han tycker mycket om det, men tyvärr är det en del barn som inte varit så snälla när han pratat om det. En del har skrattat åt honom och sagt onödiga saker. En del är för att de är ovana, det förstår jag. Det behöver inte vara elakt menat om man skrattar till åt något "ovanligt". Men jag blir så irriterad på hela grejen. Och egentligen inte på barnen, utan på de vuxna. Barnen får ju saker från nånstans och oftast härrör det från vuxna i barnets närhet. Eller äldre barn. Ingen ska behöva känna sig hånad, förlöjligad eller kränkt på grund av ett intresse och det här larvet en del håller på med ("det där är bara för tjejer" och liknande) måste upphöra! För det första så sänker det tjejer generellt. Varför anser man att "tjejgrejer" är så larvigt för killar? Om en tjej håller på med "killgrejer" så är hon ju cool (även om man tyvärr kan få höra att man inte "kan" för att man är tjej)... Gör inte sådan skillnad, utan låt barnen få ha det intresse som skänker dem glädje!
 
Mitt barn får hålla på med det han tycker är roligt och jag stöttar honom vad han än väljer. Synd bara att man ska behöva "jobba i motvind" när det gäller vissa saker, medan andra är helt accepterade. Det är svårt för små barn att stå emot grupptryck. Vi som vuxna måste stötta våra barn och prata med dem om att olikheter är ok. Att man inte behöver gilla samma, men att inget är sämre än något annat. Vi har möjlighet att ge dem verktyg att förstå och acceptera att man kan gilla både lika och olika.
 
Setet i mitten är till karaten. Det var tre för två så tröjan till höger hängde med. Så härlig färg! Sedan är Connor väldigt glad i Pokémon så det blev även en t-shirt. Allt från Lindex.

Det finns inte bara ETT "riktigt" sätt

För inte så länge sedan såg jag en livesändning med en kändis som satt och påstod att en del feminister inte är "riktiga" feminister. Vad som var "riktiga" feminister var helt och hållet ett subjektivt tyckande från denna person, helt utan verklighetsförankring. Jag är feminist... MEN... och nu ska ni få höra. Det finns feminister som jag inte håller med! Konstigt va? Inte alls, anser jag. Såklart man tycker olika och kan se olika problem, olika lösningar och så vidare. Ingen av oss är stöpta i samma form.
 
Jag har ingen erfarenhet av att bli rasifierad till exempel. Så om jag då inte upplevt det en rasifierad upplevt...ska JAG då säga att hens upplevelse är mindre riktig än min egen? Mindre sann? Det är den ju inte! För väldigt ofta när folk pratar om "riktiga" så står de själva på utsidan. Eller så anser de att deras sanning är den enda som finns. Och står man på utsidan så är det viktigt att man tar till sig det de på insidan säger, för det är de som sitter med erfarenheten. Jag har varit med om att män har velat berätta för mig hur det är att vara kvinna liksom!!! "De vet" minsann och det jag upplevt är inte sant. Som jag skrev så saknar jag erfarenheter kring sådant jag inte är. Då kan inte jag spatsera omkring som att jag har alla svaren. Som att jag kan avgöra vilka som är "riktiga" eller inte. Så ibland känner jag för att vara omogen och bara säga "shut the f*ck up" till alla där ute som "vet"!
 
Slutsatsen är ändå att TROTS att det finns feminister som jag inte håller med, så måste jag inte nedvärdera dem, kalla dem för diverse nedsättande saker eller liknande. Det går att ifrågasätta utan detta. Men många verkar ha glömt det i dagens debattklimat.
 

Försvåra inte barns relationer

När barn leker ihop ända sedan de är riktigt små så behandlas de olika. Barn med samma kön är kompisar, medan barn av olika kön är "kärlekspar". Vuxna tycker det är gulligt att hålla på så, men jag undrar varför de tycker att det är värt att försvåra barns relationer på det viset.

 

Det är inte konstigt om vuxna tycker det är svårt att umgås som kompisar eftersom man redan från tidig barndom får höra att kompisar av det andra könet är någon man är "kär" i och inte bara kompis. Och de som faktiskt blir kära i samma kön eller alla kön måste ju tro att det är något konstigt med dem, vilket det inte är. Kan inte ALLA få vara kompisar och så kan BARNET själv få avgöra om, när och i vem som hen blir kär i, utan att få det pushat på sig innan de ens är blöjfria? 

 

Bild från sommaren 2013.

Sluta trycka ner folks engagemang!

Jag har skrivit om ämnet förut, men tyvärr blir det än en gång. Jag ser det som att man har två alternativ när det gäller engagemang kring olika saker. Som när det var Internationella kvinnodagen till exempel. Antingen så engagerar man sig för att man tycker viktiga saker förs fram då, eller så engagerar man sig inte. Men neeejdå... Det finns de som infört ett tredje alternativ och det är så otroligt energi- och tidsslösande. Mina medsystrar vet nog redan vad det handlar om.
 
De personer som ägnar tid och energi åt att trycka ner andras engagemang, att hävda att det inte behövs, att det är oviktiga saker man ägnar sig åt. Oviktigt? OVIKTIGT? Vad är då inte att gnälla på att folk engagerar sig? DET är väl oviktigt om något. Engagera er i det NI tycker är viktigt eller strunta i att engagera er alls, men trampa INTE på dem som engagerar sig i något ni tycker är oviktigt. Om det är så oviktigt, varför ägnar ni då tid och energi åt att dissa det? Tänkt på det?

Sett dokumentären Miss Representation

Spoilers?
 
Dokumentär om hur kvinnor framställs i media och avsaknaden av kvinnor i vissa positioner.
 
Det visas i dokumentären hur det viktigaste en tjej/kvinna har är sitt utseende. Att tjejer/kvinnor ska nå upp till omöjliga ideal och "godkännas" av män. Vad en kvinna GÖR spelar mindre roll, men om män anser att kvinnor gör något fel så kritiseras oftast utseendet i första hand.
 
När barn i USA är 7 år vill lika del pojkar som flickor bli president, ungefär 30%. Vid 15 års ålder har det förändrats massivt. Man tar upp könsbunden socialisering och visar på hur vi påverkas att tänka att politik är för män, ledarskap är för män för det är maskulint. De flesta filmer som görs handlar om män. De som handlar om kvinnor kallas för "chick flicks" och handlar väldigt ofta om att få en man. Denna genre ses det ofta ned på. Filmer med kvinnor i huvudrollen kan vara allt från drama till komedi, men alla får stämpeln "chick flick".
 
Om en kvinna är bossen så framställs hon som kall, bitchig, hård, strikt... som någon som måste "mjukas upp" och feminiseras ("tas ner"). Ofta av att hon blir kär i en man. I animerade barnfilmer har kvinnor lika lite kläder på sig som i filmer med 15-årsgräns. När en kvinna sedan når 40 år så "försvinner hon". Jag har personligen sett kvinnor nära 40 år få spela mormödrar och ibland mammor till en man som bara är några få år yngre än hon. När man följer skarorna av fans till The Walking Dead så ser man ofta hur Carols och Daryls förhållande beskrivs som ett mor och son-förhållande trots att det bara skiljer 4 år mellan skådespelarna. Detta tycker jag visar en tydlig attitydskillnad mellan hur folk ser kvinnor och hur de ser män.
 
Granskningsprocessen är hårdare mot kvinnor. En man kan nästan hyllas (och ibland inte bara nästan, utan faktiskt hyllas på riktigt) för "chipstuttar" och "pappakropp", medan det är skandalrubriker och foton om en skådespelerska blivit sett utan smink eller om man sett celluliter. Lady Gaga fick hån för sin kropp efter hennes föreställning i halvtidsshowen på Super Bowl. Män skrev om hur äcklade de blev över hennes dallriga mage som hängde över kläderna. Jag har sett klippet. Hon är supervältränad och smal, kan sjunga helt otroligt trots att hon dansar energiskt och stundtals hänger uppochner till och med. Den sortens hån hade INTE varit ok om artisten INTE varit normsmal heller, så missförstå mig inte. Men vad är detta för män egentligen som håller på sådär??
 
Kvinnor lär sig att döma andra kvinnor och sätts emot varandra på ett annat vis än män. Själv har jag mer och mer upptäckt hur bra kvinnor faktiskt kan stötta varandra. Systerskapet är fantastiskt och när jag blev mer medveten så har jag sett att det inte alls är många kvinnor som är backstabbers och som pratar skit. Inte mer än det finns män faktiskt (min erfarenhet). Jag tror att man ofta ser det man vill se, det man tror att man ska se, det man förväntar sig. Så jag vände på det hela och det har blivit ett väldigt positivt resultat.
 
"Vem ska ta hand om dina barn", kan yttas till en kvinnliga karriärist. Senator Clinton refereras till som mrs. Clinton. Man antar att kvinnor ser på historier om män, men att män inte ser på historier om kvinnor. Detta märks redan på barnnivå, enligt mig. Man släpper inte vissa figurer till serier och filmer för att "pojkar inte är intresserade av flickfigurer". Om man ser på till exempel Paw Patrol så saknas ofta valpen Skye på de kläder som säljs på pojkavdelningen. På flickavdelningen finns hon däremot, men där finns inte de övriga valparna. Jag har ett barn som tycker om ALLA valparna.
 
Det uttrycks i dokumentären hur viktigt det är att män gör något och visar pojkar en bra förebild. Män lär sig inte att uttrycka sig på hälsosamma sätt så det visar sig oftast i hemska och våldsamma beteenden. Aggressivitet är ok för män att visa, men inte att gråta. Att ge en manlig kompis en ordentlig kram är en omöjlighet för många män. Istället ska det ryggdunkas hårt för att visa att man är MAN. Mer om detta ämnet i dokumentären The Mask You Live In, vilken jag rekommenderar.
 
Detta var en intressant, sorglig och viktigt dokumentär! Den inriktar sig på USA, men mycket känns igen även här i Sverige.
 

Pinsamt uppenbart att FK inte läser papper som de grundar beslut på

Som rubriken säger så fick jag tydliga bevis för att FK inte läser papper som de får i ärenden som de ska fatta beslut i. Bland mina papper finns nämligen intyg från Arbetsförmedlingen där det står vilken hjälp jag haft därifrån, hur jag blivit utredd och vad de kommit fram till. Det står vilken form av stöd jag har från dem även fortsättningsvis i mitt arbete.
 
Så i brevet från FK står det att "vi kan hjälpa dig med kontakt med Arbetsförmedlingen så du får veta vilken stöttning du kan få". Alltså, det är verkligen skrattretande! Jag HAR kontakt med AF och har haft det regelbundet även under min nuvarande anställning, då jag är i behov av arbetshjälpmedel. Jag är fullt informerad. Det är en standardformulering från FK, för den är exakt likadan som jag fått tidigare. Men grejen är att om de LÄST mina papper så är det enkelt att ta bort en standardformulering som inte är relevant för mig och min situation. Jag frågar mig ofta vad de gör på den här myndigheten egentligen, för de efterlever inte "Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning." Trygghet = bullshit!

"Hur mår du?"

Som svar på frågan förväntas ett "bra". Jag har dock lite svårt för att säga osanningar, även när det gäller kallprat. Ibland blir det dock ett bra ändå, hur jag än mår för att jag inte orkar försvara att jag mår dåligt. Ja, jag skriver försvara för hur jag mår blir ifrågasatt då och då. Jag vet att andra kan ha mer på sin "bricka" än vad jag har, mer att göra osv. För mig är kanske 1-2 av de grejerna allt som krävs för att jag ska vara slutkörd, få värre ont och värre magproblem etc.

 

Jag nedvärderar inte att andra också kämpar och jag ser att folk har sitt. Folk utgår från sig själva och det gör jag med. Därför är jag nästan dagligen förundrad över hur mycket folk orkar och hur starka de är. Men egentligen är jag stark jag med. Det borde jag veta, som vet vad jag har varje dag och som vet hur jag mår... Men man jämför tyvärr och då ser jag inte så stark ut. Andra jämför och undrar varför jag inte orkar för det gör ju de, trots allt de kämpar med. Jag förstår detta, men allt detta gör det svårt att se sin egen styrka. Jag måste lära mig att inte jämföra med någon annan än mig själv <3

 


Bra program på Internationella kvinnodagen i Arvika

Jag önskar att jag hade haft ork att vara med på fler föreläsningar på Arvika Bibliotek idag! Jag var där på föreläsning om Mäns våld mot kvinnor (och ja, alla ni "inte alla män"...föreläsaren sa faktiskt att det inte är alla män som gör detta) av Maria Scheffer Lindgren, lektor på Karlstads universitet, från Riksföreningen Stoppa mäns våld mot kvinnor. Det var en föreläsning varvad med statistik/fakta och personliga upplevelser från de som Maria intervjuat för sin doktorsavhandling "Från himlen rakt ner i helvetet - Från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer.". Det var så gripande och hemska saker.
 
Efter den föreläsningen var det dags för tre kvinnor från tre olika länder (Colombia, Somalia och Syrien) att berätta om sina liv, sin kamp och vägen till Sverige och nutid. Det är på ett vis ofattbart vad folk har gått genom. Tror fler skulle behöva sitta tysta och lyssna till andra människor. Så starkt av er att berätta och dela med er! Jag beundrar er! Mycket berörande!
 
Jag har pendlat mellan tårar, tacksamhet och ilska på 90 minuter. Mycket engagerande och väldigt nyttigt att få höra! Det är detta som den Internationella kvinnodagen handlar om!
 
 
 
 
De tre kvinnorna fick blommor av "Selma Lagerlöf" efter att de delat med sig av sina liv. Tyvärr hamnade en av kvinnorna bakom en annan när jag tog bilden...

Internationella kvinnodagen - inte en dag att säga grattis egentligen

En del väljer att säga grattis till kvinnor på internationella kvinnodagen. Det är upp till var och en, men säger någon grattis till mig så får ni nog bereda er på en liten föreläsning...hehe... Det är nämligen en dag för att uppmärksamma problematiken som finns i världens olika delar för kvinnor. Visst kan man uppmärksamma framsteg och jag tycker det är speciellt bra att framhäva kvinnor som gjort något som fört oss framåt (ofta "glömda" kvinnor i historien), kvinnor vi ser upp till (vilka dessa är skiljer sig från person till person, då det är väldigt personligt vem man ser upp till) etc.
 
Du behöver inte engagera dig om du inte vill, men låt dem som vill göra det. Internationella mansdagen är 19 november och har varit så sedan 1999. Själv ska jag försöka gå på nån av händelserna på biblioteket här i stan. De är ett intressant och fullmatat schema i år.
 
Arvika bibliotek
 
Program:
12.00 Mingel, fika, utställningar

12.50 Selma Lagerlöf inviger dagen och Ulla Magnusson spelar durspel.

13.00 Är Arvikas gator säkrare än de i Afrika? Poliserna Lars Jakobsson och Kent Gustafsson.

13.30 Soroptimist - vad är det?
Info om bibliotekets språkcaféer.
Skolundervisning för ensamkommande m.m.

14.30 Mäns våld mot kvinnor! Definitioner - omfattning - konsekvenser. Maria Scheffer-Lindgren, lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet. Vi uppmärksammar alla kvinnor som dödats i nära relationer genom att tända ljus.

15.30 Kvinnor från olika länder intervjuas om livet där och här.

16.00 Flera kvinnoorganisationer presenterar sitt arbete, bl.a. Rebeckorna och Ladies Circle.

16.15 Tjej- och kvinnojourernas arbete.
Prostitution på Värmländska hotell.
S-kvinnorna informerar.
Svenska kyrkans internationella arbete och kvinnocaféet i Glava.

17.30 FIA. Elisabet Axelsson om kvinnlig företagsverksamhet i Arvika.

18.00 Kvinnors hälsa. Inga Bodil Melinder.

18.15 "Att som ung kvinna stå mellan två kulturer". Donna Amati och en väninna berättar.

18.30 Kören Kvinnfolk.

19.00 Avslutning

Samarr.: Arvika Soroptimistklubb, Tjejjouren Miram, Kvinnojouren Eva, Ladies Circle, Rebeckorna, Svenska kyrkan, NBV, Syriska kulturföreningen, Amnesty international, S-kvinnor i Värmland, Arvika bibliotek, Arvika kommun.

Folk som klagar på engagemang och som själva sitter på arslet

En sak som en del sysslar med är just det som rubriken säger. De klagar på folk som engagerar sig i olika frågor, de säger att de engagerar sig i "fel" saker, att det finns "viktigare" saker att engagera sig i. Grejen är dock att väldigt ofta så visar det sig att de som klagar själva gör.....just det.... INGENTING. Förutom att sitta bakom en skärm och tycka sig ha rätten att påpeka var andra människor ska lägga sin energi, sina tankar, sina pengar. Var och en engagerar sig i de frågor som DE vill. Tycker man att energin läggs på fel ställe så är det upp till en själv att lägga SIN energi där man tycker den bör vara, INTE att klaga på andra som gör saker på sitt håll.
 
Sedan det där med att det finns "viktigare" saker. Ja, det kommer det alltid att göra, men det ska inte hindra oss från att jobba på de "små" sakerna heller. Är det värre i ett annat land? Varför skulle vi inte kunna jobba på det OCH på det som behövs förbättras i vårt land? Dessa personer som tycker att folk lägger energi på "fel" saker ödslar själva energi på att enbart klaga, hata och vara bittra. Tänk vad mycket vi skulle kunna göra om detta upphörde!
 
Repris på bild.




















  • RSS 2.0