Kvällen började med ett program om de nominerade och sedan fortsatte det under natten med röda mattan. Vid halv 3 började själva galan. Seth MacFarlane var väl ok som värd. Varken bäst eller sämst så rubriken på artikeln i skämtsketchen i början med William Shatner stämde visst riktigt bra...hehe... Medioker. Något skämt lyfte lite högre och det är trevligt med en värd som kan sjunga (och det kan han verkligen), men överlag var det inget speciellt.

 

I en del kategorier höll jag med om att de som vann förtjänade att vinna. Berättelsen om Pi vann många Oscars och den har jag inte sett än tyvärr, även fast jag velat. Jag förstår inte varför Skyfall vann som bästa låt för den är sååååå seg i mina öron. De svenska kommentatorerna lyckades hålla någorlunda tyst och det var jag glad för. Förstår inte vad de gör egentligen. De är inte filmkritiker och allt de säger är skvaller, dissning av hur folk ser ut och egna historier som åtminstone jag inte är ett dugg intresserad av. Jag är intresserad av filmerna and that's it!

 

Det var härligt att se skådespelarna från Les Misérables och höra dem sjunga. Det var även uppträdanden ur musikalerna Chicago och Dreamgirls, men det är inte riktigt min smak. Dock så gjorde de absolut bra ifrån sig, ingen fråga om den saken.

 

Sammantaget kan jag säga att galan höjde sig vid några tillfällen, men i övrigt inte stod ut så värst.

 

Häromdagen såg jag en del av Bridget Jones dagbok då den gick på tv:n. Har sett den tidigare, men fastnade lite igen. Inte på grund av filmen utan på grund av Colin Firth. Jag blev påmind om att han skådespelar med ögonen och dessutom gör det så bra att jag inte bara fattar vad han tänker utan jag känner det också. Så härligt! Det är tre skådespelare som i mina ögon (ingen vits menad) lyckas/lyckades med detta. Vilka är era "ögonskådespelare"?

 

 

 

 

Och en liten bubblare som lyckas ibland och ibland inte:

 

Är åter igen sjuk och nu har jag spenderat större delen av dagen i soffan framför tv:n. Måste säga att det går en del konstiga program på dagtid, förutom alla repriser. Världens strängaste föräldrar, Nannyakuten, Wife swap och så vidare... En mängd program som vill peka ut alla fel som folk gör och beter sig som att de har en universallösning.

 

Nja, jag hoppas att folk tar programmen med en nypa salt, för alla är vi olika. Wife swap har jag kollat på tidigare någon gång och det kan vara underhållande för de tar verkligen de mest olika familjerna och byter fruar i 2 veckor, för att det ska bli underhållande tv. Vore det två snarlika familjer så skulle väl ingen titta, men när de är extrema åt endera hållet så att det blir konflikter och gräl... då antar jag att det drar tittare. Som jag skrev så tycker även jag att det programmet kan vara underhållande...hehe...

 

Vilken familj skulle du hamna i tror du? "Min" familj skulle nog bli en väldigt religiös sådan med en gammaldags syn på män och kvinnor.

 

Nej, nu är jag helt slut igen så det blir återbesök i soffan, men denna gång tar jag med mig en bok.

 

Nu kan man skaffa HBO gratis i 6 månader via Telia Digital-tv. HBO har många serier som jag inte sett än, men väldigt gärna vill se framöver. En väldigt välgjord serie som jag har sett är Band of Brothers.

 

Band of Brothers är en serie i 10 delar som handlar om en grupp soldater i Easy Company. Man får följa dem genom deras utbildning, genom andra världskriget och fram tills krigets slut. Detta är en väldigt realistisk krigsskildring, i mitt tycke, där man visar att det var jobbigt, smutsigt, farligt och att männen som deltog hade känslor och många tankar kring sitt liv, kriget och döden.

 

Serien kretsar förstås kring det band som bildas mellan personer som upplever något så intensivt tillsammans, där de måste lita tillräckligt på varandra för att kunna lägga sitt liv i andras händer. För serien handlar inte om en ensamspelare och en hjälte utan om många lagspelare och många människor.

 

De senaste veckorna har jag då och då sett en trailer på Kanal 5 för en ny tv-serie. Den heter Person of interest och jag tycker den verkar intressant. Det här med att övervaka personer kan tyckas bryta mot den personliga integriteten och det är ofta uppe till debatt, men i serien använder de denna teknik tillsammans med en ny datorteknik för att förutsäga och förhindra att brott begås. Använd på detta vis tror jag att övervakning skulle vara till stor hjälp i samhället, så länge som det inte blir något Big Brother (nej, inte dokusåpan) över det hela. Med bara några glimtar ur serien till min hjälp så ser jag fram emot att lära känna karaktärerna och handlingen samt se hur denna utvecklas och vilket håll det tar. För som med så många andra grejer så tror jag att detta projekt som menar väl även kan användas av mindre vänliga individer till något ont. Ska bli spännande att se!

 

Läs mer om Person of interest 

Blev så glad när jag hittade en dvd-utgåva av Den lilla vampyren (1986) på senaste Comicon i Karlstad. Nu har jag sett klart serien om människobarnet Anton som blir bästa vän med vampyren Rutger och hans syster Anna. Serien har fortfarande kvar en del charm. Det enda som är dåligt är att bildkvaliteten inte är något vidare. Det är lite ryckigt här och där och det beror troligtvis på att avsnitten inte restaurerats. Men det tar inte så lång stund innan jag struntar i det och istället koncentrerar mig på serien.

 

Rutgers och Annas farbror Ludwig (som han faktiskt heter i serien och INTE Theodor som han heter i böckerna) spelas av Michael Gough som nog fler än jag känner igen som butlern Alfred i Batman-filmerna (de före Christian Bales tid där Michael Caine är Alfred). Han är härlig! Hans röst är speciell och när han vid "Allt är förlåtet"-festen läser festens motto så kommer den till sin fulla rätt.

 

Barnskådespelarna är faktiskt riktigt bra, med lite undantag för Anton som ibland känns "spelande". Jim Gray som spelar Lumpi har en rätt lustig roll. Han går mest runt och gäspar hela tiden och så gillar han att festa med människor. Härlig stil på folk i serien också! 80-tal!

 

En sak som består som jag tycker är lite häftigt är en sak jag upplevde när jag såg serien som barn. När jag var barn och vampyrerna flög så kunde jag nämligen "känna" hur det var att flyga. Den känslan satt kvar och direkt introt började så kände jag åter igen att "just det ja, det är så det känns att flyga". Och nu menar jag inte i ett flygplan då för den känslan är annorlunda. Känslan går inte riktigt att beskriva...

I ett tidigare avsnitt (önskar jag kunde säga vilket, men har glömt säsong tyvärr) av tv-serien The Big Bang Theory så sitter killarna och pratar om "hon som spelade Blossom" och att hon visst doktorerat i neurovetenskap. Numera är karaktären Amy en regelbunden person i tv-serien och hon spelas av.... japp, ni gissade det! Hon som spelade Blossom! Karaktären är dessutom forskare inom neurovetenskap. Sådana här grejer roar mig.

 

Syrran hade köpt en box med hela Turtles-serien i julklapp till sig själv, serien från 80-talet. Så ikväll var jag och flera andra ditbjudna på Turtles-kväll. Det blev hela första säsongen (5 avsnitt) och pizza! Sedan drog jag mig hemåt då jag känner mig lite sliten och så ville jag hem innan Connor lade sig. Det har varit en kul kväll! Nostalgi deluxe minsann! Kom ihåg en hel del från serien.

 

Larry Hagman var den enda som var med i alla avsnitt av Dallas och nu har han avlidit. För mig är det som att själva serien Dallas har dött nu. Han hann spela in några avsnitt av säsong 2 på den nya serien, så dessa finns kvar att se. Jag har den äldre serien på dvd, förutom sista säsongen och har tänkt köpa tv-filmerna också (som jag faktiskt inte sett). Han gjorde andra roller, men för mig är han J.R. Han var underbar i den rollen! När jag var liten och Dallas gick på tv:n.... oh jag minns det så väl. "Aktuellt" var först, men sedan 21.05 började den välkända signaturen till Dallas att spelas. Satt bänkad varje vecka och även fast jag minns att jag retade mig på elake J.R. så hade det inte varit samma serie utan honom. Larry Hagman blev 81 år gammal.

 

Jag undrade alltid över det där med att kvinnorna i speciellt såpor på 80-talet alltid vaknade med perfekt lagd makeup. Nu undrar jag inte längre, för efter att ha kommit hem från en fest nu i höst så orkade jag inte tvätta bort sminket. Morgonen därpå såg det dock fortfarande bra ut. Kvinnorna i såporna var helt enkelt lata och hade en superbra primer! Hahaha! Nu ska jag bara komma på hur deras hår alltid kunde vara perfekt även då de var nyvakna eller då dagarna var blåsiga.

 

 

Nu när jag sett hela serien så kan jag uttrycka vad jag tyckte och kände.

 

För det första kan jag säga att jag är riktigt riktigt glad att jag valde att söka som statist till denna produktion. Det är verkligen ett ämne som engagerar mig. Jag hade liiiite koll på vad serien skulle handla om då jag var statist, men visste ändå inte vad som skulle hända och hur det skulle utveckla sig. De scenerna vi spelade in var en sådan liten del av serien så den gav ingen bild av vad som skulle komma.

 

Skådespelarna tycker jag var toppen! Allihop, även de som spelade "dumma" roller, för dessa "dumma" roller var väldigt realistiska då det faktiskt fanns och finns sådana människor. När Stefan Sauks karaktär talar om för Benjamin, hans sons pojkvän, att han inte kan komma på begravningen för "vad skulle folk tänka", så ryser jag av obehag. Den där meningen: "vad skulle folk tänka" är något som finns än. Istället för att stå rakryggad och backa upp sin son och hans val av älskade så tog de fegisvägen och valde att dölja varför Rasmus dött. Och den personen han älskade fick inte ens vara med och säga farväl.

 

För mig är sådant obegripligt. Jag försöker förstå hur sådana personer tänker, men jag fastnar vid frågan: "Varför bryr de sig så mycket om vad andra tycker?" Jag vet att människor kan vara riktigt elaka och de kanske var oroliga för hur det skulle påverka deras liv, men jag säger då det: om människor inte tål detta så är de inga vänner att ha. I avsnitt två så tror man att allt är ok med Rasmus familj. De finns där till skillnad från Benjamins föräldrar som är Jehovas vittne och därför avsäger sig all kontakt med Benjamin på grund av hans läggning. Jag tycker det är så tragiskt när föräldrarna kommer förbi med blommor och tårta att bjuda sin son på. Hans egen begravning. Då gråter jag. Att föräldrar kan göra så. Att de hellre har sin tro än sin familj...uh...

 

Det är en tung serie som stundtals har sina lätta stunder. Fick ha näsdukarna redo flera gånger. Något som tog mig hårdast var dock när katten står och skriker ute i trappuppgången medan hens husse tar sitt eget liv för att han precis fått beskedet att han har HIV. Hela den proceduren. Han fick beskedet och var lugn. Han pratade i telefon med en väninna från teatern där han spelade och sa att han skulle komma ut och fira en bra föreställning och han var lugn. Bara katten störde hans sinnestillstånd och fick lugnet att nästan ge vika. Katten åkte ut i trappan och han gick lugnt vidare och hängde sig själv.

 

En serie jag verkligen kan rekommendera! Jag ska läsa böckerna!

 

Vi firade 3-årsjubileum som förlovade strax efter att vi firat 7-årsjubileum som par. Vad åren går! Fick nedanstående perfekta present av min sambo.

 

Det blev första gången för Robin då och andra eller tredje för mig (har sett några avsnitt flera gånger, men som helhet nånstans däromkring). En härlig nostalgisk tillbakablick! Jag minns såklart serien som längre eftersom det visades ett avsnitt per vecka och sedan var det uppehåll vid något tillfälle också. Dessutom är tiden längre på något vis när man är barn.

 

Det som slår mig starkast nu när jag ser serien som vuxen är att det är med många starka kvinnoroller i den. Faktiskt många fler än i flertalet "moderna" tv-serier. Jag gillar't! Andra säsongen hade inte lika hög budget som den första "Miniserien" och "Final battle" och det märks i bland annat återanvändandet av scener. Men det är inget som stör mig. Något som skulle kunna störa mig är kvaliteten på stuntpersonernas peruker, men det är en sådan liten grej att jag bara kan skratta åt det.

 

Första delen av serien är mer mörk och seriös än den andra och jag gillar den mycket mer. Åtminstone den delen av V tycker jag att man ska se. Andra säsongen är sevärd, dock med helt andra ögon än första delen. Hur man än ser det så är serien kult och är man nörd så ska man se dem, helt enkelt.

 

För ett tag sedan skrev jag om hur jag tyckte att en reklamvideo med Lana Del Rey var deprimerande och att jag höll på att bli tokig. Nu finns en ännu värre reklamfilm. Postkodlotteriets där det "sjungs" om tre blir två och så vidare. Den är seg, jobbig och totalt deprimerande. Inget emot själva programmet och programledaren Rickard, men hoppas denna reklamvideo försvinner från tv snart. Min zappfinger brinner snart upp.