Läst klart: Rosa - den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson

Från bokens baksida:
 
"I Rosa - den farliga färgen försöker Fanny Ambjörnsson ta reda på vad människor menar när de säger sig älska rosa, och vad de hatar och känner sig äcklade av. Genom att undersöka betydelsen av en rosa herrskjorta, den rosa prinsessfasen och rosa motstånd granskar hon vad färgen står för här och nu. Och vad människors attityder till rosa säger om vår samtid."
 
Som alltid när det gäller böcker om mina starkaste intresseområden så kommer jag skriva saker som fastnat lite extra och vad jag tänkt kring det. Den här boken bjöd på många tankar, funderingar och åsikter, men om ni är lika intresserade av det som mig så klarar ni nog att ta er genom detta inlägg. Jag rekommenderar er dock att läsa boken först så att ni fått forma era egna tankar först utan påverkan.
 
Rosa innehåller fler starka associationer än de flesta andra färger. - Håller absolut med! Varför skulle annars en del föräldrar vägra rosa på sina söner?
 
Associationer och kopplingar till rosa är så vanliga att vi nästan vant oss vid det och uppfattar den som naturlig. Det stämmer inte då den är både kulturellt och tidsbetingat. - En del säger att rosa är en tjejfärg för att "det är så". Det har dock inte alltid varit så och kommer inte alltid vara det. Som det även tas upp i boken så hänger det rosa användandet även på många andra saker.
 
I Ladies Home Journal 1918 konstateras: Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." Blått blev manligt i och med första och andra världskriget och eftersom rosa ansågs vara motpol till blått så blev den kvinnlig. - Visst är det både lustigt och intressant hur saker kan förändras över tid och hur människor styrs av konvenans.
 
Föräldrar som intervjuas i boken nämner att det är "lättare" att sätta på sin dotter marinblått än rosa på sin son. - Jag har tydligt märkt att det verkar vara svårare för pojkar att bryta normen. Att få närma sig det som anses "flickigt". På något vis nedvärderar många det "flickiga", väldigt ofta omedvetet. Att då tillåta det till sitt barn blir då på ett vis att "sänka" barnets status. Samtidigt som det höjer flickans status av att närma sig det "pojkiga" då det anses bättre på något vis. För mig personligen är det sättet att tänka väldigt konstigt.
 
Föräldrar vill inte få pojkarna att framstå som flickor. - Som att det är sämre att vara flicka. Flickor har lägre status än pojkar. Det märks på attityden bland många. Det "flickiga" nedvärderas. Flickor själva får gärna frossa i det "flickiga", men man är mycket restriktiv när det gäller pojkar och det "flickiga". Som att det är något "fel" eller "farligt" med det.
 
Det krävs mer pengar för att köpa könsneutrala kläder till sina barn. - Oh ja. De kedjor och företag som säljer kläder för BARN är oftast i snitt dyrare än de "vanliga" kedjorna som har extremt uppdelade avdelningar.
 
Många verkar noga med att deras barn ska framstå som just pojke eller flicka. - Själv förstår jag inte paniken kring om en främling tar "fel" på kön på ens 2-åriga barn. Vad händer om någon ser "fel"? Inget alls faktiskt, så jag förstår inte varför en del jobbar upp en sådan grej kring det.
 
Trots att vi påstås vara ett så jämställt land så värderas manligt som mer värt och mannen är normen. - Absolut! Om man ska förnedra en man så brukar oftast kvinnliga attribut användas. "Grina inte som en tjej", "Bit ihop, du är väl ingen kärring heller?" och så vidare.
 
Kvinnor som använder rosa ses som mindre seriösa. - Av vad jag personligen sett så framställs kvinnor som använder mycket rosa som flamsiga, ytliga, korkade och vimsiga. Dags för en förändring.
 
Folk piper och säger "Åh vilken söt tjej", sänker rösten och säger "Oj vilken stor kille". - Och barnen tar intryck. Tro inte att barn inte påverkas alls av sådant bemötande, speciellt inte om det blir väldigt entydigt och upprepande. Om de från födsel utsätts för bara eller till övervägande del av en typ av kommentarer så kommer det påverka dem.
 
Det är alltid flickorna som "ska ändras". Att klä pojkar i rosa upplevs som förlöjligande. Som jag nämnt lite tidigare: "Flickigt" har låg status. Inser inte folk att de genom att anse att pojkar inte får ha rosa ser ner på flickor? Att pojkarna inte får "sänka sig" till flickornas status. Helt skruvat.
 
Rosa kan även användas eller undvikas som tecken på "klass". Rosa anses vara "låg klass" i många fall.
 
Dyrare kedjor har mer neutrala kläder medan billigare har väldigt uppdelat. - Det blir alltså en fråga om familjens ekonomi i en del fall. Att kunna klä sina barn neutralt blir en prisfråga.
 
Det "tjejiga" nedvärderas som sagt. Pojkar får inte ha rosa och tar till slut avstånd från det själva också, bland sina kompisar, för att det anses sämre att vara tjej. Istället för att sluta klä flickor i rosa så måste färgen tillåtas även för pojkar. Det "tjejiga" och flickor måste höjas.
 
Relationen mellan två barn av samma kön tolkas som vänskap medan motsatsen tolkas som kärlek. - Detta har jag varit med om många gånger. Har sagt ifrån och sagt att mitt barn har KOMPISAR, och att ett barn inte automatiskt blir en "fästmö" bara för att hon är en flicka. Det är inte konstigt att det kan vara svårt att ha vänner av det andra könet eftersom det ända från vaggan förväntas att det existerar en heterosexuell kärlek mellan alla barn. En del kanske tycker det är "gulligt" att kalla barnen för kärlekspar och så vidare, men jag anser att det försvårar relationerna istället.
 
Samma beteende tolkas olika. - Om en pojke skriker kan folk yttra: "Oj vad arg och bestämd." Om en flicka skriker så kan folk yttra: "Oj, vad rädd hon blev. Nu är hon ledsen." Jag har själv varit vittne till hur exakt likadant beteende har tolkats olika beroende på barnets kön. Det har även gjorts studier som visat på dessa tendenser. Sedan påstår folk att de behandlar lika. Då är de ganska blinda.
 
"Jag har rosa och de andra har vanliga kläder. Vad fin jag är." - Flickor får lära sig att rosa är speciellt och att annat är "vanligt".
 
Flickor vill ha "fina" kläder. För att passa in och väcka uppmärksamhet. Inga "fula" pojkkläder. - Medan pojkar alltså får lära sig att rosa "flickkläder" är fel för dem och att "tjejigt" är något man ska undvika, så får flickor lära sig att deras utseende är väldigt viktigt och att de genom att vara väldigt "flickiga" och ha på sig rosa får mer uppmärksamhet än om de har "vanliga fula pojkkläder" på sig. De får bekräftelse genom hur de klär sig, medan pojkar får bekräftelse för vad de gör.
 
Kvinnor bedöms som objekt i offentligheten och ryktet är beroende av deras kroppsliga presentation och därav lär sig kvinnor att bedöma sina egna kroppar. - Redan från att flickor är små så lär de sig att det är viktigt att se bra ut. Att vara söt, fin, vacker. Även vuxna kvinnor bedöms efter sin utsida i första hand och dessa kvinnor dömer även sig själva. Osäkerhet, brist på självkänsla och självförtroende, oförmåga att gå ut utan att vara "fixad" och så vidare är "mindre" problem. Självskadebeteende, ätstörningar och liknande är stora problem. Kvinnors värde bedöms ofta efter deras förmåga att "få en man". Om de är singlar (även då det är självvalt) så kan de betraktas som att det är "något fel på dem". Detta visas ofta upp i filmer, tv-serier, litteratur... Att inte bli påverkad av det är snudd på omöjligt. Även när man fått upp ögonen för hur det fungerar så är det ett tufft.
 
Ljust till flickor och mörkt till pojkar. Pojkar ska vara "hårda" och i filmer har de onda karaktärerna alltid mörka kläder på sig. - I de klädaffärer som kör stenhårt med en uppdelning så är det tydligt att det är många olika och ljusa färger på flickavdelningen med glada och söta tryck (små djurungar eller glada barn). På pojkavdelningen är det oftare mörka kläder med arga figurer på (monster, pirater eller allvarliga/arga barn). Någon gång ibland dyker det upp något plagg som bryter ut från det mönstret, men tyvärr händer det inte så ofta.
 
"Cool fast hon är tjej." - Både under min uppväxt och som vuxen har jag fått höra: "Du är riktigt bra på tv-spel, för att vara tjej", "Är du intresserad av sånt? Coolt, du som är tjej." Det är som att mitt kön är viktigare än både min personlighet och mina intressen. Så otroligt trist! Kan inte folk se individer istället och sluta med det där "fast hon är tjej"-larvet?!
 
Man har testat att använda rosa i fängelsen för att färgen lugnar och sänker blodtrycket. - En rätt så mild rosa alltså, inte cerise. Jag har sett en dokumentär om detta och det visade sig att våldsbrotten inne i fängelset sjönk. Färger kan absolut påverka humör tror jag och om rosa då har funnits ha en lugnande effekt så är det kanske inte så konstigt om flickor upplevs som lugnare än pojkar?
 
Flickföräldrar är inte oroliga över jämställdhetsarbete i förskolan, men pojkföräldrar uttrycker en oro att det skulle "gå för långt" och göra pojkarna feminina. - Jämställdhet kan inte gå för långt. För då blir det ojämställt igen fast åt andra hållet. Och åter igen pekar man på att det är något "fel" med det feminina. Det är inget som helst fel på det. Alla människor borde ha rätten att utvecklas till sina egna individer och vara som de är, oavsett kön. Jag är lite mitt i. Feminin i en del, maskulin i en del och neutral i en del. Jag tilläts vara mig själv som barn.
 
Könskategorisering = våldsam akt av begränsning. Exempel: en pojke älskade allt rosa och sedan plötsligt gillar han allt utom rosa för att passa in. - Det där att känna sammanhang, att tillhöra, att få vara med... det är en väldigt stark mänsklig drift i de flesta människor. Även när man bryter mot normerna så känns det skönt att prata med andra som också bryter mot normerna. Så att man känner att man inte är ensam. Alla söker detta. Eller nästan alla. Men att känna sig tvungen att försaka delar av sig själv för att hitta detta, det tycker jag är sorgligt.
 
Kroppsspråk - att kvinnor har mindre rörelser och tar mindre plats är påverkat av kvinnors ställning i samhället. Män tar plats för att de har makten och är vana vid det. Inte biologi eller anatomi. - Väldigt intressant att läsa detta stycke. Märker själv ovanan män har av att skreva och till och med ta upp min plats på flyg, tåg, buss, tunnelbana, spårvagn... ja alla färdmedel där man färdas flera tätt tillsammans. En kvinna som gör samma sak anses olämplig. Det är "fult" för en kvinna att göra det. En kvinna ska sitta med benen ihop eller korsade. Så där "kvinnligt". Det är skönare att ta den plats man behöver. Jag vill dock inte gärna ta över någon annans plats och det är därför jag ofta blivit lite undanskuffad för att mannen bredvid bara brett ut sig mer då jag flyttat mitt ben lite för att jag inte vill ha kroppskontakt. Testa att bara gå på rakt fram någon gång och se vad som händer.
 
Småflickor har rosa för att deras mammor köpt det. När de blir äldre väljer de ofta bort det mesta rosa. "Rosa fasen" bara ett påhitt av vuxna. - Jag behövde egentligen inte läsa i en bok att den rosa fasen är påhittad av vuxna. Det visste jag redan. När jag växte upp så fanns inga rosa faser eller prinsessfaser. Topp till tå rosa klädsel inträffade väldigt sällan då, men tittar man i lekparker numera så är det väldigt vanligt. Jag fick aldrig höra "rosa är för flickor" och det fanns pojkar som hade rosa tröjor eller t-shirts. Förstår inte hur en färg kan ha blivit något så enormt känsligt på bara två årtionden.
 
När man växer upp bör man distansera sig från rosa för att inte framstå som omogen och barnslig. - En liten fortsättning på det här ovan. När flickor blir äldre och är på väg att lämna barndomen så väljer de ofta bort det rosa och "gulliga". Ett sätt att visa att de inte är barn längre utan vill bli mer vuxet behandlade.
 
"Det krävs mod för att konsumera motvalls." - Särskilt för pojkar verkar det. Flickor kan röra sig över hela spektrat, men pojkar är förnekade en del av det.
 
Män kan använda rosa för att visa integritet. Självtänkande. Ett avbrott från "uniformen".
 
Om man är man så kan val av rosa vara ett tecken på mognad. Att man är trygg i sin sexualitet och manlighet. Det krävs mod. - Ja, även i vuxenvärlden krävs det alltså styrka och mod av en man att bära rosa. Då kan man förstå att pressen rosa=inte för pojkar/män slår hårt mot barnen.
 
Svenska män som ska föreställa så jämställda har svårt för en färg. - Åter igen blir jag fundersam över hur en färg, en enkel färg, kan ha så många associationer bundet till sig och vara en sådan känslig grej.
 
Män intresserade av mode genom historien, men dagens mansroll har gjort så att han överlämnat till sin fru att shoppa. - Ja, varför lärs tjejer att shoppa medan killar lärs att avsky det? Det tas för givet hela tiden. När min sambo inte kunde bli med på en shoppingresa till Ullared så antogs att han avskydde att shoppa, men det hela var en ekonomisk fråga. För han gillar att åka dit och shoppa. Varför förutsätta? Det är det jag menar med att barnen "lärs" till ett visst beteende som ska "passa" deras kön.
 
"Flickigheten" anses ofta vara problemet till att vi inte kan bli jämställda. Queer femme(inister) menar att den inte ska behöva vara det. Att det flickiga inte ska nedvärderas. - Samma sak igen. Det "flickiga" och "feminina" nedvärderas av många.
 
På ganska kort tid har rosa fått en ny betydelse och innebörden verkar näst intill uppfattas som naturgiven. - Folk anser att rosa är flickfärg "bara för att det är så" och att det alltid varit så. Var skedde förändringen? När skedde den? Som sagt så ansågs det inte vara det när jag var barn på 80-talet. Så hur kan även äldre personer tycka att det är så? Selektivt minne?
 
Sammanfattningsvis kan jag säga att boken väckte (som ni kan se) många tankar. Den var intressant och jag fick lite perspektiv som jag inte tidigare haft, samt lite nya tankar.
 

Kampsportsdräkt till Connors Teresa

Det var förra året som jag köpte denna dräkt på Gekås, men nu när vi varit tråkiga och sjuka ett tag så ville jag muntra upp Connor så då kom den fram. Hans docka Teresa fick äran att ta den på sig. När hon hade den på sig så sa han att hon var Marie. Han är så glad i sin moster och direkt det gäller kampsport (oavsett vilken) så tänker han på henne...hehe...
 

Kartintresset "smittar"

Prassel prassel, hörde jag igår eftermiddag. "Vad gör du Connor?" frågade jag. "Jag letar stolpar med min karta." svarade han.
 
Hehe... vilken sötnos! Han har varit med när Robin och jag letat stolpar i Stolpjakten och igår lekte han att han letade på egen hand. Mitt enorma kartintresse har jag fått från min pappa och jag har inget alls emot ifall Connor skulle få det intresset han också. Lokalsinne har han redan visat att han har eftersom han alltid hittar till en plats han varit på och han kommer ihåg vad det är han gjort på olika platser och vem han varit med. Känns bra när ens barn ärver även en del positiva egenskaper från en. De negativa ska vi inte ens prata på *host* envis *host*.