Fattige konstnären Johan Fahlén tar hand om grannbarnet Ninni när hennes mamma dör. Ninni sitter i rullstol och Johan har lovat henne att han ska hjälpa henne med sjukhus och läkare så hon ska kunna gå igen.

 

Det här är versionen jag såg som barn. Det finns en äldre från 40-talet som jag skulle vilja se, men den här med Cornelis Vreeswijk är väldigt fin! Connor såg den också nu senast. En skildring av att vara fattig och hur andra kan ha fördomar om det. Ett barn får till exempel inte leka med sina fattiga kompisar för de är "dåligt sällskap". Barnen bryr sig ju inte om sådant förrän vuxna sätter dessa idéer i dem. Dessa barn växer upp inne i staden och att se deras reaktioner när de får chansen att komma ut på landet, tack vare Fahlén, är otrolig. Jag är uppväxt på landet så för mig var storstaden spännande som barn. Men jag är väldigt tacksam att jag växte upp på landsbygden. Jag har fått så mycket med mig som jag värderar högt.

 

Det är bra musik i filmen och vid flera tillfällen är tårarna nära. Rekommenderar filmen!