I en värld där dinosaurier och människor lever sida vid sida finner dinosaurien Arlo en osannolik vän.

 

Filmen lyckas att vara tragisk och söt på samma gång. Det är något jag upplever som ganska typiskt för barnfilmer. Det ska börja med en tragedi och saker ska vara sorgliga, för att sedan vända och bli så där söta så man inte vet om man klarar att fortsätta titta. Det är en rätt intressant tanke kring hur världen hade sett ut om dinosaurierna inte utrotats, men sedan så är det ändå en barnfilm. Dinosaurierna är väldigt förmänskligade.

 

Omgivningarna tycker jag är väldigt fint animerade! När det gäller karaktärerna så känns en del mer som karikatyrer än som trovärdiga figurer. Det inträffar en del komiska saker i filmen också, så det är inte bara ledsamt eller sött. Som vanligt så innehåller den här typen av film ett budskap om moral och om att växa som individ. Min 6-åring tyckte mycket om den!