Premiären på bio var lite senare i Sverige (oktober 1987), men i USA var det i augusti 1987 som filmen hade premiär. Dirty Dancing. En film som håller än idag då den berör tidlösa ämnen. En ytlig romantisk film om dans säger en del? Visst, man ser olika saker. Det jag ser är en mångfacetterad, samhällskritisk och feministisk rulle.

 

Till exempel...

 

...pratar Johnny (Patrick Swayze) minst lika mycket känslor och drömmar som Baby (Jennifer Grey).

 

...Baby's pappa (Jerry Orbach) ska föreställa familjens överhuvud, men är i grunden riktigt mänsklig. När Baby konfronterar honom så får man se honom visa känslor och gråta. Han är mån om sin familj och när allt gäller så är det deras lycka som är viktigast, inte vad andra människor kan tro om dem. Han vågar även erkänna sina misstag.

 

...Baby's mamma (Kelly Bishop) är där som en stabil klippa i bakgrunden hela tiden. Hon har mer inverkan än många tror, om man tittar bortom ytan.

 

...måste Penny (Cynthia Rhodes) genomgå en abort, men det är hela tiden svinet Robbie (Max Cantor) som får skulden för att han utnyttjat henne och sedan inte bryr sig när det visar sig att hon är gravid. Hon skuldbeläggs inte och trots komplikationer så säger den riktiga läkaren att hon kommer kunna skaffa barn i framtiden. Sättet man tar upp olagliga aborter och hur viktigt det är med säker kvinnovård är väldigt välgjort.

 

...är uppdelningen mellan de "fina" människorna (de som går på högre utbildning och de som har pengar) och de "lägre" människorna (arbetarna, de mindre välbeställda) väldigt tydlig. Som svinet Robbie säger "en del människor räknas, andra inte". Detta bryts i slutscenen då man integrerar som bara den på dansgolvet.

 

...Baby kommer till insikt om att allt inte är svart eller vitt (relationen med systern (Jane Brucker) blir också bättre till exempel), Johnny får upp hoppet om att han räknas.

 

Jag har säkert fler punkter, men dessa är dem jag kommer på just nu. Sedan är självklart dansen och musiken en stor del av filmen och den är helt fantastisk! En del scener är så pinsamt igenkänningsbara ("I carried a watermelon") och det är också en del av charmen med filmen. Att karaktärerna verkligen ÄR mänskliga och kan relateras till.