Skillnader och likheter

Min syn på saken. Att uppmärksamma skillnader mellan grupper av människor skapar distans och kan bilda rädsla och hat. Ett "vi och dem". Att uppmärksamma likheter kan bygga broar, skapa förståelse och empati. Därför föredrar jag det sistnämnda. Det går förstås att prata på olikheter också, men först efter att man skapat en förståelse. Pratar man direkt och endast om olikheter så avhumaniserar man "de andra" och skapar, som sagt, en distans. Detta gäller oavsett vilka "de andra" är, om det så handlar om kön, religion, etnicitet, sexualitet etc.

Kommentarer:

1 GeorgVanHalen:

Det är viktigt att ta upp likheter och olikheter, men även måste man förstå att människan är både god och ond. En bra människa är kapabel till dåliga saker och en dålig människa är kapabel till bra saker.

Kändisar hyllas som "ofelbara" sen när dom gör "fel" så kan hela deras karriärer vara över. Men bara för att man spelar en dålig match, gör en dålig film eller ett dåligt album betyder det väl inte att man aldrig kan göra något bra igen?

Gällande minoriteter tycker jag många "lantisar"/smygrasister osv. lägger upp en bild som är osann, men även media åt andra hållet. Bara för att en människa är minoritet säger det ingenting om hur människan är. Många av människorna jag gillat mest är minoriteter och en del av människor jag ogillat mest har också varit minoriteter. Jag tror vissa personer har förstått att dom "representerar sitt folk" och därmed agerar som en förebild.. Medan andra gör precis tvärtom och förstör mer för bilden av sitt egna folk än något annat.

Svar: Men är det inte fel att en person i minoritet ska stå som representant för alla i den minoriteten, medan majoriteten enbart står för sitt eget? Jag kan ta ett exempel... Nu är inte Sverige ett land där folk generellt är så väldigt troende, men jag som ateist sticker ut ändå eftersom många är "traditionalister" och t.ex. döper sina barn trots att de inte är troende. Att folk undrar och frågar uppmuntrar jag, men det är många som inte velat lära sig något utan bara ifrågasatt för att man gör annorlunda. Däremot anser de sig själv helt fria från att behöva svara på några frågor alls och om man bara i nyfikenhet undrar om skälet till något beslut de fattat så är ilska en vanlig reaktion. "Det bara är så" eller "Det är så och har alltid varit så" är nog de vanligaste svar jag fått. Så varför måste JAG motivera mina val med, i princip, en hel uppsats (som sedan inte godtas ändå) och varför ska just jag ses som någon form av representant bara för att jag är i minoritet? Av alla de ateister jag träffat så har det varit ungefär lika många likheter och skillnader som till de flesta personer.
Highlandertess

2 GeorgVanHalen:

Frågade mina föräldrar som är döpta, men som inte döpt något av oss barn om detta! Den enda som ifrågasatte varför barnen inte blev döpta var min morfar som var relativt religiös. Han sa bara "Om er mamma (min mormor) levat nu..". Sen nämnde han det aldrig igen. Tycker det är konstigt att folk tvingar dig att förklara dig. För om man inte gör det av högst religiösa skäl så borde det väl inte spela någon roll? Jag struntar fullständigt i om folk är döpta eller inte. Ser det varken som positivt eller negativt. Du borde ställa en motfråga till dom: "Ser ni ner på mitt barn för att Connor inte är döpt?". Svarar dom "ja" så är dom dumma i huvudet. Annars lär dom få sig en tankeställare.. Om min framtida fru/sambo skulle absolut vilja döpa våra barn skulle jag antagligen låta henne göra det. För hennes skull, men det är inget jag skulle förespråka eller ta upp själv. En kompromiss ifrån min sida :)

För att få respekt måste man ge respekt. Jag tycker det gäller både majoriteten och minoriteten. Det dom frågar dig inte visar tecken på respekt. Respekt handlar inte alltid om att göra eller vilja samma sak, men att acceptera att du gör det.

Svar: Exakt!
Highlandertess

Kommentera här: