Valle får sparken från sitt jobb och blir dumpad av sin fru. I sin desperation är han villig att göra vad som helst för ett jobb. Så han fejkar en ny identitet som kvinna.

 

Det är lite Tootsie över filmen. Om ni inte sett den så handlar den filmen om Dustin Hoffmans karaktär som inte får jobb som manlig skådespelare och då låtsas vara kvinnlig skådespelerska istället för att få jobb. Samma baskoncept i denna film alltså. Jag tycker filmen är mer tragisk och skrämmande än komisk. Uppenbarligen är det meningen att man ska skratta åt män i klänningar, men jag ser inte det som något konstigt eller komiskt alls utan mer som att alla ska få ha på sig precis det de känner för. Tycker det är en låg form av komik. "Titta, en man i KLÄNNING. Förnedrande eller hur? Skratta nu då." Uhm, nej tack. Det finns inget förnedrande med klänning. De som anser det ser ner på kvinnor och/eller är väldigt osäkra på sig själva. Inte så att alla måste ha klänning på sig. Det är en smaksak. Men man behöver inte nedvärdera själva plagget eller de som väljer att ha det på sig.

 

Björn Gustafsson (den yngre) gör första roliga rollen som jag sett honom i, enligt mitt tycke. Men man tar det väl långt *STORSPOILER* när han dör av hjärtinfarkt av att se personen han trodde var kvinna på toaletten. Jag kan ha morbid humor, men det där var alldeles för långt för mig.

 

Filmen visar upp en annan sak som jag tycker visar verkligheten, precis så ledsam som den verkligen är. När det hänt en sak och sanningen kommit fram om en flygolycka så flyger media och allmänheten genast på personens könstillhörighet. Står och skanderar om att "om piloten varit man så hade detta minsann aldrig hänt". De skanderar detta då de inte vet att piloten faktiskt ÄR en man. Folk är så otroligt blinda och drar genast paralleller till en persons könstillhörighet (eller det de tror är personens könstillhörighet) och de "vet" att det beror på detta och inte på individen. Jag anser att man alltid ska se individen. Det man gillar, ogillar, är bra på, är mindre bra på och så vidare ska inte bedömas efter en könsskala. Då missar man väldigt ofta personen. Jag har fått höra att jag är en "typisk kvinna" som är bra på att planera, multi-taska och ha överblick och så har jag fått höra att jag "inte är som alla andra kvinnor" eftersom jag är logisk, har väldigt bra lokalsinne, gillar teknik, tv-spel och är lite av en "nörd". Ni som tänker på detta vis, har det aldrig slagit er att jag är JAG och inte behöver stoppas in i någon trång mall som ni och/eller samhället konstruerat?