Häromdagen upptäckte jag att en sak som jag fått efter min moster Sylvia hade förlorat hennes doft. Saknaden och sorgen jag känner efter henne blev starkare och det gjorde mig otroligt ledsen att "förlora" hennes doft. Jag kan inte beskriva hennes doft, men jag minns den ända sedan jag var riktigt liten och vi var och hälsade på hos henne.

 

Jag minns när min syster och jag lekte med bilarna som Sylvias barn hade kvar där. Jag minns när vi tittade på Trazan och Banarne på tv:n och jag blundade varje gång i slutet då aphänderna kom och tog bananen efter eftertexterna eftersom jag tyckte det var läskigt. Jag minns den knarriga trappan upp till hennes lägenhet. Jag minns draperiet av träkulor som hängde in till vardagsrummet... det som vi barn aldrig kunde låta bli att känna på (där kulorna rasade av en slinga en gång och vi blev rädda för skäll, men Sylvia blev inte sur alls). Jag minns födelsedagen när alla gäster hade köpt toalettpapper i skämtpresent för att Sylvia yttrat att hon behövde toalettpapper när någon frågade vad hon önskade sig. Hon hade MYCKET toalettpapper efter det. Jag minns undulaten hon hade i köket... som pratade på hela tiden då folk pratade, men tystnade när det blev tyst på folk. Jag minns Sylvias härliga skratt.

 

Saknar henne så otroligt mycket! <3