Häromdagen skrev jag ut några målarbilder från Rorri's hemsida och så målade Connor och jag lite. Tyckte jag såg lite tendenser i Connor till att vara som jag var som barn. Han verkade bli lite frustrerad när han inte kunde måla innanför linjerna och jag minns att jag reagerade på det viset som barn för att jag alltid ville kunna allt direkt. Kanske inte bästa egenskapen att ärva, men på ett vis var den positiv för mig i alla fall. Den gav mig en rejäl dos envishet.

 

Jag ser det (väldigt förenklat) som att man kan reagera på tre sätt om man blir frustrerad. Antingen kan man ge upp direkt, bli mer envis eller hamna nånstans i mitten. Mitten är troligtvis bäst för att ge upp direkt gör kanske att man slutar att ens försöka till slut och envishet kan faktiskt bli för mycket det också. Jag är ibland alldeles för envis vilket leder till nackdelar. Jag vill inte riktigt inse mina egna begränsningar. En balans vore fint. Jag hoppas att Connor ska hitta en fin balans och att jag kan hjälpa honom om han behöver det.