Kära Sylvia, vad svårt det är. Jag har sagt hejdå flera gånger nu, men ändå har jag inte fullt ut förstått att du är borta. Jag har så mycket att berätta för dig, att prata om med dig.

 

Idag var minnesstunden. Den var fin, jag tror att Sylvia hade tyckt om den. Fast hon hade kanske sagt till oss att inte vara så ledsna. När vi gick fram till kistan för att ta farväl läste pappa upp ett brev som jag skrivit till henne. Jag klarade inte av att läsa det så det var bra att han kunde. Brevet lades på kistan och vi lade en varsin ros på den. Connor lade även ner en teckning som han gjort. Han hade ritat en ballong till "Sylla" (som han brukade kalla henne).

 

Mitt brev

 

Sylvia

Jag hoppas du visste vad du betyder för oss

Jag hoppas du visste vilken glädje du gett oss i livet

Alla samtal om allt, alla minnen, alla skratt

Du hade temperament och kunde vara ledsen och arg

Vi kunde tycka olika, men fanns ändå där för varandra

Jag hoppas du kände den värme vi känner för dig

och att du förstod hur älskad du är,

även om vi inte alltid sa orden

På söndag får Connor sin sista födelsedagspresent från dig,

som du redan hade skaffat

Han får den som planerat, som att du är med oss

För med oss kommer du alltid vara

Kram