Berättelsen om Ernesto innan han blev mer känd som "El Che" Guevara. Filmen är baserad på Guevaras första resa genom Latinamerika som medicinstuderande med lepra som specialitet.

 

Den första timmen är dryg. Jag undrade hur jag skulle klara mig genom en timme till, men då hände något. Filmen djupnade och blev intressant. Riktigt intressant! Och engagerande! Jag blir så arg på en del omständigheter som tas upp i filmen angående leprakolonin som Ernesto och hans vän Alberto besöker och jobbar på ett tag.

 

Nunnornas sätt att överlägset se ner på de sjuka tar hårdast för mig. De vårdar och tar hand om dem, men samtidigt med den där överlägsna tonen konstant närvarande. Till exempel så tvingas alla friska att ha handskar på sig när de är på kolonin. Behandlad lepra smittar inte så användandet av handskar är en symbolisk gest som jag tycker säger: "Du är äcklig och smutsig och jag är så mycket bättre och renare än dig." Det gör mig arg. Men Ernesto och Alberto bryter mot regeln och behandlar de sjuka som människor. Det är härligt att se!

 

En annan regel som får mig att se rött är att nunnorna bara serverar mat till de som går på mässan. Deras religiösa mässa det vill säga. Flertalet patienter är urinvånare och har därför en annan tro. Det stör mig otroligt mycket att nunnorna förvägrar folk en basvara om de inte följer deras religion. Alla måste äta. Patetiskt beteende från nunnorna!

 

Som sagt en engagerande film som jag kan rekommendera! Vyerna som de färdas i är vackra, men det som berör i filmen är just det mänskliga.