Sett filmen Dear John
Filmen handlar om en soldat på permission som blir förälskad i en studenttjej. De får två veckor tillsammans innan han ska tillbaka till tjänstgöring. För att hålla kontakten skriver de brev till varandra.
Och nu menas RIKTIGA brev. Snigelpost. Det är så kul att få sådana riktiga brev! Jag har varit dålig på att skriva sådana själv på sistone, men något att tänka på kanske. Till filmen nu då. Jag spenderar ungefär halva filmen med att tänka: "dra upp byxorna, dra upp byxorna, dra upp byxorna, dra upp byxorna, dra upp byxorna". Ja, ni förstår. Soldaten John (Channing Tatum) har nämligen byxorna nere i knävecken nästan hela tiden och Savannah (Amanda Seyfried) har så låga byxor att man ser hennes skåra vid ett flertal tillfällen. Är det bara jag som tycker att detta är riktigt fult (båda grejerna)? Ja, jag hakar upp mig på en löjlig grej egentligen men filmen klarar inte att engagera mig nog så jag kan glömma det.
Filmen har en enda scen som jag gillar. Johns pappa (Richard Jenkins) är riktigt härlig och spelas otroligt bra och scenen jag gillar är mellan honom och hans son som läser upp ett brev som han skrivit till sin pappa, när pappan ligger på sjukhus för att han fått stroke. Känslorna i den scenen känns så äkta.
Resten av filmen engagerar mig som sagt inte. Den är tråkig.
Ja återgår till gamla bloggen....
Ja de där med jantelagen är så svenskt å jobbigt... ja ska nog göra som du... helt rätt...du å jag verkar dela många såna värderingar... å de är som du säger idag ska man tävla om allt... vem som har barn som kan saker så tidigt som möjligt å har dyrast kläder å deltar i flesta saker... de e sjukt. Barn får inte va barn längre....
Jag gillade ju denna film. Mest va de väl detta med pappan som berörde mig... att troligen var Autistisk...