Såg på slutet av programmet Debatt förra veckan då det handlade om plastikkirurgi (vägrar kalla det för skönhetsingrepp eftersom skönhet är olika för olika personer).

För mig personligen så är plastikkirurgi (även "icke-ingrepp" som botox och fillers) helt uteslutet. Enda gången jag skulle vilja ha det vore om jag till exempel var med i en olycka, hade en sjukdom, blev brännskadad eller liknande.

Innebär detta att jag är 100 % nöjd med hur jag ser ut? Nej. Jag har dagar då jag struntar i hur jag ser ut, jag har dagar då jag är nöjd med hur jag ser ut och så har jag dagar då jag är missnöjd. Steg för steg har jag dock arbetat med detta och dagarna då jag struntar i utseendet och då jag är nöjd är numera många fler än dagarna då jag är missnöjd. Jag har upplevt en del "osäkerhetsbakslag" och det här "arbetet" jag haft med mig själv har inte varit det enklaste, men det börjar bli bra. Jag känner mig mycket friare och mer som mig själv nu. Visst så gillar jag att klä mig fint och att ibland, till lite speciella tillfällen, sminka mig lite och fixa håret...det handlar inte om det. Det handlar om att jag inte upplever något tvång. Det är skönt, befriande!

Folk mår dåligt och vill operera sig för att må bättre. En nytt "skönhetsideal" har skapats med plastiga orörliga ansikten, stora plutmunnar och bröst som är för stora för kroppen. Jag har tittat på Real Housewives of Beverly Hills (tror serien heter så) och blir förskräckt över detta ideal. Människorna kan inte röra sina ansikten och deras läppar ser ut att explodera när som helst! Och det anses vara något man ska uppnå? Jag förstår inte...

Jag SKA dock ha så där långt hår igen, men på naturlig väg. Det kommer ta några år i och med att det numera är kring fyra centimeter långt. Älskar det långa håret! Kommer aldrig mer säga att det är dumt mot mig...hehe...