När vi sedan var på väg hemåt och nästan kommit fram till stan så blev jag så otroligt upprörd, förbannad och ledsen för där mitt i körbanan låg en påkörd katt. En olycka händer så lätt, men vem F********N bara lämnar den där mitt i vägen?! J****vla idioter! Vi stannade i alla fall och jag sprang till katten för att kolla. Den var död. Jag flyttade den till vägrenen och undrade vad jag skulle göra. Har aldrig råkat ut för något sådant tidigare.

Jag såg att den var ID-märkt (och då värkte det till ännu mer i hjärtat). Så jag ringde distriktsveterinärerna. Hon som svarade tog emot ID-numret och kollade upp det i kattregistret. Hon berättade att man kan ringa polisen för sådana ärenden, men jag blev väldigt väl bemött av henne så jag är glad att jag ringde dit. Sedan erbjöd hon sig att ringa ägaren för att berätta och det var jag tacksam för. Som kattägare (eller kanske man kan säga: kattägd) själv så vet jag hur jobbigt det kan vara att förlora en sådan älskling. Till och med JAG, som inte hade någon relation till katten, stod där vid vägen och skakade och grät. Om jag någon gång skulle köra på ett djur så vet jag inte hur jag skulle reagera...speciellt inte då det gäller tamdjur.

Fick samla ihop mig så jag kunde köra resten av vägen till stan i alla fall. Connor tittade på mig med stora ögon så jag förklarade för honom att jag var ledsen och att det blir så ibland, att även vuxna kan vara ledsna. Vet inte hur mycket han förstod, men han verkade slappna av när jag sa det.

Ger en ordentlig mental känga till de idioter utan samvete som lämnade katten på det där viset! Hoppas ni får fruktansvärda mardrömmar!