En missuppfattning med genus är att man vill "ta bort" kön och forma barn till något de inte är. Det stämmer inte alls. Man ger istället ALLA möjligheter. Man erbjuder barnet saker från olika områden istället för att hålla sig inom antingen "pojkavdelningen" eller "flickavdelningen". En del som jag pratar med är inne på detta spår. Att barnen har rätt att leka med vad de vill och ha på sig vad de vill, men eftersom de tror att genus alltid är "avkönande" så tar de avstånd från det. I en del extrema fall så kanske det blir på det viset och det är synd om dessa fall får stå som "modell" för hela genusteorin för det är verkligen inte detta det handlar om.

Genus är en del av läroplanen för alla förskolor och skolor. I läroplanen står:

Skolan har ett "ansvar för att motverka traditionella könsmönster" och den "skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter".

Att motverka traditionella könsmönster handlar INTE om att ta bort det kvinnliga och det manliga. Det handlar om vad man GÖR och vilken person man är. Att få öva sådant som inte är "ens grej" är något jag tycker är lärorikt och man blir en mycket bredare människa. Jag försöker hela tiden att göra saker utanför min trygghetszon. Någon sak kanske jag fortsätter med och någon kanske jag är nöjd med att bara ha testat. Ingen ska behöva vara rädd för att testa något för att några dumma personer kanske kommer med kommentarer. Mobbing tolereras inte!

RFSU skriver följande om genus:

"Genus är det man brukar kalla socialt kön och handlar om de förväntningar och föreställningar som både individer och samhälle har på hur människor bör vara och uppträda utifrån sitt biologiska kön."

Negativa uttryck om homosexualitet hänger bland annat samman med hur man uppfattar att killar och tjejer ”ska” vara, för att uppfattas som ”riktiga” tjejer och killar. En del menar att homofobi (rädsla för eller negativ syn på homosexualitet/homosexuella) i själva verket är en ”transfobi”, i bemärkelsen negativ syn på sådant som avviker från normerna för kön. Bland många pojkar i 12-15-årsåldern finns till exempel en rädsla att uppfattas som bög eller att man ska ha ett bögigt beteende, vilket i pojkarnas föreställningsvärld betyder ”mindre manlig” – något man absolut inte bör vara."

Det sista paragrafen gör mig ledsen. Killar beter sig på ett vis för att de är oroliga för att bli kallade "bögar". De begränsar sig själva. Det är, enligt vad jag märkt, mer accepterat (notera MER accepterat, vilket innebär inte helt accepterat) att tjejer är pojkflickor än att killar är flickpojkar (ett ord som inte ens existerar. Jag tycker även att vi ska stryka ordet pojkflicka för ett barn är en individ helt enkelt).

Jag kommer ihåg början av mina tonår. Jag försökte passa in ett tag, men mådde inget vidare av det. När jag bestämde mig för att bara vara mig själv så blev det mycket bättre. Folk kanske tyckte jag var konstig, men att vara sann mot sig själv ger ändå mest i slutändan. Det är detta genus handlar om. Att inte behöva följa en norm OCH att få följa normen om man det vill. (Sedan så följer väl inte någon människa normen till punkt och pricka, för alltid är det något som inte "passar in".) Det gäller vuxna i lika stor grad. Säger en man att han inte vill ha barn så reagerar folk inte nämnvärt. Säger en kvinna det så blir det uppståndelse. "Du kommer ångra dig", "ALLA vill ju ha barn, det är naturligt", "Bara du blir vuxen så...", "När dina vänner skaffar barn..." o.s.v. o.s.v. Det handlar också om genus. De förväntade könsroller vi har på oss. Varför ska människor behöva känna press från samhället och sin omgivning för att de inte följer en utstakad mall? Så länge de inte skadar någon.

Genus handlar inte om att forma barn, det handlar om att ge barnet möjlighet att forma sig själv.