Sett filmen Nanny Diaries
Annie har precis tagit examen och vill fundera över vad hon vill med livet. Under tiden tar hon jobb som nanny hos en familj på Upper East Side i New York. Där får hon konfronteras med både det ena och det andra och får en ny insikt i livet.
Det kanske är för att jag är mamma som den här filmen sätter sig i hjärtat. Jag blir så ledsen när jag ser det stackars barnet som gör allt han kan för att få mammas och pappas uppmärksamhet, medan de är upptagna med sitt. Det verkar som att de skaffat barn bara "för att". För att det är så man "ska göra", som en statusgrej och så vidare. Pappan är speciellt känslokall, även mot sin fru. Han bryr sig bara om sig själv och sitt anseende.
Jag gillar filmens upplägg. Att den berättas ur Annies synvinkel som en uppsats till hennes ansökan till högre universitetsstudier. Det gör filmen mer intressant! Att hon behandlar det hela som en antropologisk studie lägger upp hela filmen på ett annat vis än vanligt. Visst så är den inte så väldigt annorlunda och den är förutsägbar, men själva upplägget ger ändå det där lilla extra. Som sagt så är den inte så komisk som jag trodde så jag skulle inte klassificera den som komedi.
SV: Jissus vad filmer det fanns på Ullared! jag var i himmelriket men du kan andas ut för jag fick bara med mig en ända hem. Hade de jag ville och så slog snålheten in på de andra.
SV 2: Ang. X-men postern så ser faktiskt deras huvuden något stora ut. Men om jag hade märkt det själv vet jag inte, det var när du påpekade det som jag upptäckte det.
SV 3: Buried, jag tänkte med lite i de banorna ett tag. Att allt bara var ett test, men sen så kom jag in på: Han är så jävla död och det var han ju sen med.
Nanny Diaries såg jag för ett bra tag sen och jag kom ihåg att jag blev så äcklad av gubben som dreglade över sin nanny. Usch så äcklig.
Tyvärr tror jag att de glömmer bort sina barn i många familjer i USA där familjerna är rika. Och då undrar jag varför de ens ska skaffa några.