Jag funderar lite på varför det är acceptabelt för en man att säga att han inte vill ha barn, men inte för en kvinna. Om en man säger det så är det ok och inget mer med det. Om en kvinna säger det så blir det genast "du kommer ändra dig", "när dina kompisar skaffar barn så blir du också babysjuk", "när du blir vuxen så kommer du vilja", "det smittar när andra får barn" och kvinnan ses som onaturlig som inte vill ha barn.

När ska vi komma ifrån det gammalmodiga tänkandet och se folk som individer som vill olika saker med sina liv? Förr hade kvinnor inte så mycket val, numera är det åtminstone lite mer jämställt så att fler valmöjligheter finns. Och varför ska så mycket av ansvaret falla på kvinnan (inte bara på själva valet om att skaffa barn utan även på att ta hand om eventuella barn)? Om mannen "hjälper till" så är han så duktig så, medan kvinnan SKA göra det för annars är hon onaturlig. Jag tycker att man är två om att få barn och då är man två stycken som "tillhör" barnet. Biologiskt sett är det kvinnan som bär barnet och föder barnet, men känslomässigt är man alltid två stycken (med några undantag).