Spoilers förekommer helt definitivt! Förlagschefen Margaret Tate (Sandra Bullock) ska bli utvisad till Kanada, men kommer då på tanken att utpressa sin assistent till att gifta sig med henne. De åker till hans familj för att övertyga alla om att kärleken är äkta. På vägen inträffar förstås en del komplikationer.

En förutsägbar, men roande film. Den lockade fram många skratt hos mig i alla fall. Betty White är underbar som killens farmor! Några saker känns dock olustiga och mest pinsamma...som den lokala manliga strippan Ramone. Då satt jag och gömde mig bakom en kudde. Ni vet den där känslan man kan få ibland när man tycker något är pinsamt å någon annans vägnar? Så kände jag då. Det är inte ofta jag känner det.

När filmen var slut var betyget roande och sevärd, men det var ändå något som gnagde och inte kändes rätt. Jag fick fundera ett tag, men kom så på det. När Sandras karaktär är karriärsinriktad så är hon ensam, perfektionist, sorgsen, ilsken och stel. När hon sedan hittar kärleken så släpper hon på sina krav och blir mer "mjuk". Då hennes assistent friar till henne på riktigt och sedan kysser henne på kontoret så ropar en medarbetare "Yeah, you show her who's boss". DET var det som gnagde i mig. Hon var olycklig när hon var chefen, men hon blev lycklig när hon fick en man som visade henne var skåpet skulle stå? Man skulle kunna tro att det är övertolkning från min sida, men den gnagande känslan fanns där innan jag kom på VARFÖR den fanns där.

Köp DVD på Ginza