Min förlossningsberättelse
Kvällen den 18 augusti såg jag och Robin på en film medan han masserade mina fötter och ben som var svullna. När jag gick och lade mig så kände jag inget utöver de vanliga krämporna, men runt 1-tiden vaknade jag av sammandragningar. Det hade jag haft av och till i flera veckor så somnade om. Strax före 5 vaknade jag igen och sammandragningarna var värre. Gick på toa och så tog jag ett par Alvedon innan jag lade mig igen. Det blev värre av att ligga så jag satte mig på knä bredvid sängen och lutade mig med armbågarna mot den för att lätta lite på det. Det lättade mer än jag trodde för när jag satt där så blev det plötsligt ett SPLOSH och vattnet gick.
Jag blev rejält förvånad. Bebisen skulle inte komma förrän om 2,5 veckor. Men det var ingen tvekan om att det var vattnet som gick, det kändes verkligen inte som något jag upplevt tidigare. Så jag väcker Robin och säger att vattnet har gått. Han blir klarvaken på 2 sekunder och säger att "nu åker vi in". Jag tycker att vi ringer först, men fastnar på toaletten eftersom det rinner vatten hela tiden så Robin får ringa. Efter att han pratat lite med förlossningen så får jag telefonen. Barnmorskan eller sköterskan Anna säger att det låter som att det kan ta tid eftersom mina sammandragningar är milda och jag är förstföderska. Jag nämner att vi varit på tillväxtultraljud och då tycker hon och en kollega att vi ska åka in ändå. Men först skulle jag ta en dusch och äta frukost.
Vid 6-tiden åkte vi mot Karlstad och värkarna var inte alls farliga. Ungefär vid halv 8 träffar vi barnmorskan Kristina och hon vill göra en CTG-kurva för att kolla vad som pågår. Vi får rum 3 och där sätts remmarna på min mage. Värkarna är regelbundna och starka så vi blir inskrivna. Väldigt skönt tycker jag, för ville verkligen inte åka hem igen. Värkarna eskalerar snabbt och vid kvart i 9 ber jag om att få testa lustgas.
Inte så farligt än.
Värkarna blir snabbt värre och jag säger till Robin att jag tror lustgas är lurendrejeri. Märker inte att den tar bort smärtan, däremot blir man så hög efteråt så att man "glömmer bort" smärtan man just hade. Smärtan inte så farlig än vilket märks eftersom jag fortfarande var fullblodad skeptiker. Vid halv 11 var värkarna så illa att jag inte längre tog mig ur sängen. Började oja mig rejält. "GE MIG NÅGOT!" "JAG BEHÖVER HJÄLP!" "EPIDURAL." En narkosläkare tillkallas efter att man satt ett dropp på mig. Han förklarar hur han ska gå tillväga, medan jag bara tänker "MEN GE MIG DÅ! Jag struntar i hur det går till och vad du ska göra!" Struntar totalt i hur mycket man sticker i mig. Personalen sade att jag hade riktigt effektiva värkar och att det märktes på grund av att det kom fostervatten nästan varje gång jag hade en värk.
Epiduralen börjar verka, men jag har kvar lustgasen. Det känns lite som en livlina att hålla i masken och ha något att koncentrera sig på förutom det onda. Efter 2 timmar slutar epiduralen att verka. Barnmorskan förklarar att jag gått vidare till nästa skede så snabbt och att epiduralen inte fungerar för det skedet. "WHAT?", tyckte jag. Det hade ingen berättat. Jag trodde epidural var vattentätt mot smärta. Börjar gnälla om "aldrig mer" och "ge mig nåt" och av någon anledning så börjar jag peka ut var på kroppen jag har ont. "Jag har ont DÄR." "Nu gör det ont HÄR." Lustgasen uppskruvad nästan till max så jag är helt svävande i pauserna mellan värkarna. Pauserna som helt plötsligt inte var 2-4 minuter längre utan max 1 minut. Skiftbyte så en ny sköterska (Ingalill) och barnmorska (Marianne) kom till oss. Jag begär vikarie som kan ta över för mig, men riktigt så fungerar det ju inte med förlossning.
Jag börjar känna mig skitnödig och får bäckenbottenbedövning av barnmorskan. När hon är ute ur rummet känner jag att jag MÅSTE skita. Sköterskan hämtar barnmorskan som säger att det är dags att krysta. "NO WAY!", tycker jag. Det går inte att klämma ut en bebis den vägen. Inte för mig i alla fall. Så nu börjar jag gnälla om att "Jag kan inte", "Det gör för ont" och så vidare. Jag liksom hör mig själv tala och tycker att jag ska ta mig samman, men det funkar inte. Får blåsan tömd av en kateter. Till slut trycker de upp benen på mig mot magen och börjar trycka på magen medan jag vid värkar ska ta i som bara den. Orkar först inte med det, men så säger någon i rummet (är helt groggy vid det här laget) att smärtan försvinner inte förrän bebisen är ute. Då blir jag riktigt arg på mig själv och tar i mer än vad jag trodde jag orkade.
Efter sammanlagt 5 krystvärkar, varav jag egentligen bara tog i på 2 stycken så säger barnmorskan till mig att titta ner. Där får jag se att huvudet är ute. Jisses! Resten av kroppen kommer av sig själv. Barnmorskan håller upp bebisen och säger "Titta vad det blev". En liten pojke, en liten Connor! 2700 gram och 47 cm lång. Klockan 14.59 på eftermiddagen den 19 augusti, cirka 10 timmar efter att vattnet gått. Värkarbetet avstannade inte ett dugg även fast jag fick en del bedövning som brukar göra att det saktar av. Blev sydd med ett par stygn då det sprack litegrann.
Robin var med som stöd hela tiden och skötte sig väldigt bra, men jag var så fokuserad på mitt mot slutet att jag då bara minns att han fick sköta om lustgasen (jag kanske missbrukade den...? hehe) och att han klippte navelsträngen. Tror han pussade på mig några gånger, men var som sagt helt uppe i mitt.
Jag nästan bad om ursäkt efteråt för mitt beteende som jag hade uppfattat som gnälligt och hemskt. Barnmorskan sa då att jag skulle testa att gå en dag bredvid dem på jobbet, DÅ skulle jag få höra gnäll. Jag hade varit jätteduktig sa de och det var bara jag som hade svårt att tro på mig själv och vad jag klarar av. Jag hade varit ett "enkelt fall".
Nyfödd Connor.
Efter 2 timmar duschade jag. Det var kusligt för benen bar mig knappt. Sedan fick vi ett övernattningsrum på Förlossningen, där vi serverades goda smörgåsar, äpplesaft och varm choklad. Dagen efter fick vi välja om vi ville vara kvar på Patienthotellet eller åka hem. Jag kan slappna av mycket bättre hemma så vi åkte hem.
Mumsigt!
Hoppas du mår bra!
Du börjar inte med dina mediciner förrän efter du har ammat färdigt eller? Om du nu ska amma dvs!