Jag lyckades få till en till soloresa till husvagnen i Norge innan säsongens slut! Första dagen blev som vanligt resan dit och mys i husvagnen. Kantklippte lite gräs som växt upp bara. Som vanligt har jag alltid flera vandringsturer med i "bagaget" och sedan bestämmer jag vad som passar baserat på dagens väder, prognos och hur jag mår. Denna gång föll valet på en rundtur till Solspeilet. Solspeilet är tre stycken jättestora speglar som reflekterar solens strålar ner till torget i Rjukan, eftersom orten är utan sol en del av året.

 

Jag började vid nedre stationen av Krossobanan och istället för att ta den upp (som jag gjort förut) gick jag Ryes vei. Detta eftersom det låg flera geocacher längs den som jag inte hade tagit än. Det snirklade sig 4 kilometer upp till övre stationen av Krossobanan. Därifrån följde jag leden Solstien mot Solspeilet. Det finns flera geocacher här också och tack vare dem fick jag se saker jag annars skulle ha missat (om jag bara följt leden). Rastade då och då eftersom det bar mycket uppför och sedan gick det en del nedför till Solspeilet. Då befann jag mig på Haddelandsvegen där det varnades för svårt underlag vid väta. Som tur var sken solen och det hade inte regnat på ett tag. MEN...

 

Vägen tillbaka ner till Rjukan var den absolut jobbigaste jag någonsin vandrat! Det var så brant nedför och det var aldrig någon vila (det vill säga inget parti som var lite planare). För att kunna vila fick jag ställa mig med ryggen mot ett träd och luta mig mot det. Det kändes rejält i låren och tårna ömmade. Jag har gjort många toppturer i den här trakten, så därför blev jag lite förvånad över att detta var den kämpigaste tur jag gjort. (När jag skriver detta i slutet av oktober har jag fortfarande blå stortånaglar och vänstertån värker vid längre promenader. Det har jag aldrig varit med om förut.)

 

Till slut kom jag ner i Rjukan och gick tillbaka till Krossobanan där bilen stod och väntade. Vanligtvis ägnar jag en given tid åt att leta geocacher innan jag går vidare, men här tänkte jag att jag nog aldrig återkommer så jag överskred tiden på nästan varenda en. Därför tog turen en timme längre än jag räknat med och när jag kom ner i Rjukan gick solen ner. Hade lampa med förstås, men i samhället lyste det upp ändå så jag klarade mig utan.