En jazzpianist och en strävande skådespelerska möts...

 

En väldigt visuellt vacker film både när det gäller miljö, kläder, koreografi och sång. Emma Stone är fantastisk! Hon är en stor favorit hos mig och hon gör mig inte besviken i denna film! Hon fick även sin första Oscar för denna roll. Hon har ett sådant uttrycksfullt ansikte och hennes ögon är så levande. Det känns som att man ser allt hon känner och att skådespelare kan skådespela med ögonen är något av det viktigaste för mig. Och hon kan sjunga. Härligt! Ryan Gosling har jag inte gillat i något, men i den här filmen är han inte olidlig. Han är helt ok. Med en annan co-star kanske han inte funkat, men med Emma blir det bra.

 

Filmen är väldigt vacker som sagt och kanske finner en del det svårt att se allvaret bakom den glättiga ytan i musikaler. I en del scener så för musiken en åt ett helt annat håll känslomässigt än vad handlingen gör, men samtidigt så ger det ett extra djup. För det är väldigt vanligt att en person som säger att hen mår bra egentligen mår dåligt, så att det även är så i denna film ger det där lilla extra. Kanske är det bara jag som tolkar det så, men så ser jag det i alla fall.

 

I en del scener blir filmen lite "corny", men jag gillar det ibland och när första scenen började på det viset så bestämde jag mig för att släppa på gränserna och bara njuta av den. Det är en blandning av dans, musik, corny, allvar, humor och sorgsenhet. Jag tycker filmen är väldigt välkomponerad och välspelad. Sådana små grejer som hur Sebastian (Ryan Gosling) låtsas som att han inte hittat sin bil efter en fest bara för att följa med och prata mer med Mia (Emma Stone) medan hon söker efter sin bil... Charmigt! Jag gillar sådana små diskreta gester. En mysfilm med feelgood-stunder och allvar. Den hyllar det "gamla" Hollywood väldigt tydligt i en del scener och det tycker jag är en fin detalj. Är man inte totalt anti musikaler så rekommenderar jag den!