Det är skönt att bädda rent när man är sjuk. Man kan i alla fall få tro att en del baciller försvinner på det viset...hehe...

 

Efter ett år tillsammans friar Tom (Jason Segel) till sin flickvän Violet (Emily Blunt), men oväntade händelser drar ut på förlovningen och bröllopet verkar komma längre och längre bort ur planerna...

 

Filmen har några scener som är lite roligare, men överlag är det en riktigt tråkig film där allt går att förutsäga redan från första starten. Skådespelarna har inte den utstrålning och kemi som skulle krävas för att göra detta till en intressant film. Det är en film i mängden och om ett tag kommer jag nog inte ihåg något alls från den.

 

Idag fick katterna ett prov på godis med posten. Om ni har katt och är med på Facebook så kan era gosisar också få en provpåse HÄR.

 

Jag lever med konstant daglig smärta, vissa dagar mer och andra dagar mindre. Därför kan jag inte förstå att en del kan tro att jag är rädd för smärta, att jag undviker att göra saker på grund av smärta.

 

Låt mig istället tala om hur det är och hur jag tänker. Jag tänker på att göra det jag kan för att leva "normalt" när det gäller att göra saker, speciellt när det kommer till mitt barn. Jag har begränsningar då det gör för ont, men oftast är smärtan något som förvärras ett tag efter att jag gjort något. En halv dag och ibland en hel dag efteråt kommer den. Ibland har jag varit dålig på att lyssna på kroppen och dålig på att beräkna och då kan smärtan helt däcka mig. Som ni kanske förstår så är detta inget bra alternativ, speciellt inte när man är förälder.

 

Men det är sådant jag inte alltid kan undvika. Ibland tror jag kroppen är inne i en "bra" period, men så visar det sig vara något annat och då drabbas jag hårdare om jag gjort något. Så det har hänt att jag behövt hjälp med Connor för att jag varit däckad. Jag har haft den hjälpen som tur är så det har funkat.

 

Jag lever med denna smärta varje dag och kan säga att den inte skrämmer mig längre. Och när jag då kämpar för att kunna göra i alla fall en del av allt jag vill så kommer någon och påstår att jag är "rädd för att ta i" för att jag är rädd för smärta?! Hade någon sagt detta när jag var yngre hade jag tagit åt mig och blivit ledsen. Nu blir jag istället förbannad. Hur kan en utomstående som inte lever I MIN KROPP, komma och säga hur det känns att vara jag??? Ni "förstå-er-på:are" där ute som tror att ni vet och kan allt om hur det är att känna som jag och att jag bara behöver "skärpa mig", ni "förstå-er-på:are" som säger att ni minsann jobbat heltid trots att ni hade en period med nackvärk - fattar ni inte att smärta är olika? Och fattar ni inte att det faktiskt påverkar på ett annat vis när man har långvarig smärta än när man har nackvärk ett par veckor??

 

Ett stort tack till er som försöker förstå, till er som inte kommer med spydiga pikar, till er som har förstånd nog att fatta att det är svårt nog att existera med detta tillstånd utan dessa "goda råd"! (Eftersom "goda råd" är inom "-tecken så hoppas jag att ni förstår att jag menar något helt annat än riktiga välmenade råd.)

 

Så som ni nog förstår nu så undviker jag inte smärta, jag lever med den - varje dag. Det enda jag försöker undvika och försöker anpassa mig kring är att smärtan inte ska bli så illa att jag inte klarar nånting. Så rädd för smärta? No way!

En film baserad på Gabrielles (Cocos) liv före hennes genombrott som kläddesigner.

 

En härligt genomförd film! Kan säga att jag inte visste så värst mycket om Coco tidigare, förutom att hon var en kvinna som tog sig in i en mansdominerad bransch och att hon aldrig gifte sig. Har sett en del av de kläder hon designat och tycker att hon gjorde användbara kläder till skillnad från många andra. Om filmen ger ett rättvist porträtt så gillar jag henne ännu mer nu. Hon var en kvinna som gick emot normerna och gjorde på sitt sätt. Hon tyckte kläderna som var "inne" då var fula och gjorde hellre egna.

 

En scen tycker jag symboliserar det hela så bra. Coco, som har byxor på sig, sätter sig på en häst med en vanlig sadel medan en annan kvinna i klänning blir hjälpt upp i en damsadel. Kvinnan säger något i stil med: "Hon har rätt idé. Oss bara sätter de på hästen som rosen på tårtan." Precis så verkade det vara. Kvinnor var "prydnader" som skulle se ut på ett visst sätt och inte tänka själva. Coco gick emot detta. Härligt! När en kvinna klagar på att Coco inte sytt in en korsett i en klänning så frågar Coco bara: "Varför skulle du inte vilja kunna andas?" Klockrent! Hon ifrågasatte och satte sitt avtryck på sin omvärld.

 

Är åter igen sjuk och nu har jag spenderat större delen av dagen i soffan framför tv:n. Måste säga att det går en del konstiga program på dagtid, förutom alla repriser. Världens strängaste föräldrar, Nannyakuten, Wife swap och så vidare... En mängd program som vill peka ut alla fel som folk gör och beter sig som att de har en universallösning.

 

Nja, jag hoppas att folk tar programmen med en nypa salt, för alla är vi olika. Wife swap har jag kollat på tidigare någon gång och det kan vara underhållande för de tar verkligen de mest olika familjerna och byter fruar i 2 veckor, för att det ska bli underhållande tv. Vore det två snarlika familjer så skulle väl ingen titta, men när de är extrema åt endera hållet så att det blir konflikter och gräl... då antar jag att det drar tittare. Som jag skrev så tycker även jag att det programmet kan vara underhållande...hehe...

 

Vilken familj skulle du hamna i tror du? "Min" familj skulle nog bli en väldigt religiös sådan med en gammaldags syn på män och kvinnor.

 

Nej, nu är jag helt slut igen så det blir återbesök i soffan, men denna gång tar jag med mig en bok.