En man tar med sig sin fru till en stuga för att "krydda till deras äktenskap", men när mannen plötsligt dör och kvinnan är fastkedjad vid sängen blir det väldigt allvarligt.

 

Det var ett tag sedan jag läste boken, men en del saker känns igen. Scenen med handen är bra gjord och jag vrider mig i sympati för Jessies (Carla Gugino) smärta. När jag läste boken föreställde jag mig huset som mycket mindre än vad det är i filmen, men det är detaljer som inte är väsentliga för att se den. Den lyckas dock inte vara lika skrämmande som boken, men så brukar det vara då ens egen fantasi alltid är mer skrämmande än något man kan framställa på film.

 

Männen i filmen är äckliga och hemska. Filmen handlar inte enbart om att kvinnan är fastkedjad till en säng här och nu på grund av en sexistisk översittarmake, utan även om hennes förflutna där hon hade en pedofil till far. Sättet detta är upplagt på får mig att tolka det som en metafor för samhället. Hur kvinnor förtrycks i alla skeenden av livet och tvingas anpassa sig för män ("spela spel"). Kanske inte alltid i så uppenbara händelser som Jessie tvingas genomlida i filmen, men i den bakomliggande tonen finns detta närvarande.

 

Boken skrevs av Stephen King och då tänker folk ofta "skräck". Och visst finns det en del skräckelement åt det övernaturliga hållet även här. Men den allra största skräcken är helt verklig. Och den skräcken existerar även i vår värld. Kvinnor förstår, män... inte lika ofta (om alls).