Historien om bandet Queen från start och upp till bandets berömda uppträdande på Live Aid 1985.

 

Var ska jag börja...? Ni som känner mig vet hur mycket Queen har betytt och betyder för mig, så det var ett risktagande att boka den där biobiljetten till filmen. Jag försökte hålla förväntningarna nere, men innan jag skulle gå började det bubbla i mig så jag misslyckades nog. Jag kanske ska börja från början...

 

Det är en härlig detalj att introt till filmbolagets logga har fått sitt eget Queen-sound. Det satte humöret direkt! I början av filmen känns Rami Malek lite malplacerad i sin roll som Freddie Mercury. Det är några scener som känns lite krystade, medan andra fungerar väldigt bra. Efter ett tag börjar han kännas bättre. Gwilym Lee är väldigt lik Brian May och Joseph Mazzello känns som John Deacon. Ben Hardy har jag dock svårt att se som Roger Taylor. Tillsammans fungerar de väldigt bra allihop!

 

De har verkligen lyckats fånga att Freddie var stor på scenen även när de spelade på en liten klubb innan de slog genom. Han hörde verkligen hemma på den största scenen man kunde få tag på, med sitt scenspråk och den kontakt han hade med publiken. Det är otroligt att kunna få den kopplingen på en så stor arena som Wembley med 100.000 personer i publiken. Men nu går jag saker lite i förväg... Stilen och känslan har man lyckats få med och jag är speciellt förtjust i när man visar hur de jobbade i studion! Man har stuvat om lite när det gäller i vilken ordning saker verkligen hände, men det kanske fungerade bättre för filmens flyt?

 

Det känns fint att man fått med Montserrat Caballé i filmen också! När Freddie spelar en operaskiva för Ray Foster (en helt fiktionell karaktär skulle jag tro, aldrig hört någon med det namnet i samband med Queen) så hörde jag direkt att det var Montserrats röst. Super! Man fick även in ett roligt skämt i en scen med Ray Foster och speciellt om man vet vem som spelar rollen (Mike Myers). Jag såg inte ens att det var han! Och att man fått med Freddies katter <3 Underbart!

 

Man är även öppen med de problem som fanns, samarbetssvårigheter, droger, sex... Relationen med media där man var ute efter skvaller och skandaler. Jag har alltid avskytt skvaller och förstår inte varför främlingar skulle behöva veta hur man lever sitt liv. Men man vältrar sig inte i det dåliga, vilket känns bra. Fokus ligger på musiken. Jag tycker man gör ett hedrande tolkande av Freddie's föräldrar och syster i slutändan. Jag hoppas det var så på riktigt också! <3 Nästan hela sista timmen av filmen satt jag tårögd och grät. STORSPOILER!!! När Freddie får veta, när han berättar för bandet, när de tränar och lyckas "tränga" sig med i Live Aid och så sista mäktiga avslutningen med just Live Aid som verkligen återupplivade bandet. För att göra så mycket musik som möjligt, den tid Freddie hade kvar.

 

Jag vet inte hur filmen upplevs som just film om man inte är ett fan. Jag kan inte tänka bort Queens mening för mig och granska filmen i sig. Förutom några saker så gillade jag verkligen filmen! Den berörde mig och jag vet förstås att det inte var en dokumentär utan en spelfilm så jag förstår varför de ändrat på en del. Det funkade väldigt bra tycker jag! Se den!!!

 

P.S. Soundtracket går inte att klaga på överhuvudtaget...hehe...