Läst klart: Jag var barn i Gulag av Julian Better

Från bokens baksida:

"Så fort dörren stängdes tittade en av kvinnorna bistert på mig – föreståndarinnan, skulle det visa sig – och kommenderade med skarp röst: ”Av med byxorna!” Hon slängde åt mig ett par andra byxor, fulla med hål. Jag stelnade till av rädsla, men vad skulle jag göra? Jag vågade inte ens gråta, än mindre protestera. Jag förstod att det var orättvist: byxorna var mina, men vad som var ännu viktigare var att de var den första gåva jag hade fått av min mamma. Plötsligt gick det upp för mig att mamma inte var med mig längre, jag var utlämnad på nåd och onåd åt främlingar.

Julian Better föddes i december 1937 i det ökända Butyrka-fängelset, mitt under Stalins utrensningar. Hans föräldrar greps enligt NKVD:s folkkommissarie Nikolaj Jezjovs order nr 00485 daterad den 11 augusti 1937 – jämte bifogad hemlig instruktion om inledande av en ”polsk operation”. Julians far avrättades och hans mor dömdes till fem år i Gulag för spionage. Moderns dom blev Julians egen dom och han tillbringade sina sju första år i Gulag och på barnhem där han sågs som barn till en folkfiende. Svälten, kölden, och de svåra erfarenheterna fick honom att för en tid glömma sin mor.

Idag lever Julian Better sedan många år tillbaka i Täby utanför Stockholm. För första gången berättar han den okända historien om barnen i Gulag.

Jag var barn i Gulag berättar om de yngsta offren för Stalins terror, om barnen som blev bestulna på sin barndom, sina föräldrar och inte sällan sina liv."

En hemsk vittnesbörd från en person som var barn när det hände. Personligen tycker jag det är så mycket värre när det handlar om barn. Barn är oskyldiga och ska aldrig behöva drabbas av sådant här. Författaren beskriver hur barnhemmet han hamnade på till slut inte brydde sig om barnen alls. De förslöades och förlorade förmågan att uttrycka känslor. Han berättar om hur han aldrig fick tillbaka den förmågan helt och hållet. Barndomen är så otroligt viktig och genom denna berättelse ser man bevis på det. Det är starkt av författaren att skriva om sina upplevelser så att vi som inte var med kan få åtminstone en inblick och en chans att försöka förstå. Det är dock svårt att greppa sådana grymheter...

Det är en fängslande bok som jag tycker alla borde läsa. Det är en bit av historien som inte berättas så ofta. Dock så ska man INTE falla för "men han då"-beteendet. I efterordet skrivs om att rangordning av diktatorer brukar användas av det totalitära tänkandets försvarare. Det är fel att göra då terrorgestalter då kan framstå som "mindre onda". Det är tänkandet, agerandet och förtrycket man bör reagera på och mot. Det är ingen "tävling" i vem som var värst, vem som var ansvarig för att flest liv släcktes.

Jag rekommenderar boken!

Kommentera här: