Allan har levt ett färgglatt liv och bor nu på ett äldreboende. På sin 100-årsdag får han nog och kliver ut genom fönstret för att finna livet igen.

 

Då och då i filmen får jag Forrest Gump-känsla. Att Allan berättar om saker han varit med om tidigare i sitt liv, precis som Forrest gör där han sitter på parkbänken med sin chokladask. Andra gånger spårar det ur lite väl långt och blir mest larvigt. Filmen är alldeles för lång och för någon (som jag) som inte gillar Robert Gustafsson alls, så är den bitvis plågsam. Förvecklingar och komplikationer i stil med Päron till farsa finns det gott om i filmen också. Sådana brukar jag tycka är rätt jobbiga och irriterande och det är ingen skillnad i den här filmen. Jag tycker även att det inte är det minsta roligt att spränga ihjäl djur. Inte min humor helt enkelt.