"När Carin Holmberg skrivit färdigt sin doktorsavhandling i sociologi, Det kallas kärlek (1993), om könsmaktsordningen bland unga till synes jämställda par, hade hon mycket vrede kvar. Den fick sitt utlopp i Det kallas manshat, en rak och ilsken debattbok där hon visade grundläggande ojämlikheter mellan könen med en rad exempel hämtade ur media. Varför tycker den unge fotografen Jens Assur att jämställdheten "gått för långt" för att hans sambo vägrar att städa? Varför betraktas kvinnliga chefer som "manliga"? Varför får så många feminister frågan om de är manshatare?

 

 

Och en ilsken debattbok gör man verkligen rätt i att kalla det. Mycket som tas upp känner jag igen, så självklart retar det upp. Men jag tycker det är nyttig kunskap ändå. Situationer kanske retar upp en ändå, men genom den här boken och andra verk så får man mer insikt i hur det fungerar och vad man kan göra. Man kommer på sig själv också, vilket är väldigt bra för ens personliga utveckling. Jag kommer här ta upp sådant som jag tänkt lite extra på efter läsning.

 

"Det tycks som att den svenske mannen inte kan skilja mellan vad han upplever som påförd skuld och eventuell egen skam för (andra?) mäns handlingar å ena sidan och ett solidariskt ansvar gentemot utsatta kvinnor å den andra sidan." Det här citatet tycker jag var mycket intressant! Så ofta har jag sett diskussioner spåra ur och inte handla om brottet eller trakasserierna mot kvinnor utan om att man inte ska få "dra alla män över en kam". Jag upplever det som att de män som derailar frågan tycker det är värre med en generalisering än med brottet överlag. Varför är det så? Om man själv inte känner sig träffad, varför gör man då så?

 

"Social konstruktion= lika fast och genuin som en uppsättning gener." Här visar författaren exempel genom hur normer och det som räknats som "naturligt" har förändrats genom epokerna. Mycket av det som formar oss beror på den tid, kultur och plats vi växer upp i. Det är det som menas med social konstruktion. Och i detta ingår könsroller. Jag har aldrig förstått varför man ska "vara en roll". Jag vill välja från hela spektrat och vara den jag är. Jag vill slippa förväntningar på mig på grund av mitt kön. Jag vill slippa höra att jag är okvinnlig för att jag inte gör si eller så eller för att jag gör ditten eller datten. Oavsett vad jag gör, vad jag gillar och hur jag är så ÄR jag kvinna.

 

Män har varit och är normen, vilket gör kvinnan till det "avvikande". Det är en väldigt problematisk formulering som i vissa fall kan bli rent livsfarlig. Den mesta medicinska forskningen har bedrivits på män till exempel. Det har visat sig att många kvinnor har helt andra symtom vid en hjärtinfarkt än män. Många kvinnor har fått lida i det tysta för att "kvinnosjukdomar" som till exempel endometrios inte tagits på allvar.

 

Författaren tar upp hur fritiden kan skilja sig mellan män och kvinnor. Kvinnor gör mer av det dagliga obetalda arbetet i hemmet. Det är något som upprepas varje dag. Männen tar oftare hand om det "tyngre", men mer sällan återkommande arbetet med att byta däck på bilen, klippa gräset osv. Ofta ses det som att män behöver en hobby på sin fritid för att de jobbat hårt, medan kvinnornas "hobby" blir att serva och ta hand om familjen.

 

Även barnafödande tas upp i boken. Det är föreställningar som ligger till grund för att den som bär barnet är mer kapabel till omvårdnad, inte biologi. Själv har jag burit ett barn, fött ett barn. Jag förstår att man på ett vis får en annan förståelse och kontakt med barnet redan från start än vad föräldern bredvid får. Men jag tror inte det påverkar förmågan att sedan när barnet är fött, kunna ta hand om det, vara nära det och få en anknytning.

 

En sak som är säker genom historien är att saker förändras. En del saker tar sin tid, men det rör på sig.

 

En sak som författaren tar upp som jag själv tänkt på är att i singelhushåll kan både män och kvinnor ta hand om hushållet själva och ta ansvar. När de sedan flyttar ihop hoppar föreställningar in och ansvaret delas stereotypt. Jag har själv sett killar haft sådan ordning i sina egna hem, städat varje vecka, lagat mat och haft kompisar hemma, för att sedan när de fått kvinnlig sambo helt plötsligt "glömma" och "inte se". Jag förstår mig inte på det. Vad händer när folk i heteroförhållanden blir sambos?

 

"Den kvinnosyn män visar i grupp är inte den autentiske mannen." Det här citatet fick mig att tänka. Jag har själv stor erfarenhet av hur killar och män helt kan ändra personlighet om man umgås själv med dem till om de är med en grupp män. Helt plötsligt kan det dyka upp sidor som definitivt inte är smickrande. Eftersom dessa män personligen inte står för dessa värderingar, så undrar jag varför de för fram dem när de umgås i grupp? För om den större mängden av dem egentligen är schyssta killar (vilket jag tror att de är), så borde väl majoriteten vara emot det?

 

"Om samhället nedvärderar det som antas vara kvinnligt ser också flickor ner på dessa egenskaper och arbetsuppgifter." Jajamen. Jag var fast i den fällan i många år. Jag hade mest killkompisar och för att ens få vara med så räckte det inte att jag delade samma intresse, jag var dessutom tvungen att visa aktivt avstånd till allt "tjejigt". Sedan fick jag inte vara med på samma villkor ändå, men det fattade jag inte helt då. Insikter har kommit med mognad. Numera försöker jag ALDRIG tracka ner på det som anses som "tjejigt", även om jag själv kanske inte är så "tjejig" av mig. Jag försöker snarare höja det till något som är bra. Mycket som anses "tjejigt" ÄR faktiskt väldigt bra. Omvårdnad, empati, förmågan att lyssna på andra osv. Självklart ska sådana egenskaper höjas!

 

Och så tar författaren upp en sak som jag faktiskt skrivit om tidigare i bloggen. Det här med att män "hjälper till" i hemmet. Ibland till och med är "barnvakt" till sina egna barn. Och de måste få göra saker i sin takt och på sitt vis för att inte "skrämmas iväg" från att "hjälpa till" mer. Vad är det för sätt? Två vuxna människor bor i ett gemensamt hem, då är det BÅDAS ansvar. Suck... Män anses visst inte vara vuxna nog att ta ansvar kring sådant, men de ska kunna ha chefspositioner, sitta i styrelser osv.? Hur går det ihop?

 

Ett problem är att skuld läggs på kvinnor. Kvinnor ska försvara sig, tänka sig för var de går, att de inte ska gå själva, hur de klär sig, vad de dricker osv. Istället för att män ska ta ansvar för att saker inte ska ske. Varför riktar inte män sin ilska mot de män som gör hemska saker istället för mot de kvinnor som påvisar problemet? Det är åter igen den situation som beskrivs här ovan där det anses värre att generalisera än själva brottet/händelsen. Varför???