Sett dokumentären Miss Representation

Spoilers?
 
Dokumentär om hur kvinnor framställs i media och avsaknaden av kvinnor i vissa positioner.
 
Det visas i dokumentären hur det viktigaste en tjej/kvinna har är sitt utseende. Att tjejer/kvinnor ska nå upp till omöjliga ideal och "godkännas" av män. Vad en kvinna GÖR spelar mindre roll, men om män anser att kvinnor gör något fel så kritiseras oftast utseendet i första hand.
 
När barn i USA är 7 år vill lika del pojkar som flickor bli president, ungefär 30%. Vid 15 års ålder har det förändrats massivt. Man tar upp könsbunden socialisering och visar på hur vi påverkas att tänka att politik är för män, ledarskap är för män för det är maskulint. De flesta filmer som görs handlar om män. De som handlar om kvinnor kallas för "chick flicks" och handlar väldigt ofta om att få en man. Denna genre ses det ofta ned på. Filmer med kvinnor i huvudrollen kan vara allt från drama till komedi, men alla får stämpeln "chick flick".
 
Om en kvinna är bossen så framställs hon som kall, bitchig, hård, strikt... som någon som måste "mjukas upp" och feminiseras ("tas ner"). Ofta av att hon blir kär i en man. I animerade barnfilmer har kvinnor lika lite kläder på sig som i filmer med 15-årsgräns. När en kvinna sedan når 40 år så "försvinner hon". Jag har personligen sett kvinnor nära 40 år få spela mormödrar och ibland mammor till en man som bara är några få år yngre än hon. När man följer skarorna av fans till The Walking Dead så ser man ofta hur Carols och Daryls förhållande beskrivs som ett mor och son-förhållande trots att det bara skiljer 4 år mellan skådespelarna. Detta tycker jag visar en tydlig attitydskillnad mellan hur folk ser kvinnor och hur de ser män.
 
Granskningsprocessen är hårdare mot kvinnor. En man kan nästan hyllas (och ibland inte bara nästan, utan faktiskt hyllas på riktigt) för "chipstuttar" och "pappakropp", medan det är skandalrubriker och foton om en skådespelerska blivit sett utan smink eller om man sett celluliter. Lady Gaga fick hån för sin kropp efter hennes föreställning i halvtidsshowen på Super Bowl. Män skrev om hur äcklade de blev över hennes dallriga mage som hängde över kläderna. Jag har sett klippet. Hon är supervältränad och smal, kan sjunga helt otroligt trots att hon dansar energiskt och stundtals hänger uppochner till och med. Den sortens hån hade INTE varit ok om artisten INTE varit normsmal heller, så missförstå mig inte. Men vad är detta för män egentligen som håller på sådär??
 
Kvinnor lär sig att döma andra kvinnor och sätts emot varandra på ett annat vis än män. Själv har jag mer och mer upptäckt hur bra kvinnor faktiskt kan stötta varandra. Systerskapet är fantastiskt och när jag blev mer medveten så har jag sett att det inte alls är många kvinnor som är backstabbers och som pratar skit. Inte mer än det finns män faktiskt (min erfarenhet). Jag tror att man ofta ser det man vill se, det man tror att man ska se, det man förväntar sig. Så jag vände på det hela och det har blivit ett väldigt positivt resultat.
 
"Vem ska ta hand om dina barn", kan yttas till en kvinnliga karriärist. Senator Clinton refereras till som mrs. Clinton. Man antar att kvinnor ser på historier om män, men att män inte ser på historier om kvinnor. Detta märks redan på barnnivå, enligt mig. Man släpper inte vissa figurer till serier och filmer för att "pojkar inte är intresserade av flickfigurer". Om man ser på till exempel Paw Patrol så saknas ofta valpen Skye på de kläder som säljs på pojkavdelningen. På flickavdelningen finns hon däremot, men där finns inte de övriga valparna. Jag har ett barn som tycker om ALLA valparna.
 
Det uttrycks i dokumentären hur viktigt det är att män gör något och visar pojkar en bra förebild. Män lär sig inte att uttrycka sig på hälsosamma sätt så det visar sig oftast i hemska och våldsamma beteenden. Aggressivitet är ok för män att visa, men inte att gråta. Att ge en manlig kompis en ordentlig kram är en omöjlighet för många män. Istället ska det ryggdunkas hårt för att visa att man är MAN. Mer om detta ämnet i dokumentären The Mask You Live In, vilken jag rekommenderar.
 
Detta var en intressant, sorglig och viktigt dokumentär! Den inriktar sig på USA, men mycket känns igen även här i Sverige.
 

Kommentarer

Jag publicerar bara kommentarer som har med inlägget att göra eller kommentarer som är svar eller fortsättning på tidigare korrespondens. Inga anonyma kommentarer, inget spam, inga personliga påhopp. Om du inte vågar stå för det du skriver så blir din kommentar ej publicerad i min blogg. Så enkelt är det!

Tack för att ni vill kommentera!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback