En dokumentär om hur kulturens snäva definition av maskulinitet skadar pojkar, män och samhället i stort och tar upp exempel på vad vi kan göra åt det. (Dokumentären är amerikansk och därför i första hand riktad mot det amerikanska samhället, men går att applicera i andra delar av världen.)

 

 

Direkt från början tas olika fraser upp. "Be a man" anses av många vara den mest destruktiva frasen. Denna fras innefattar nämligen att pojken/mannen måste låta bli att reagera, inte få visa sina sanna känslor och de känner att de inte kan anförtro sig till någon för det anses skamligt att vara "mindre man".

 

Samhället låter inte pojkar vara trygga i sin maskulinitet utan det måste konstant BEVISAS hur maskulina de är genom till exempel att vara tuffa, hårda, genom våld, genom att lyckas bra i sport (och inte vilken sport som helst utan det ska vara "tuffa" sporter som amerikansk fotboll, boxning och liknande). De får aldrig slappna av utan ska vara störst och bäst. En kille berättar om hur han tog avstånd från en vän på grund av att vännen var "feminin". Istället för att stå vid sin vän som han tyckte mycket om, så gjorde han ett aktivt val att aldrig umgås med denna vän - för att han själv inte skulle ses som "feminin" eller homosexuell.

 

Vissa saker som teater och dans anses vara helt tabu för killar. Det är för tjejer och homosexuella och dessa två grupper är något som det är skamligt att förknippas med och därför avstår en del killar från sådant som de tycker väldigt mycket om. En kille pratar om att han ville hålla på med teater i high school, men vågade inte för de "tuffa" killarna gjorde narr av sådant. Han började med teater på college och älskade det! Jag blir så ledsen när jag hör historier om killar som försakat sig själva och det de tycker om, sådant som gör dem lyckliga tas bort från dem för att omgivningen anser att det är "omanligt". Det är otroligt hårt och tufft att bryta mot dessa normer och vi kan aldrig skuldbelägga individer. Det är hela samhället som behöver ändra attityd. Vi behöver bredda könsrollerna rejält och det skulle ge positiva ringar kring väldigt mycket.

 

Det är avhumaniserande att koppla manlighet till många sexuella erövringar. Tjejer ses som objekt och killar ska ha stor erfarenhet. Det förväntas. Det ser jag som rent tragiskt. Det förstör många relationer och umgänget mellan personer.

 

En forskare pratar om att hjärnan är plastisk (något jag tagit upp tidigare) och går att ändra. Det man tränar på blir man bra på. Omges vi med en viss typ av färger och leksaker ända från födseln så påverkar det hjärnan. Vi blir mer och mer uppdelade med färger och leksaker och det inte bara påverkar hjärnan utan det ställer även förväntningar på barnen att "bli kön". Här märker jag att det är mycket starkare kring pojkar. Det är mer tabu för pojkar att bryta normen, att gilla det "feminina". Det ses som ett steg nedåt. Jag tror inte de flesta medvetet tänker så, men vi är alla påverkade... så omedvetet tycker många att "tjejgrejer" är sämre. Pojkar drivs in i mansrollen av skam. De skammas av andra att tycka att det är något fel på dem om de inte uppfyller en hypermaskulin roll.

 

Efter en viss ålder så höjs pojkars status i "gänget" genom att de INTE leker med flickor. I dokumentären så berättas det om hur pojkar kan säga att de tycker om flickor och att leka med flickor, men de andra pojkarna får inte veta det för då får jag inte vara med. Här har vi ett massivt jobb att göra. Självklart kan man inte tvinga barn att leka med varandra, men att öka acceptansen och inte göra stora skillnader mellan könen. För dessa "skillnader" som folk pratar om existerar egentligen inte. Det är större skillnader mellan individer än könen. När man gjort tester på barn så är det 90% som överlappar varandra. Detta test visas i dokumentären. Det visar att vi är mer lika än olika, ändå fokuserar leksaker, reklam, kläder, omgivning, skola och föräldrar på skillnader. Detta lägger till skillnader som inte finns.

 

För pojkar och män så anses förtrolighet efter en viss ålder som tabu. Man riskerar att kallas homosexuell om man har en nära relation med en annan man. Enda undantaget då män kan säga att de älskar en kompis är när de är fulla.

 

I skolan så tror lärarna mindre på pojkarna och har mindre förväntningar på dem. Deras potential att lyckas minskar då samt att det tillkommit en sorts "anti-plugg"-kultur där det inte är "coolt" att vara smart, att studera och att ha ambitioner. Jag har själv hört om exempel i Sverige där man har lägre krav på hur många ord en pojke ska kunna läsa än en flicka i samma ålder. Det är viktigt att se individen!

 

En mening sätter sig lite extra i hjärtat på mig. En man i dokumentären säger "Om frasen "du spelar som en tjej" är en stark förolämpning för en kille att höra, vad lär vi då pojkar om flickor?" Exakt! Vi lär pojkar att flicka är något som är dåligt att vara, något man absolut inte vill vara. Du slår som en tjej, du springer som en tjej, gråter du som en liten tjej och så vidare anses alla att vara förolämpande meningar.

 

En pensionerad NFL-spelare berättar om sin tid i sporten och hur det var ett väldigt nedvärderande språk och ett konstant hävdande med våld. Han jobbar som tränare nu och försöker införa ett nytt sätt där man inte försöker pressa fram bra resultat genom att hota idrottarna. Han jobbar istället stärkande och nära. Jag blir så slagen av hur denna man kunnat vända så på saker. Att gå från att själva vara en del i sportens hårda klimat till att helt ändra riktning. Det är riktigt starkt gjort att göra så och kanske kommer fler att följa. Om fler och fler gör det så är det inte längre något konstigt eller "fel" med det.

 

Många skolor i USA lär bara ut avhållsamhet under sina sex och samlevnads-kurser. Många söker svar på nätet och hittar pornografin som ger helt fel bild av sex. Man har sett att kontakt med pornografi har ökat risken för sexuellt våld och att kvinnor ska utnyttjas för att imponera på andra män.

 

Genom hur samhället är så "lurar" vi pojkar att bli män som inte respekterar kvinnor, och sedan undrar vi varför det ser ut som det gör. Denna tänkte jag rätt länge på. Och jo, jag kommer fram till att det ligger något i det. Pojkar får inte ha "tjejiga" saker, de hånas med att de "springer som en tjej", har de långt hår får de höra "haha..är du tjej eller?" på ett nedvärderande sätt, det skrattas åt dem om de vill dansa eller spela teater för det anses "tjejigt" och så vidare. De får ända från att de är små höra hur det är dåligt att vara tjej.

 

Det handlar om ett mönster. Ett mönster som är destruktivt för pojkarna och männen. I dokumentären får vi träffa tonåringar som pratar om hur svårt allt är och vi får även träffa dömda brottslingar som pratar om varför de gjort som de gjort, varför de sitter i fängelse. Det är en stor bredd på representerade pojkar och män i dokumentären och det ger en oerhört sorgslig bild av hur det är att förväntas leva upp till en väldigt trång mansnorm. Det finns frihet om man bryter loss från den rigida mansrollen.

 

Sammanfattat kan jag säga att det var en mycket gripande dokumentär som var extremt välgjord! Mycket av det som nämndes i den känner jag igen, både från egna erfarenheter och sådant som jag studerat i psykologi på universitetsnivå. Hjärnan har jag läst om både i dessa studier och på egen hand då det fascinerar mig så därför har jag "tjatat" mycket om hur hjärnan är plastisk och väldigt förändringsbar. Vi föds inte "färdiga". Vi är snudd på oskrivna blad som bär med oss anlag från våra föräldrar, men som till stort påverkas av var vi växer upp, vilka möjligheter vi har, vad vi gör ofta, vad vi tycker är roligt... Dokumentären ger ett väldigt fint budskap om hur vi alla kan vara människor och den ger även några konkreta exempel på hur vi på sikt kan uppnå det. Mycket sevärd och tänkvärd!