"Första gången Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. "Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen - det var en ton som hade passat ett yttrande som: 'Du är ju för terrorism'.". Chimamanda bestämmer sig för att göra ordet till sitt. Alla borde vara feminister är hennes personliga och inspirerande upprop för en feminism som angår oss alla och som lyfter blicken ut mot världen. Texten är från början ett bejublat TED-talk som setts av över två miljoner människor på Youtube, och som samplats av Beyoncé i låten "Flawless"."

 

En mycket intressant essä där det var en del igenkänning och en del nya perspektiv. Så som jag brukar recensera böcker av det här slaget gör jag även nu. Med lite tankar kring det som väckte mitt intresse mest.

 

Om vi gör saker om och om igen så blir de "normala", så som det "ska vara" och då tänker vi inte på att det går att göra annorlunda. Därför är det svårt att bryta mönster. Vi måste först bli medvetna om mönstret. Jag har jobbat en del med att medvetandegöra mönster hos mig själv. Till exempel så märkte jag en tendens att nedvärdera sådant som räknas som "tjejigt". Jag har väl aldrig haft en särskilt feminin stil eller sådana intressen, men varför nedvärdera det? Jo, det var något man gjorde om man ville vara med killkompisar. Det räckte liksom inte med att ha gemensamma intressen utan eftersom jag var tjej så var jag även tvungen att aktivt ta avstånd från det andra, det jag inte var intresserad av. Annars tog de för givet att jag var det (eftersom jag ju var tjej) och jag fick inte vara med då.

 

Då var jag barn och sedan fortsatte detta av ren vana i tonåren. Men det finns inget som helst skäl till att klanka ner på sådant man själv inte är intresserad av. Särskilt inte när det gäller det "tjejiga" eftersom det redan får ta så mycket skit från olika håll och ses som mindre värt än annat. När jag såg detta och även såg hur jag hanterat det så blev jag arg. Arg på samhällets konstruktion och att det maskulina alltid ses som så mycket bättre och arg på mig själv som anammat och fört vidare detta korkade synsätt. Men nu är det slut med det! När jag väl blivit medveten om det så var det inte så svårt att sluta. Nu har jag ett barn som gillar bådeock och för hans skull är jag glad över att jag blev medveten om detta innan han föddes. Innan han föddes så var jag helt "inget av mina barn ska ha rosa på sig oavsett kön", men med insikten så blev det "mitt/mina barn ska få ha det hen/de tycker om och jag ska erbjuda alla alternativ för inget är sämre".

 

"Vi fokuserar för mycket på att lära flickor att oroa sig för vad pojkarna ska tycka om dem." Och detta fortsätter i vuxen ålder. Kolla på nästan varenda tidning som riktar sig till kvinnor. "Så får du platt mage", "så tänder du din kille", "tappa 5 kg på 2 veckor" och så vidare. Huvudsyftet är tyvärr inte att må bra, tycka om sin egen kropp och trivas... huvudsyftet är ofta att vara attraktiv för män. När man hör kvinnor nedvärdera sina egna kroppar som är helt fantastiska så känns det att vi verkligen inte behöver det här. Det behövs mer kroppspositivitet!

 

Män beröms som handlingskraftiga när kvinnor skammas som aggressiva. Samma beteende bemöts olika beroende på personens kön. En arg kvinna är ilsken, känslosam, ostabil, hysterisk. En arg man vet vad han vill, sätter ner foten, är bestämt...

 

"Ju hårdare en man upplever att han måste vara, desto omtåligare blir hans ego."

 

Flickor lärs att inte ta för sig för mycket, inte ha för höga ambitioner för att de då upplevs som ett hot av män. Nu verkar saker ha ändrats när det gäller just skolan och det är fler och fler tjejer och kvinnor som lyckas bra där och som studerar vidare på högre nivå, men när jag gick i skolan var det killarna som skulle vara bäst. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och blev sporrad av att tävla mot någon i kunskap, i att bli först färdig med mattetalen och så vidare. Detta har även gällt tv-spel. Gissa hur impopulärt det var när jag vann i dessa tv-spel som jag älskade att spela? Att jag vann berodde, enligt dem, på "nybörjartur", att killarna "lät mig vinna" (så att jag inte skulle börja "gråta som en tjej"), att de inte brydde sig om att vinna och så vidare.

 

Vi är lyckligare av att vara våra individuella jag och inte förväntas leva upp till en könsroll. Dessa könsroller är i princip omöjliga ändå och varför ska folk inte kunna plocka och blanda som de vill och vara sig själva? Varför ska vi stöpas till vissa former?

 

När vi lär barnen att bli sociala varelser överdrivs skillnader och en självuppfyllande process inleds. Ja, vissa biologiska skillnader finns, men hjärnan är dessutom plastisk. Det man tränar på blir den bra på. Man utvecklar de bitar av hjärnan som behövs för att utöva det man gillar. Om man då för in barnen på områden som är "passande" enligt den könsroll de förväntas ha, så uppfylls just de förväntningarna. Jag blev inte bra på tv-spel första gången jag spelade. Nej, jag blev bra på det för att jag satt där och spelade gång på gång på gång på gång. Numera är det en del saker som går lätt även i helt nya spel, men det beror på att jag lade grunden där i barndomen.

 

Mannen "hjälper till" och får ett tack. Detta är något som stör mig väldigt. Två vuxna människor delar ett hem. Eventuellt har de barn. Är det ett heteropar så förväntas kvinnan klara hemmet och sköta det mesta. Om mannen gör något så är det "fint gjort", snällt och han "hjälper till". Nej nej nej! Barnet/barnen hjälper till. För de håller på att lära sig så de en dag kan bli självständiga och flytta hemifrån. De två vuxna individerna delar på ansvaret. Detta betyder inte att man delar 50/50, utan det betyder att man delar som båda är överens om, MEN mannen tar också sitt ansvar. Han hjälper INTE till.