"Vintern höll staden i ett järngrepp. Liksom skräcken. På fyra dagar hittades fyra lik - vart och ett mera fasansfullt stympat än något tidigare. Till en början trodde polisen att de hade att göra med en psykopat. Eller med en hänsynslös uppgörelse mellan gangsterligor. Men snart började också polisen höra de kusliga ljuden i ventilationstrummorna. Och se de främmande silverglänsande ögonen i den snöpiskade natten."

 

Personbeskrivningen är på topp som alltid när det gäller Dean Koontz. Jag läser hans böcker inte bara för skräcken utan faktiskt mest just för hur han beskriver personer. Hur han har en förmåga att gå på djupet och få en att känna samhörighet med karaktärerna. Boken publicerades första gången 1984, men det slår mig hur modern Koontz var när det gäller jämställdhet och feminism. Karaktären Jack försvarar sin kvinnliga kollega mot tre manliga, utan att hon är närvarande får jag tillägga så han har inget "vit riddare"-motiv. De kallar henne kall, bitchig, ilsken och så vidare. Han försvarar genom att säga att de aldrig skulle beskriva en manlig kollega på det viset utan då skulle det snarare heta att han var handlingskraftig, inte emotionell.

 

Han har verkligen helt rätt i det! Precis samma kvalitéer i kvinnor får ett helt annat bemötande än då dessa kvalitéer finns i män och vice versa. De hånar och förolämpar honom efter att han försvarat den kvinnliga kollegan och det kallas för "kamratliga nedsättningar". Det skulle jag knappast kalla det. Det är omogenhet, diskriminering och ren mobbing.

 

Handlingen är rätt spännande fram tills man får för mycket beskrivet av det som är ute efter dem. Det är dock ingen kritik mot boken utan en personlig preferens jag har där jag föredrar mörker och att inte se/veta saker. Det blir mer skrämmande då.