De som skriker högst om hur andra är såååå kränkta när de yttrar sig om något de tycker är fel, verkar egentligen själva vara de som är mest kränkta. Kränkta över förändring, kränkta över förnyelse, kränkta över att få lämna över plats till andra. Är man van att saker är på ett vis och man själv ingår i gruppen så tycker inte jag att man har rätten att nedvärdera de som är exkluderade. Det är de exkluderade som vet hur de känner. Är man inkluderad så kan man inte fullt ut förstå, MEN man kan åtminstone göra sitt bästa genom att lyssna och INTE försöka löjligförklara dessa personer. 

 

Vad är det man är så rädd för egentligen? Varför beter man sig så kränkt då någon/några påtalar ett problem (både stort och litet)?