"Ordet rasism väcker starka känslor. Många associerar till främlingsfientliga partier eller högerextremister. Men det är sådana som du och jag som står för den största delen av rasismen - även om den är välintegrerad och kamouflerad. Med ett brett perspektiv och personligt tilltal belyser Marcus Priftis rasismen i dagens Sverige - utan att väja för kontroversiella frågor som rasism bland minoriteter och bland antirasister. Boken är både ett debattinlägg och en analys, men kan också läsas som en introduktion till ämnet.

 

Främling, vad döljer du för mig? handlar om makt, näthat och nidbilder, såväl som om vardagsrasism, svenskhet och segregation. Och om varför det mångkulturella samhället inte är ett ideal utan det enda val vi har."

 

Detta var en bok som väckte många tankar och känslor hos mig. Jag kommer här ta upp några av de saker som berörde mig extra.

 

Priftis skriver om hur det görs skillnad på terrordåd. När Utøya skedde så trodde och "gottade" sig rasister åt att terrorn kommit dit också och "bevisat" deras åsikter, då ordet på nätet var att det var islamister. När det sedan visade sig vara en etnisk norsk som gjort det så försvann benämningen terror trots att brottet var exakt detsamma som innan. Den här skillnaden i retorik är anmärkningsvärd.

 

Det skrivs om hur det anses vara värre att kalla någon rasist än att faktiskt vara rasist. Ja, ordet missbrukas säkert av en del, men inte av en sådan stor mängd att det skulle kunna anses vara ett större problem än själva rasismen anser jag. Jag har märkt att i debatter och diskussioner nu under senare tid så drar folk fram "rasistkortet" mot antirasister trots att ingen ens nämnt ordet innan. Det ser väldigt skumt ut. Det jag menar är att man diskuterar t.ex. invandring, flyktingfrågan etc. och så nämner en person att det är problematiskt att klumpa ihop folk och se dem som belastning eller liknande och då reagerar person två med "va, kallar du mig rasist? Så typiskt er vänster att dra rasistkortet." Som sagt, TROTS att inget sådant nämnts tidigare i konversationen....? Eh?

 

Man kan även använda retorik för att ändra känslor. "Hat mot muslimer" ger en helt annan syn på saken än till exempel "islamkritisk".

 

Vi som inte drabbas av rasism tar oss rätten att bestämma om något är en småsak och när det beskrivs i boken så reagerar jag starkt på det. Jag har sett det så ofta. Det är en "struntsak" vad man kallar ett bakverk trots att de som har kallats och kallas för det ordet reagerar. Deras reaktion är "överdriven", "pk", "larvig" och så vidare. "Man har alltid sagt så", "jag menar inget illa med det"... De som reagerar kallas för "lättkränkta.. Jag känner faktiskt en mörkhyad som tycker namnet är roligt. etc.". Kränkt är dessutom ett ord som jag tycker missbrukas otroligt mycket på nätet och i sociala medier numera. Så otroligt trött på det!

 

"Rasistiska fördomar är inte orsakade av fakta, och fakta kommer därför inte åt att påverka dem." Kan förklara hur man kan dra fakta, statistik och källor utan effekt. Det är mycket känslor med och känslor kan försvåra.

 

Priftis skriver om hur boken "Inte utan min dotter" är rasistisk. Där är en punkt som jag inte riktigt håller med om för min egen del. Den boken färgade inte min totala syn på islam, men jag förstår hur den kanske kan göra det om det är enda intrycket man har av den religionen (trots att Betty i boken aldrig belastar islam eller alla muslimer). Många möter det främmande med skepticism och det tycker jag kan vara bra, men när skepticism övergår till en oförmåga att se, lära och vara nyfiken på det nya så har det gått överstyr.

 

Det sker en normaliseringsprocess så att till exempel språkbruk som sågs som fruktansvärt för kanske 5 år sedan inte ens får någon att höja ögonbrynen idag. När Lasermannen härjade och sköt invandrare så kände han moraliskt stöd för att göra det på grund av rådande debattklimat.

 

Att ens prata om invandring som en kostnad är inte en etablerad nationalekonomi utan kom som ett politiskt förslag från Ny Demokrati (90-talet).

 

Ibland hamnar diskussioner på helt fel spår då man diskuterar vad man får och inte får säga istället för sakfrågor. Yttrandefrihet används som en sköld, som att man har rätt att yttra sig oemotsagd, som att det man säger är sant. Det är helt falskt. Yttrandefrihet innebär att man får säga vad man tycker (inom lagens gränser), men INTE att folk inte får säga emot och tycka något annat. Många som skriker yttrandefrihet när de framhäver hatiska kommentarer och ibland rena hot brukar förespråka kraftigare straff. De verkar omedvetna om att DE själva då skulle råka ut för dessa, men kraftigare straff verkar oftast bara riktas åt den del av kriminella som "råkar" ha annan hudfärg än vit. Inför lagen ska vi alla stå lika. Men det verkar en del inte tycka. De verkar tycka att man ska bedömas olika baserat på varifrån man kommer.

 

Ytterligare en sak jag känner igen i boken är missbruket av benämningen "pk". Numera verkar en del tycka att det står för "du tycker inte så egentligen, du vågar bara inte säga sanningen". Dessa personer brukar ofta säga till folk att "sluta blunda" och de kallar sig själva för "de som vågar säga sanningen". Jag blir så trött på det. Verkligheten är väldigt nyanserad och inte svart och vit. Allt som har att göra med tolerans, jämlikhet och solidaritet får regelbundet kängor av dessa "sanningssägare".

 

En annan sak som jag ofta sett är att de som säger ifrån kallas humorlösa. Att man inte skrattar åt ett grovt "skämt" innebär inte att man är humorlös, bara att man skrattar åt annat.

 

Priftis skriver om hur en del använder kvinnors och HBTQ's rättigheter som ett sätt att puckla på islam. Problem med diskriminering etc. finns inom alla led, inklusive islam, då det är människor som står för det. Det spelar ingen roll om man så är ateist, det finns problem där också. Dessa män som säger sig stå för kvinnors trygghet kanske skulle fråga kvinnorna om det hela...? Eller... när dessa "medborgargarden" började så skedde faktiskt en demonstration för att uppmärksamma att problemet har funnits länge och i alla grupper, men de kvinnor som uppmärksammade det blev hotade, kallade för olika nedsättande saker och liknande. Istället för att lyssna så skulle de alltså hålla kvinnor "trygga" genom att hota dem till tystnad om de uttryckte något annat än den bild de själva ville ha...?

 

Det är skillnad på arbetskraftsinvandring, flyktinginvandring, anhöriginvandring etc. men det brukar ofta samställas. Man drar allt över en kam och ser inte att det handlar om helt olika saker, olika behov.

 

Många tankar som ni ser. Många frågor och även många insikter. Boken var lättläst, men tung i ämnet.