En legend har dött, men lever ändå vidare i sin musik. Jag växte upp med hans musik och då känns det extra hårt på något vis. Som att en del av ens barndom är borta. Den är förstås inte borta, för jag kommer alltid ha den, men ni förstår nog hur jag menar. Hoppas många generationer framöver "upptäcker" Bowies musik och finner glädje, stöd, styrka, insikt och pepp från den!