"Det här är berättelsen om mina vänner. Om Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke. Om Rasmus och Benjamin. De som sökte friheten och kärleken i en tid inte långt från nu. Det här är berättelsen om en sjukdom som tog mina vänners liv medan de ännu var helt unga. En berättelse om lidande, förnedring och om svek, men också en berättelse om kärlek som trotsar allt. För du vet hur det är: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

 

Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Jag ville bryta tystnaden. Jag har gjort det nu."

 

Den sista delen i Jonas Gardells trilogi är också den mest gripande. Förståeligt eftersom döden kommer så nära. Men trots närvaron av döden så finns hoppet där. Kärleken och värmen. Det är fruktansvärt hur ignorans, okunskap, rädsla och hat försurar en del människor. Då var sjukdomen en dödsdom och det var något nytt. Man visste väldigt lite om den. Numera vet man mer. Men trots det fortsätter en del av fördomarna som märks i boken. Hur långt har vi kommit från 80-talet? Helt otroligt långt på en del punkter. På andra punkter verkar det som att vi stått still.

 

Boken är den bästa i trilogin, vilket passar bra som avslutning. En mening hänger kvar med mig än... "Att allt som skulle finnas kvar är frånvaron. Någon som inte längre finns där." Varje person som förlorat en närstående känner nog igen det där. Frånvaron av en person kan eka så högt och smärta så intensivt.