"Under hela andra världskriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om en värld i krig och om livets gång i den egna familjen - ett unikt självbiografiskt verk. Blandat med hennes anteckningar klistrar hon in och kommenterar urklipp från svenska tidningar. Krigsdagböckerna 1939-1945 är en personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla - en text laddad med sorg och förfäran."

 

Blandat med en "vanlig" dagbok så skriver Astrid om kriget och sina åsikter om det. Hon verkar ha varit mycket insatt i det, kanske för att hon valde att inte blunda för sådant som inte skedde inom Sveriges gränser. Genom sitt jobb så hade hon mer insikt än andra också.

 

När hon beskriver hur skyddsrummen blir så normaliserade att folk ser det som "vanligt" att dessa existerar och ens måste göra det så går det rysningar i mig. Ofta blir inte saker illa på stört, utan det blir gradvis sämre och sämre så folk vänjer sig och det är troligtvis därför inte fler blir upprörda. Tänker på experimentet med grodan och kastrullen med kokande vatten eller kastrullen som sakta värms upp medan grodan är i den.

 

Astrid beskriver hur man målmedvetet utsatt den tyska befolkningen för avaktivering och fördumning. Mitt under kriget med stort lidande så står makthavare och håller tal om hur deras världåskådning (nationalsocialismen) har välsignat landet. Med tanke på hur många människor som dog, både ute i kriget och i diverse arbets- och koncentrationsläger så är det direkt absurt att någon kan hålla ett sådant tal.

 

Längre fram skriver hon om hur antisemiter sprider ut att flyende judar från Danmark är mördare och våldtäktsmän. När jag läser detta stycke blir jag extra förfärad. Det känns nämligen inte alls som att läsa om historia. Det känns som nutid. Enda skillnaden är att jude numera oftare är utbytt mot muslim. Det är otroligt skrämmande att vi inte kommit längre i vår utveckling, i vår "moderna" värld. Det får mig att känna mig så maktlös, men det får mig absolut inte att ge upp.

 

I stycket då hon skriver om Lidice... där man skulle statuera ett exempel och därför dödade alla män över 16, förde bort alla kvinnor till tvångsarbete och alla barn över 3 år fördes bort till okänd ort... trots att ingen var skyldig till något... Då kommer tårarna. Det finns en minnesstaty över barnen i Lidice. Vill väldigt gärna besöka den någon dag.

 

Sammanfattat kan jag säga att jag inte förväntat mig att boken skulle överensstämma så med vår nutid. Detta som hände då, är historia. Men så mycket som hon beskriver påminner om sådant som händer idag. Det är även en intressant inblick i en rätt så välbärgad familjs vardagsliv i krigstider. Helt klart läsvärd!