När folk är tonåringar så längtar de efter att bli äldre. När folk sedan blir över 25 år så blir de överlyckliga om de får visa legitimation på Systembolaget. Vad är det med ålder egentligen som gör att folk aldrig är nöjda där de är? Är det som att klippa lugg på sig själv? Först är det för kort, sedan är det perfekt i ungefär en vecka och sedan är det för långt. Vilken ålder har du trivts bäst i?

 

För mig kan jag säga att den ålder jag trivts bäst i är den jag just då (och nu) befunnit mig i. När jag tänker tillbaka så är jag mer nöjd och säker nu än då jag var 20 år, men då jag var 20 år så var jag mer nöjd och säker än då jag var 15 år och så vidare (med undantag för barndomen som jag bara minns med glädje). Jag trivs nu, men då jag är 40 år kanske jag tänker tillbaka och märker att det är bättre vid 40 år, fast det vet jag inte NU och därför trivs jag nu.

 

Så varför vill folk vara yngre? Tror de att man har ett bäst-före-datum? Längtar de tillbaka till en ålder då de trivdes som bäst? Eller har det med samhällets normer att göra, där man aldrig får bli "gammal"? Vad tror du?