En sörjande nybliven änkling dras in i en vårdnadstvist om sitt barnbarn som han har varit med och uppfostrat hela hennes liv.

 

Den här filmen baseras på sanna händelser och det brukar vara en balansgång mellan att hålla kvar verkligheten och samtidigt göra det till en mer flytande film. Jag vet inte hur mycket som är sant eller inte, men tycker filmen är väldigt gripande och att den visar på att verkligheten inte är så enkel som svart eller vitt utan att det är så många olika lager och nyanser. Den är väldigt intressant och välspelad (särskilt av Octavia Spencer och Kevin Costner). Manus är väldigt bra och man räds inte att beröra ett väldigt känsligt ämne. Det mest realistiska i filmen är att ingen är helt genom "god, perfekt och den amerikanska hjälten". Alla i filmen är mänskliga med brister, fel och tankar som inte alls är stenhårt fixerade i "jag har rätt". Tvivel, självrannsakan och empati framställs väldigt tydligt mellan de där "fighterna" där ingen av karaktärerna vill "släppa" så att den andre "vinner".

 

Fördomar har vi allihop, men precis som i filmen så är det inte de där "programmerade" tankarna som är det viktigaste. Det viktigaste är vad vi gör SEN. Hur vi möter de tankarna, hanterar dem och går vidare. DET visar vad en människa verkligen går för! Rekommenderar denna!