Häromdagen var det dags för Robins julklapp från mig och Connor, fast Connor fick stanna hemma och leka med sin mormor och morfar. Större delen av föreställningen var mycket roande och jag tyckte det var extra kul när han pratade om gamla minnen från sin karriär både med Monty Python-gänget och själv. En dipp var några skämt som jag inte förstod (vilket troligtvis berodde på att de byggde på någon form av äldre fördom som föregick min generation) och så något enstaka som jag inte tyckte var särskilt roligt. Nästan hela kvällen var dock full med skratt och en och annan intressant insikt.

Som när Cleese påpekade hur folk i Karlstad CCC slutade skratta direkt en person i en sketch grät och visade känslor. Att det bara är humor när personen är oberörd som till exempel i fallet med den svarte riddaren i Monty Python and the Holy Grail, som förlorar diverse kroppsdelar och ändå fortsätter slåss ("it's just a flesh wound"). Och när han efter det sa att det fick honom att känna hopp för empatin i världen så ville jag nästan jubla. Det var så klockrent!

Det var mycket roligt att se John Cleese och de två timmarna i flöt förbi väldigt snabbt!