En amerikansk familj (Owen Wilson, Lake Bell, Sterling Jerins och Claire Geare) har precis flyttat till ett främmande land och finner sig själva fast mitt i en revolution. Med risk för sina liv måste de fly då utlänningar blir avrättade direkt de hittas.

 

Jag vann två biljetter till denna film och hade inte hört talas om den alls innan. Nu känner jag att jag hade extra tur när jag vann dem för annars hade jag missat en otroligt bra film! Jag förväntade mig inget och blev därför helt paff när jag direkt fastnade. Historien engagerade otroligt mycket! Jag började nästan gråta under en takscen när familjen måste fly för sina liv, samtidigt som en efter en av övriga personer som flytt upp på taket blir skjutna. Den styrkan mamman har när hon kastar sig över ett stup till ett annat tak flera meter längre ner. Och när pappan kastar över deras två barn till mamman och sedan själv hoppar efter. Jag blir starkt berörd av mamman som gör något hon inte tror är möjligt. Hon gör det för sin familj. När pappan sedan kastar barnen så blir det nästan för smärtsamt att titta. Tänk att hålla sitt barn i sin famn och i nästa sekund kasta hen från ett tak till ett annat för att rädda deras liv!

*STORSPOILER* Filmen håller tempo hela tiden och jag är konstant engagerad. Flyktfilmer har alltid fascinerat mig och dragit min uppmärksamhet till sig. Denna flyktfilm är otroligt tung och seriös på grund av barnen. Skådespelarna har verkligen lyckats med att få till den där familjekemin. Jag blir extra tagen av scenen då familjen efter mycket om och men når gränsen till Vietnam. Gränsvakterna siktar på familjen och pappan ställer sig upp och säger "Snälla skjut inte, vi söker asyl". Då är tårarna nära igen. Denna gång för att jag tänker på alla de familjer som går genom det där på riktigt i vår värld här och nu. "Vi söker asyl". I denna film är familjen amerikansk, men det skulle kunna vara en familj av vilken nationalitet som helst. Flyr man från sådana hemskheter så förtjänar man skydd.

Det enda som känns lite malplacerat i filmen är Pierce Brosnan. Hans karaktär hänger lite i periferin, men får ändå en betydande roll. Jag har svårt att se hur de hade tagit sig vidare i filmen utan den karaktären så jag förstår nödvändigheten, men samtidigt är det den enda svaga punkt som filmen har också.

 

*STORSPOILER* Jag verkligen hatar det sexuella våld som många kvinnor och flickor utsätts för som en form av förnedring och kränkning i kris och krig! Att bli misshandlad, torterad och dödad är fruktansvärt det också (missförstå mig inte), men att det läggs till ytterligare en nivå i en sorts strategi gentemot kvinnor gör mig fly förbannad. Att man utsätter barn för den psykiska terrorn det innebär att till exempel se sin förälder utsättas för detta eller att sätta ett vapen i ett barns händer och hota med att skjuta barnet om barnet inte skjuter sin förälder... vilken fruktansvärd upplevelse! I filmen finns dessa saker med även om de inte fullföljes, men det är ändå jobbigt.

 

Kan verkligen rekommendera denna film! Det kan vara svår att se för särskilt föräldrar. Både Robin och jag var väldigt tagna... Men den är väldigt bra!