Läst klart: De målade grottornas land av Jean M. Auel

Från bokens baksida:
 
"Ayla försöker hitta en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till slut blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva."
 
Boken följer samma "recept" som tidigare och är väldigt detaljerad. Jag blir lite uttråkad då grottorna som besöks är så snarlika och beskrivs så noga. Det är tråkigt och upprepande i hela 400 sidor. Som tidigare fascineras jag dock av den mänskliga faktorn. Hur relationer och psykologin är beskriven är otroligt bra!

Ayla är inte uppvuxen som Zelandonii och är därför inte bunden av traditioner och hur saker "ska vara". Hon kan se saker på ett nytt sätt samt ifrågasätta. Detta gillar jag. Det är lätt att bli "hemmablind". Att aldrig tänka på det man gör. Som de flesta som jag frågat varför de firar vissa högtider. Vanligaste svaret är "det är tradition". Så själva kärnan till varför man firar har gått förlorad. Jag vill aldrig göra saker så slentrianmässigt utan vill veta vad jag firar och känna att jag kan stå 100% bakom detta. Jag vet inte riktigt varför jag är sådan. Har alltid varit sådan, ända sedan jag var barn. Kanske har jag helt enkelt bevarat den där "barnasidan" i mig, för de som känner 5-åringar vet att de bubblar av frågor.
 
*STORSPOILER* Jondalar visar åter igen att jag haft rätt i att inte lita på honom. Genom hela bokserien har jag haft svårt för honom och känt att han inte är så bra. Han känns falsk och lögnaktig och i denna bok visar han ännu en gång bevis för det. Det sveket han utsätter Ayla för är så extremt allvarlig att jag tyvärr tappar en del av mitt tycke för Ayla då hon tar honom tillbaka. Han är en korkad idiot som sätter sig själv främst och han kan visa hur mycket ånger som helst, men eftersom det hänt om och om igen (fastän sveket denna gång är extra stort beroende på omständigheterna) så är han inget att satsa på. Tycker synd om Ayla.
 
Efter en dryg början så händer det väldigt mycket på en och samma gång och boken slutar väldigt plötsligt och ouppklarat.
 

Kommentera här: