Från bokens baksida:
"Det är dags att börja prata om patriarkatet, och se vad denna samhällsordning gör med självbilden hos unga tjejer. Det är dags för en förändring. Här kan du läsa om utseende- och vikthets, prestationsångest, om sex och relationer. Här får du tips på hur en kan tänka och göra för att sluta skuldbelägga sig själv."

 

En bok som jag känner igenkänning med när det gäller en hel del. Skriver här lite om det som fastnat eller intresserat mig lite extra.

 

Man strävar efter orimliga ideal istället för att njuta av livet. Till exempel så anses det "feminint" att äta mindre och många tjejer/kvinnor bedöms ofta efter sitt utseende istället för inre kvaliteter. Personligen har jag märkt en stor skillnad på hur män och kvinnor bemöts av näthatare. Kvinnor får mycket oftare höra saker om sitt utseende, hur de sminkar sig/inte sminkar sig, hur de klär sig och så vidare, enligt min erfarenhet. Det här med kvinnors kroppar och att de konstant ska behaga... Jag har själv varit med om att män i grupp tagit sig friheten att ropa saker efter en, både positiva och negativa men lika ovälkomna. Själv förstår jag nämligen inte den sortens kommunikation eftersom den är väldigt obehaglig.

 

Man förväntas vara "duktig" så när det sker ses det som normalt och ingen big deal. Killarnas prestationer värderas högre. Här har jag också en hel hög med personliga erfarenheter. Som "pojkig" tjej så var jag tvungen att vara minst dubbelt så bra som killarna för att värderas lika. Och ibland räckte inte det heller för det skylldes på att jag hade "tur", att de "lät" mig vinna och så vidare. När det gäller en genre jag gillar väldigt mycket så har jag varit tvungen att "bevisa" att jag verkligen är hårdrockare, men jag har aldrig varit med om att en kille har varit tvungen att göra det. När det gäller föräldraskap så ses mitt ansvar som "naturligt" medan min sambo (som är man) får hyllningar för att han engagerar sig och när han någon gång glömt något, tabbar sig så ursäktas han med "han är ju ändå man". Det tycker jag faktiskt är förolämpande även mot män så förstår inte varför inte fler sätter ner foten och säger ifrån.

 

Kille klagar=arg och bestämd.

Tjej klagar=gnällig och överkänslig.

Har tjejer mycket sex=slampor.

Vill en tjej inte ha sex=pryd.

Säger en tjej ifrån=bitch eller korkad som inte fattar att det är en komplimang/ett skämt.

 

Så hur man än gör bedöms man aldrig likadant som en kille. Och man är damned if you do, damned if you don't. Själv tycker jag att man ska bedömas utifrån den person man är, inte baserat på vad man har mellan benen. Ens hjärna är faktiskt det som avgör saker.

 

Tjejer lär sig också att "akta sig". För tjejer får skulden om något händer. Gärningsmännen får röra sig fritt. Ingen säger till dem "våldta inte" utan man säger till tjejer att de inte får dricka, inte får ha på sig vissa kläder, inte får gå här och där, inte får gå ensam... och händer något så är det tjejens fel. Helt sjukt att tänka så! Samtidigt känner jag åter igen... varför blir inte killar mer förskräckta över denna syn på dem? Att "de vet inte bättre" eller "de kan inte kontrollera sig" är saker som sägs, som URSÄKTAR sådant hemskt beteende... Varför säger inte fler ifrån? Ingen vill väl bli förknippad med detta och att skulden läggs på offret?

 

Man skäms över att må dåligt för att det då är jobbigt "för killen", ändå tacksam att han är där. Det där tänket känner jag tyvärr igen. Själv mår jag fruktansvärt ibland, men tänker då på hur jobbigt det är för min familj. Jag vet inte varifrån det tankesättet kommer, men det är verkligen något att jobba med.

 

Heteronormen gör att homosexuella par kan få den skeva frågan: "Vem är killen och vem är tjejen?" Man utgår från gamla könsroller och tror att det måste vara så för att fungera. Kärleksrelationer består inte alltid av kön utan av människor. Här håller jag med helt. Man måste inte alls vara enligt en viss norm. Olika människor passar ihop helt enkelt.

 

Genom olika förväntningar på olika kön tilldelas vi snäva identiteter som inte alla är trygga med. Förtrycket är normaliserat så vi ser det inte. Vanesaker är svåra att se och svåra att bryta.

 

Överlag en bok med intressanta tankar skriven som ett gymnasieprojekt!