"När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm. Benjamin är Jehovas Vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Till den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen."

 

Denna bok fokuserar på det ljusa. Det förekommer förstås idioter som yttrar sig om och vill förnedra de som är annorlunda än dem själva, men det man tar med sig är ändå kärleken. Titeln på denna bok i serien är därför träffande. Värmen och gemenskapen är stark. I början av boken så tas det upp hur Rasmus mobbas för att han är annorlunda i ett litet samhälle. "Ja, se pojkar" säger några och ursäktar därmed och gör mobbing ok. Om de inte skyller på detta så skyller de på den utsatte. Extremt tråkig attityd en del har. "Pojkar" ska ALDRIG ursäktas när de mobbar, hotar, kränker och beter sig våldsamt. Det är INTE ok "pojkbeteende". Hur ska de lära sig att det inte är ok att vara elak mot andra människor om folk bara struntar i det? Hur blir DE som vuxna? Huh!

 

Det är kul att läsa om ens egna lokala näromgivning. Arvika beskrivs som det var på 80-talet. En del kommer jag faktiskt ihåg från slutet av 80-talet... Att det var detsamma. Caféet vid Domus som nämns till exempel. Det minns jag. Gunnarskog nämns också. Visserligen som en "liten håla". Det blir lite mycket storstad mot småstad här och där i texten, men kan förstå att det är så det känns för en del. Det är extremt svårt om man sticker ut på en liten ort, tyvärr. Det finns fördomsfulla människor i storstaden också, men på grund av folkmängden så är det kanske ändå lättare att hitta den där gruppen som man har något gemensamt med.

 

En bra början på serien!