Två tjejer växer upp tillsammans i Storbritanniens 1960-tal i skuggan av Kuba-krisen och deras egna personliga problem.

 

Flickorna i denna film blir vänner på grund av att deras mammor blir vänner då de ligger på förlossningssal samtidigt. Redan från början verkar vänskapen dock inte vara jämställd. Den ena vännen får hela tiden ge vika för den andra. Den andra utnyttjar den första totalt och verkar mest nonchalant över hennes egna känslor. Ingen vänskap att eftersträva direkt och de lyckas verkligen med att få en att må dåligt när man ser dem. Pappan till Ginger är en väldigt patetisk människa som är så egocentrerad att han inte bryr sig om vilka han "förstör" längs sin väg.

 

*STORSPOILER* Till en början tänker jag att det är något mellan de vuxna, men när han till slut blir tillsammans med sin dotters vän och utnyttjar henne då han bara tänker på sig själv och inte konsekvenserna av något alls... då anser jag att han är mer patetisk än patetisk. Rosa tänker inte på sin vän hon heller, men samtidigt inbillar hon sig att pappan (Roland) dessutom är rätt för henne. Rollerna är väldigt välspelade eftersom de lyckas få fram dessa känslor, men samtidigt känns det som en film jag hade kunnat skippa då de bara irriterar mig totalt. Det enda som räddar det hela från att vara olidligt är de politiska diskussionerna mellan Ginger, Mark, Mark och Bella.